IN ENGLISH  AUF DEUTSCH
Höst?
September. Det är svårt att tro, när detta skrivs är det varmare än i somras. I helgen låg solbadarna utsträckta på stranden i Falsterbo i bara badbyxor och bikini. Det är ju så här sommaren bör vara.

Men sommaren var regnig. Åtminstone i Italien veckan efter midsommar (ja, vi reste dit på samma vis som familjen i Fiskplåt och bajsdrakar, med biltåg från Hamburg, men ingen familjemedlem försvann på vägen och inga andra olyckor inträffade heller). Efter tre dagar med duggregn och tunga moln hängande över bergen checkade vi ut och bilade först upp till ett småregnigt München som i takt med att dagarna gick blev allt somrigare och därefter till Marienbad där vi la oss på kurhotell. Rapporter hemifrån förkunnade strålande högtrycksväder över hela Skandinavien. Men så snart vi rullade av från bron från Danmark kom regnet. Och stannade.

Även helgen i Berlin blev regnig – vräkregnig som på film, Woody Allenskt Manhattanregnig. I Prater Biergarten kurade vi under tak med weissbier och brezel innan det fick bli en språngmarsch till taxin som tog oss vidare till middagsbordet på Café Einstein. Men konsertdagen höll det uppe.

Om Berlin haft en musikhistorisk uppgift sedan muren föll, är det att förse U2 med en bakgrund för soundet efter att de huggit ner The Joshua Tree och hittat fram till Achtung Baby i Hansastudion.

Således blev konserten inför ett fullsatt Olympiastadion som ett hemmagig. De två timmarna på scenen var en överlägsen demonstration av vetskapen om att vara världens nu främsta rockband. En självsäkerhet som kommer sig av träget turnerande, ett tjog megahits och en obändig vilja. Men framför allt är U2 världens främsta rockband därför att de sagt sig vara det, gång på gång. De var ett arenaband redan på den tiden då publiken slängde öl efter dem på pubspelningarna i Dublin. Men säger man tillräckligt många gånger att man är störst, till sig själv och andra, och agerar därefter, så blir man det.

Scenshowen var naturligtvis spektakulär, och man kan inte annat än imponeras av bandets mix av megalomania, Allsång på Skansen och överraskande intim publikkontakt.
Var det en bra konsert?
Det var en fullkomligt lysande show. Längre går det inte att ta rocken.

Läst på sistone? Antilopernas list, Jean Hatzfelds strålande reportagebok om Rwanda efter försoningen. Roligast av sommarens läsning av amerikanska epiker har Richard Fords Som landet ligger varit, tätt följd av Updikes första i Haren-kvartetten.

Några andra favoriter:
Lyssna: Keith Jarretts The Melody at night, with you, och Kölnkonserten, alltid.
Se: Daniel Craig, i filmatiseringen av Ian McEwans roman Kärlekens raseri eller i BBC-inspelningen av Michael Frayns pjäs Democracy.
Äta: Hösten är skaldjurens tid.
Dricka: Tysk riesling, helst från Künstler. Till krabba.




TIDIGARE INLÄGG: < 1 , 2 , 3 , 4 , 5 , 6 , 7, 8 , 9 , 10 , 11 >