Höst?
September. Det Àr svÄrt att tro, nÀr detta skrivs Àr det varmare Àn i somras. I helgen lÄg solbadarna utstrÀckta pÄ stranden i Falsterbo i bara badbyxor och bikini. Det Àr ju sÄ hÀr sommaren bör vara.
Men sommaren var regnig. Ă tminstone i Italien veckan efter midsommar (ja, vi reste dit pĂ„ samma vis som familjen i FiskplĂ„t och bajsdrakar, med biltĂ„g frĂ„n Hamburg, men ingen familjemedlem försvann pĂ„ vĂ€gen och inga andra olyckor intrĂ€ffade heller). Efter tre dagar med duggregn och tunga moln hĂ€ngande över bergen checkade vi ut och bilade först upp till ett smĂ„regnigt MĂŒnchen som i takt med att dagarna gick blev allt somrigare och dĂ€refter till Marienbad dĂ€r vi la oss pĂ„ kurhotell. Rapporter hemifrĂ„n förkunnade strĂ„lande högtrycksvĂ€der över hela Skandinavien. Men sĂ„ snart vi rullade av frĂ„n bron frĂ„n Danmark kom regnet. Och stannade.
Ăven helgen i Berlin blev regnig â vrĂ€kregnig som pĂ„ film, Woody Allenskt Manhattanregnig. I Prater Biergarten kurade vi under tak med weissbier och brezel innan det fick bli en sprĂ„ngmarsch till taxin som tog oss vidare till middagsbordet pĂ„ CafĂ© Einstein. Men konsertdagen höll det uppe.
Om Berlin haft en musikhistorisk uppgift sedan muren föll, Àr det att förse U2 med en bakgrund för soundet efter att de huggit ner The Joshua Tree och hittat fram till Achtung Baby i Hansastudion.
SÄledes blev konserten inför ett fullsatt Olympiastadion som ett hemmagig. De tvÄ timmarna pÄ scenen var en överlÀgsen demonstration av vetskapen om att vara vÀrldens nu frÀmsta rockband. En sjÀlvsÀkerhet som kommer sig av trÀget turnerande, ett tjog megahits och en obÀndig vilja. Men framför allt Àr U2 vÀrldens frÀmsta rockband dÀrför att de sagt sig vara det, gÄng pÄ gÄng. De var ett arenaband redan pÄ den tiden dÄ publiken slÀngde öl efter dem pÄ pubspelningarna i Dublin. Men sÀger man tillrÀckligt mÄnga gÄnger att man Àr störst, till sig sjÀlv och andra, och agerar dÀrefter, sÄ blir man det.
Scenshowen var naturligtvis spektakulÀr, och man kan inte annat Àn imponeras av bandets mix av megalomania, AllsÄng pÄ Skansen och överraskande intim publikkontakt.
Var det en bra konsert?
Det var en fullkomligt lysande show. LÀngre gÄr det inte att ta rocken.
LÀst pÄ sistone? Antilopernas list, Jean Hatzfelds strÄlande reportagebok om Rwanda efter försoningen. Roligast av sommarens lÀsning av amerikanska epiker har Richard Fords Som landet ligger varit, tÀtt följd av Updikes första i Haren-kvartetten.
NĂ„gra andra favoriter:
Lyssna: Keith Jarretts The Melody at night, with you, och Kölnkonserten, alltid.
Se: Daniel Craig, i filmatiseringen av Ian McEwans roman KÀrlekens raseri eller i BBC-inspelningen av Michael Frayns pjÀs Democracy.
Ăta: Hösten Ă€r skaldjurens tid.
Dricka: Tysk riesling, helst frĂ„n KĂŒnstler. Till krabba.
TIDIGARE INLÄGG: < 1 , 2 , 3 , 4 , 5 , 6 , 7, 8 , 9 , 10 , 11 >
Men sommaren var regnig. Ă tminstone i Italien veckan efter midsommar (ja, vi reste dit pĂ„ samma vis som familjen i FiskplĂ„t och bajsdrakar, med biltĂ„g frĂ„n Hamburg, men ingen familjemedlem försvann pĂ„ vĂ€gen och inga andra olyckor intrĂ€ffade heller). Efter tre dagar med duggregn och tunga moln hĂ€ngande över bergen checkade vi ut och bilade först upp till ett smĂ„regnigt MĂŒnchen som i takt med att dagarna gick blev allt somrigare och dĂ€refter till Marienbad dĂ€r vi la oss pĂ„ kurhotell. Rapporter hemifrĂ„n förkunnade strĂ„lande högtrycksvĂ€der över hela Skandinavien. Men sĂ„ snart vi rullade av frĂ„n bron frĂ„n Danmark kom regnet. Och stannade.
Ăven helgen i Berlin blev regnig â vrĂ€kregnig som pĂ„ film, Woody Allenskt Manhattanregnig. I Prater Biergarten kurade vi under tak med weissbier och brezel innan det fick bli en sprĂ„ngmarsch till taxin som tog oss vidare till middagsbordet pĂ„ CafĂ© Einstein. Men konsertdagen höll det uppe.
Om Berlin haft en musikhistorisk uppgift sedan muren föll, Àr det att förse U2 med en bakgrund för soundet efter att de huggit ner The Joshua Tree och hittat fram till Achtung Baby i Hansastudion.
SÄledes blev konserten inför ett fullsatt Olympiastadion som ett hemmagig. De tvÄ timmarna pÄ scenen var en överlÀgsen demonstration av vetskapen om att vara vÀrldens nu frÀmsta rockband. En sjÀlvsÀkerhet som kommer sig av trÀget turnerande, ett tjog megahits och en obÀndig vilja. Men framför allt Àr U2 vÀrldens frÀmsta rockband dÀrför att de sagt sig vara det, gÄng pÄ gÄng. De var ett arenaband redan pÄ den tiden dÄ publiken slÀngde öl efter dem pÄ pubspelningarna i Dublin. Men sÀger man tillrÀckligt mÄnga gÄnger att man Àr störst, till sig sjÀlv och andra, och agerar dÀrefter, sÄ blir man det.
Scenshowen var naturligtvis spektakulÀr, och man kan inte annat Àn imponeras av bandets mix av megalomania, AllsÄng pÄ Skansen och överraskande intim publikkontakt.
Var det en bra konsert?
Det var en fullkomligt lysande show. LÀngre gÄr det inte att ta rocken.
LÀst pÄ sistone? Antilopernas list, Jean Hatzfelds strÄlande reportagebok om Rwanda efter försoningen. Roligast av sommarens lÀsning av amerikanska epiker har Richard Fords Som landet ligger varit, tÀtt följd av Updikes första i Haren-kvartetten.
NĂ„gra andra favoriter:
Lyssna: Keith Jarretts The Melody at night, with you, och Kölnkonserten, alltid.
Se: Daniel Craig, i filmatiseringen av Ian McEwans roman KÀrlekens raseri eller i BBC-inspelningen av Michael Frayns pjÀs Democracy.
Ăta: Hösten Ă€r skaldjurens tid.
Dricka: Tysk riesling, helst frĂ„n KĂŒnstler. Till krabba.
TIDIGARE INLÄGG: < 1 , 2 , 3 , 4 , 5 , 6 , 7, 8 , 9 , 10 , 11 >
