Det finns en scen i den senaste James Bond-filmen, Spectre, dÄ James Bond för ett kort ögonblick stannar upp, blir svarslös. Kvinnan han trÀffat, Madeleine Swann, gör klart för honom att han inte ska rÀkna med att det kommer att bli nÄgot dem emellan. Precis dÄ vi förvÀntar oss att han ska förföra henne pÄ sitt sedvanliga, patenterade vis.
I den stunden Àr det som att han inser att det inte lönar sig att flirta, smickra eller skÀmta, bara att acceptera avvisandet.
JÀmför det med hur James Bond femtio tidigare hanterade en liknande scen, i à skbollen frÄn 1965. En sjuksköterska som inte Àr mottaglig för hans inviter, fÄr han att tro att hon begÄtt ett fel som leder till avskedande. Med hot om att anmÀla henne tvingar han med henne in i bastun. En vÄldtÀkt, förklÀdd till underhÄllande, witty förförelse.
James Bond, under flera decennier sjĂ€lva inkarnationen av manlighet, sedan han skapades 1953 av Ian Fleming. PĂ„ andra sidan millennieskiftet har han i Daniel Craigs rolltolkning omvĂ€rderats allt mer. Han har blivit mer mĂ€nniska, ges en bakgrund och âförklarasâ.
Naturligtvis blir Bond och Swann senare ett par ÀndÄ. Han Àr ju trots allt en konstruktion, fast i sin karaktÀr och vÄra förvÀntningar.
Men det som framför allt förÀndrats Àr filmens perspektiv och synen pÄ Bond och det han representerar. FrÄn att ha varit en manlig förebild som hÄrddrickande problemlösare som obekymrat spridit död och oneliners omkring sig har han blivit en kÀnslokall psykopat med grav anknytningsproblematik.
FrÄn player till psycho.
Tiden har helt enkelt tvingat fram en förÀndring.
âTĂ€nka! Prata! Jaga vildsvin!â utbrister Carl i Marodörer, som svar pĂ„ Axels frĂ„ga om vad de skulle göra i Lill-Jansskogen.
Pang!
Med den repliken stÀller han sig mitt i tvÀrdraget mellan tvÄ vÀrdesystem.
Jakt Ă€r en traditionell manlig umgĂ€ngesform. Att göra nĂ„got tillsammans. Det kan lika gĂ€rna handla om bestiga berg, spela golf, riva en vĂ€g eller bygga om en bil. Resultatet Ă€r sĂ€llan det viktigaste, utan det Ă€r handlingen i sig. Ăven om det Ă€r en fördel om prestationen Ă€r mĂ€tbar, för att dĂ€rigenom enkelt fĂ„ till stĂ„nd en hierarki.
Aktivitet för att kunna umgÄs, vara vÀnner. Som om umgÀnge och vÀnskap i sig sjÀlvt inte Àr tillrÀckligt. DÄ skulle man ju behöva prata med varandra, kanske pÄ allvar. Utbyta erfarenheter och tankar som inte Àr projektbaserade. TÀnka.
BÀttre att ha nÄgonstans att göra av hÀnderna, och dÀrmed tankarna, samtalet, nÀrheten.
En annan manlighet, eller snarare syn pÄ manlighet, vÀxer fram. NÀr den traditionella manligheten blivit ett tvÄng mer Àn en möjlighet. Fast den har vÀl egentligen funnits parallellt hela tiden, bara inte vÄgat visas tidigare.
Ett skifte som sammanfaller med att mannens roll samhÀllsekonomiskt gÄtt frÄn att vara nÀrande (familjeförsörjare som sÀtter mat pÄ bordet) till att ocksÄ vara tÀrande (förÀldraledig far som sitter vid bordet och matar barnen).
Det Àr en vÀsentlig förÀndring som skett i stadsbilden under de senaste tio, femton Ären: nyblivna pappor som rullar vagn tillsammans eller sitter pÄ kafé med barn i knÀt, ivrigt diskuterande telningarna. PÄ samma vis som enbart mammor sÄgs göra förr.
MÀn som pratar tillsammans. MÀn som vÀgrat klÀ sig i en för trÄng manlighetskostym som varit uppsydd för nÄgon annan, i en annan tid, och i stÀllet tagit pÄ sig nÄgot bekvÀmare, mer tidsenligt.
Men ses de som âomanligaâ?
Vad Ă€r manligt? Eller för den delen kvinnligt? Det uppstĂ„r lĂ€tt en polarisering âmanlig eller omanlig.
Vad manlighet innebÀr Àr ett kollektiv beslut och beteende, inte ett individuellt. Detsamma gÀller naturligtvis för kvinnlighet. Vi kan inte prata om och vilja förÀndra det ena utan att ocksÄ förhÄlla oss till det andra.
VÄr förmÄga att se utanför traditionella mönster och förespeglingar Àr inte stor, vi utgÄr frÄn etablerade erfarenheter och referenser.
Jag tĂ€nkte pĂ„ det nĂ€r jag nyligen pĂ„ en fest trĂ€ffade en bekant i femtioĂ„rsĂ„ldern vars öppningsfras var: âI dag har jag gjort det jag gillar mest. Sprungit lĂ„ngt och druckit mycket sprit.â
I sin dagliga gÀrning som uppskattad högstadielÀrare stÄr han för helt andra, mer samtida vÀrderingar.
Det var sÄ klart menat att vara vasst och busigt. Det lÀt mest trött och passé. En förlegad förestÀllning om manlighet att leva upp till.
Vi behöver omdefiniera sÄvÀl manlighet som kvinnlighet och hitta ett angelÀget sÀtt att förhÄlla oss till dem, ett sÀtt som Àr tillÄtande för mer Àn tvÄ variabler.
Vi vill kunna bÄde prata, tÀnka och jaga vildsvin. Oavsett kön och bortom konstruktioner och förvÀntningar.
