Tänka! Prata! Jaga vildsvin!
Programtext till Marodörer på Dramaten


Det finns en scen i den senaste James Bond-filmen, Spectre, då James Bond för ett kort ögonblick stannar upp, blir svarslös. Kvinnan han träffat, Madeleine Swann, gör klart för honom att han inte ska räkna med att det kommer att bli något dem emellan. Precis då vi förväntar oss att han ska förföra henne på sitt sedvanliga, patenterade vis.


I den stunden är det som att han inser att det inte lönar sig att flirta, smickra eller skämta, bara att acceptera avvisandet.


Jämför det med hur James Bond femtio tidigare hanterade en liknande scen, i Åskbollen från 1965. En sjuksköterska som inte är mottaglig för hans inviter, får han att tro att hon begått ett fel som leder till avskedande. Med hot om att anmäla henne tvingar han med henne in i bastun. En våldtäkt, förklädd till underhållande, witty förförelse.


James Bond, under flera decennier själva inkarnationen av manlighet, sedan han skapades 1953 av Ian Fleming. På andra sidan millennieskiftet har han i Daniel Craigs rolltolkning omvärderats allt mer. Han har blivit mer människa, ges en bakgrund och ”förklaras”.


Naturligtvis blir Bond och Swann senare ett par ändå. Han är ju trots allt en konstruktion, fast i sin karaktär och våra förväntningar.


Men det som framför allt förändrats är filmens perspektiv och synen på Bond och det han representerar. Från att ha varit en manlig förebild som hårddrickande problemlösare som obekymrat spridit död och oneliners omkring sig har han blivit en känslokall psykopat med grav anknytningsproblematik.


Från player till psycho.


Tiden har helt enkelt tvingat fram en förändring.


”Tänka! Prata! Jaga vildsvin!” utbrister Carl i Marodörer, som svar på Axels fråga om vad de skulle göra i Lill-Jansskogen.


Pang!


Med den repliken ställer han sig mitt i tvärdraget mellan två värdesystem.


Jakt är en traditionell manlig umgängesform. Att göra något tillsammans. Det kan lika gärna handla om bestiga berg, spela golf, riva en väg eller bygga om en bil. Resultatet är sällan det viktigaste, utan det är handlingen i sig. Även om det är en fördel om prestationen är mätbar, för att därigenom enkelt få till stånd en hierarki.


Aktivitet för att kunna umgås, vara vänner. Som om umgänge och vänskap i sig självt inte är tillräckligt. Då skulle man ju behöva prata med varandra, kanske på allvar. Utbyta erfarenheter och tankar som inte är projektbaserade. Tänka.


Bättre att ha någonstans att göra av händerna, och därmed tankarna, samtalet, närheten.


En annan manlighet, eller snarare syn på manlighet, växer fram. När den traditionella manligheten blivit ett tvång mer än en möjlighet. Fast den har väl egentligen funnits parallellt hela tiden, bara inte vågat visas tidigare.


Ett skifte som sammanfaller med att mannens roll samhällsekonomiskt gått från att vara närande (familjeförsörjare som sätter mat på bordet) till att också vara tärande (föräldraledig far som sitter vid bordet och matar barnen).


Det är en väsentlig förändring som skett i stadsbilden under de senaste tio, femton åren: nyblivna pappor som rullar vagn tillsammans eller sitter på kafé med barn i knät, ivrigt diskuterande telningarna. På samma vis som enbart mammor sågs göra förr.


Män som pratar tillsammans. Män som vägrat klä sig i en för trång manlighetskostym som varit uppsydd för någon annan, i en annan tid, och i stället tagit på sig något bekvämare, mer tidsenligt.


Men ses de som ”omanliga”?


Vad är manligt? Eller för den delen kvinnligt? Det uppstår lätt en polarisering –manlig eller omanlig.


Vad manlighet innebär är ett kollektiv beslut och beteende, inte ett individuellt. Detsamma gäller naturligtvis för kvinnlighet. Vi kan inte prata om och vilja förändra det ena utan att också förhålla oss till det andra.


Vår förmåga att se utanför traditionella mönster och förespeglingar är inte stor, vi utgår från etablerade erfarenheter och referenser.


Jag tänkte på det när jag nyligen på en fest träffade en bekant i femtioårsåldern vars öppningsfras var: ”I dag har jag gjort det jag gillar mest. Sprungit långt och druckit mycket sprit.”


I sin dagliga gärning som uppskattad högstadielärare står han för helt andra, mer samtida värderingar.


Det var så klart menat att vara vasst och busigt. Det lät mest trött och passé. En förlegad föreställning om manlighet att leva upp till.


Vi behöver omdefiniera såväl manlighet som kvinnlighet och hitta ett angeläget sätt att förhålla oss till dem, ett sätt som är tillåtande för mer än två variabler.


Vi vill kunna både prata, tänka och jaga vildsvin. Oavsett kön och bortom konstruktioner och förväntningar.