En perfekt modell för fiktionen

Artikel i Sydsvenskan 2 feb 08


En före detta regeringschef som efter sin avgång börjar som konsult åt näringslivet och ska ge ut sina memoarer. Känns det igen?

Nej, det är inte den du tror. Det handlar om Adam Lang, tidigare brittisk premiärminister i Robert Harris uppmärksammade thriller The Ghost. Lang är en fiktionaliserad Tony Blair, som Harris varit nära både som vän och som politisk reporter.

Lang sitter i ett hus på Martha’s Vineyard med sin stab och sin hustru Ruth, som har avgörande på hans person och politik. Till den nordamerikanska ön anländer bokens anonyme berättare, för att spökskriva Langs memoarer. Det är bråttom. Han har en månad på sig. Den förre spökskrivaren har omkommit. Men berättaren lägger allt mer tid och kraft på att ta reda på vad som hände hans företrädare, och varför.

Samtidigt hotas Lang att ställas inför krigstribunalen i Haag efter det att hans före detta utrikesminister pekat ut honom som ansvarig för att fyra misstänkta terrorister lämnats ut till CIA och torterats.

Är boken bra? Emellanåt.

Det intressanta är tilltaget, att skapa en fiktiv karaktär som är så lik en känd statsman att läsaren kittlas av att det ”är” han. Lang är inte Blair, men skulle kunna vara. Harris har befunnit sig så nära makten att vi gärna vill tro att det är Tony och Cherie som han porträtterar i Adam och Ruth. Det får oss att känna närheten av en värld oss annars fjärran, de stora besluten, de inre kretsarna, de slutna rummen.

Blair har förekommit i flera fiktiva verk på sistone, som i filmerna The Queen och den i Sverige aldrig visade The Deal, om Blair och Gordon Browns parallella karriärer inom Labour fram till den mytomspunna lunchuppgörelsen på tu man hand om vem som skulle bli ny partiledare efter John Smiths bortgång.

Just mytologiseringen kring Tony Blair gör honom så behändig för fiktionen. Parat med hans inte alltid tydliga agenda och avsikter uppstod ett tomrum att fylla med fantasi och spekulation för att försöka besvara frågan: Vad hände?

Inget har varit tacksammare än att Blair gick från att vara en folkets premiärminister till att bli en upphöjd statsman som klev ut ur skottsäkra bilar, in i helikoptrar och Bushs famn.

Det är således ingen slump att Harris placerar Lang på Martha’s Vineyard, klassisk terräng för klanen Kennedy, det mest mytologiserade namnet inom all modern politik.

I USA vet man att förvalta en myt och att göra den till en del av nationens självbild. Det väller årligen ut böcker och filmer om The Kennedys, i alla genrer. Så till den grad hör de till americana att Joyce Carol Oates i romanen Mörkt vatten, som utkom på svenska för ett år sedan, kan skriva om en namnlös senator som i en bilolycka 1991 förorsakar att den unga kvinnan i hans sällskap drunknar, och alla förstår ändå att hon syftar på Ted Kennedy och Chappaquiddickhändelsen 1969. (Senatorn Ted Kennedy körd av en bro på väg till Martha’s Vineyard och Mary Jo Kopechne drunknade när hon inte kunde ta sig ut ur bilen.)

Medan Blair och amerikanska politiker strävar efter onåbarhet, gör de svenska det motsatta. Att vara jordnära och folklig blir ett självändamål, och när de är som du och jag och vem som helst blir de mindre intressanta att skildra.

Det har sannerligen inte saknats politiska händelser och färgstarka personligheter de senaste decennierna som skulle göra sig mellan pärmar eller på film. Men inte ens kring Olof Palme, karismatisk och lika älskad som hatad, har det uppstått någon mytbildning tillräckligt stark att ge skönlitterär återbäring. Märkligt nog har det knappt skrivits något om mordet på honom heller. Jämför det med all litteratur kring mordet på den ikoniserade John F Kennedy.

Göran Persson var på god väg att nå en uppburen statsmannaställning, fjärran oss medborgare, en like med kompisen Tony, men nådde inte ända fram. Han föll på svampplockning och kindblossande kärlek till Anitra.

Det gjordes ett halvhjärtat försök att sälja in makarna Reinfeldt som Sveriges Kennedys. Naturligtvis misslyckades det. Fredrik sommarbantade och bekände att han gillade Magnus Uggla medan Filippa sommarpratade – går det att bli folkligare?

Frågan är om det är att beklaga.