Artikel i Sydsvenskan mars 06
VĂ„ren 1996 var jag i London och sĂ„g min första pjĂ€s av David Hare. âSkylightâ pĂ„ Wyndhamâs Theatre, med Michael Gambon och Lia Williams i huvudrollerna. En man dyker efter flera Ă„rs frĂ„nvaro ovĂ€ntat upp hemma hos sin f d Ă€lskarinna och de anvĂ€nder natten till att reda ut vad som hĂ€nde och inse det hopplösa i en gemensam framtid. Ett enkelt relationsdrama, alltsĂ„, men för mig var behĂ„llningen, vid sidan av det storartade skĂ„despeleriet, den samhĂ€lleliga dimensionen, den sociala medvetenhet som pjĂ€sen utandades, en osynlig men avgörande förutsĂ€ttning för deras förhĂ„llande och liv.
ĂndĂ„ Ă€r pjĂ€sen en av de minst politiska som David Hare har skrivit.
David Hare Ă€r, tillsammans med Harold Pinter och Tom Stoppard, en av de mest framgĂ„ngsrika nutida brittiska dramatikerna. Han debuterade i slutet av 60-talet, skrev 1978 âPlentyâ och 1985 âPravdaâ, som rĂ€knas bland de bĂ€sta brittiska pjĂ€serna frĂ„n de Ă„rtiondena. DĂ€remellan bodde han under flera Ă„r i USA, efter att ha tröttnat pĂ„ âdet brittiska klassystemet och letarginâ.
I början av 90-talet gjorde han ett slags Ă„terkomst med en social trilogi som kritiskt granskade kyrkan (âRacing Demonâ), rĂ€ttsvĂ€sendet (âMurmuring Judgesâ) och labour (âThe Absence of Warâ). I slutet av Ă„rtiondet spelade han sjĂ€lv sin monolog âVia Dolorosaâ, om Israel-Palestina-konflikten.
Han Àr numera Sir David, adlad som tack för vad han betytt för brittisk teater.
Teater bygger inte pÄ konflikter, menar Hare. Den bygger pÄ engagemang. Engagemang mellan vad som sker pÄ scenen och publikens tankar och kÀnslor.
I förordet till nyligen utgivna boken Obedience, Struggle and Revolt, en samling förelÀsningar, talar sig Hare varm för just förelÀsningen som demokratiskt forum. Hans inte helt lÀttsmÀlta stÄndpunkt Àr att monologen i grunden Àr mer demokratisk Àn samtalet och diskussionen, eftersom den ger Ähöraren möjlighet att reflektera, vÀrdera och sjÀlv ta stÀllning. Det Àr sÄledes publiken som ska bidra med demokratin, i det att den tar in, bedömer och gör sina egna vÀrderingar.
SÄ bör man naturligtvis ocksÄ förhÄlla sig till hans pjÀser, som hareska inlagor. Det Àr upp till oss att göra vÄra egna vÀrderingar och stÀllningstaganden. PjÀserna mÀstrar inte, de ger oss underlaget att tÀnka vidare.
Stuff happens (SĂ„nt hĂ€nder) â det Ă€r försvarsminister Donald Rumsfelds kommentar till plundringarna i Irak efter det att Saddam Hussein störtats.
Citatet var, tillsammans med en omfattande research, utgĂ„ngspunkt för pjĂ€sen, som arbetades fram vid ett antal workshops med ensemblen vid National Theatre i London. âSĂ„nt hĂ€nderâ beskriver den lĂ„nga upptakten till invasionen av Irak.
Vi fÄr sitta som en fluga pÄ vÀggen under formella och informella möten och samtal i maktens innersta rum. Scenerna Àr hÀmtade frÄn Vita huset, 10 Downing Street, Bushs ranch i Texas, FN, lunchmöten, telefonsamtal.
Bush, som till en början syns vara just den dumskalle han beskylls för, visar sig allt mer vara en handlingens man, en kompromisslös och skicklig manipulatör vars starkaste vapen Àr hans tystnad. Han lÄter andra tala, och driver dÀrefter igenom det som han, förmodligen, redan beslutat sig för. Han har ju mandat av Gud.
Runt honom flaxar en trio neokonservativa hökar, Donald Rumsfeld, Dick Cheney och Paul Wolfowitz, krigshetsare som förkastar alla tankar pÄ internationellt samarbete, och mer smidigt Äsiktslösa Condoleezza Rice. Samt den ende som tar avstÄnd frÄn ett krig och förordar diplomati, utrikesminister Colin Powell, hÀr kanske vÀl starkt heroiserad i sitt motstÄnd.
PĂ„ andra sidan Atlanten vĂ„ndas Tony Blair. Han skulle kunna travestera Richard III: âEtt kungarike för lite kĂ€rnvapen!â, pressad som han Ă€r att prestera bevis pĂ„ irakisk kĂ€rnvapentillverkning, för att inte riskera att tvingas avgĂ„.
Alltmedan fransmÀnnen har en helt egen agenda, som förÀndras pÄ timbasis.
Ja, det Ă€r ett shakespeareskt drama. Storpolitik och maktkamp men med folkvalda i stĂ€llet för kungar och hertigar. HĂ€r röjs de lĂ„ga motiven, de dubbla dagordningarna, de ödesdigra misstagen, vĂ€nskapsbanden, överenskommelserna och löftena som sviks i samma stund som de ingĂ„s, de villkorade underhandsbeskeden och de informella besluten nationer emellan, diplomatin och âdiplomatinâ.
Texten bestÄr av ungefÀr lika delar fakta och fiktion, citat och uttalanden, bekrÀftade möten och samtal som blandas med antagna dialoger och repliker som syr ihop pjÀsen till en dramatisk helhet.
LĂ„t vara att det egentligen enbart Ă€r Blair och Powell vars karaktĂ€rer som i nĂ„gon mĂ„n utvecklas, medan övriga inte lyfter frĂ„n sin endimensionella gestaltning. âSĂ„nt hĂ€nderâ drivs framĂ„t enbart av historien, men Ă€r för den skull inte en ensidig plakatmĂ„lande antikrigsinlaga. HĂ€r finns som alltid hos Hare humor och one-liners, och tidigt stĂ€lls den retoriska frĂ„gan till publiken om vad som hade hĂ€nt om det var ett europeiskt land som invaderat grannlĂ€nderna och systematiskt mördade sin egen befolkning, hade vi tvekat att invadera dĂ„?
Och den som fĂ„r sista ordet Ă€r en exilirakier som, efter befrielsen, konstaterar: âVĂ„rt land misslyckades med att ta hand om sig sjĂ€lvt. Och det ledde till att den vĂ€rsta mĂ€nniskan i landet tog över. Tills detta land förmĂ„r ta hand om sig sjĂ€lvt, kommer dess lidande att fortsĂ€tta.â Det hade han inte kunnat sĂ€ga under Husseins regim.
Att anvĂ€nda dokumentĂ€rt material och göra fiktion av det Ă€r ett beprövat arbetssĂ€tt för Hare. Han Ă€r naturligtvis inte ensam om det. De senaste Ă„ren har flera dokumentĂ€rt baserade pjĂ€ser vĂ€ckt uppmĂ€rksamhet. Framför allt Michael Frayns mĂ€sterliga âCopenhagenâ och âDemokratiâ, men ocksĂ„ pjĂ€ser som t ex âGuantanamoâ.
Journalistiken förmÄr inte berÀtta allt, teveinslagen Àr för korta för ett fördjupat berÀttande och de lÄnga reportagen blir allt mer sÀllsynta, och samtidigt blir vÄrt behov av förstÄelse för vad som hÀnder allt svÄrare att tillfredsstÀlla nÀr makten drar sig allt lÀngre bort frÄn oss, allt lÀngre in i sina slutna rum.
Konsten kan, till skillnad frĂ„n journalistiken, arbeta med ett antagande, kan inleda en berĂ€ttelse med ordet âkanskeâ.
För kanske gick det till just sÄ hÀr, kanske inte. Spelar den exakta, ordagranna, Ätergivningen nÄn roll, egentligen?
Jag skulle ha rest över till London i vĂ„ras för att se âStuff Happensâ. Men innan jag kom ivĂ€g togs den ner frĂ„n repertoaren, trots all diskussion och allt intresse den vĂ€ckt.
âDen Ă€r inte aktuell lĂ€ngreâ, förklarade min bekant teaterkritikern som naturligtvis varit i tid.
Kriget Ă€r över. Invasionen har gĂ„tt in i en annan fas. Men det gör inte pjĂ€sen mindre aktuell, bara aktuell av andra skĂ€l. För det stora med pjĂ€sen Ă€r inte att den berĂ€ttar hur förspelet till invasionen sĂ„g ut, utan att vi fĂ„r en inblick i maktens mekanismer. Hares âkanskeâ blir en övertygande skildring av hur det gĂ„r till pĂ„ den internationella politikens arena.
I teve, radio och tidningar kan vi fÄ del av vad ministrar och presidenter sÀger, men vi fÄr aldrig veta vad de menar. Det sÀgs i Guds namn. Det sÀgs i demokratins namn. Det sÀgs i moralens och den internationella lagstiftningens namn. Men det har inget med verkligheten att göra, inte med den verklighet vars karta ritas upp bakom stÀngda dörrar av en handfull mÀn.
De stÀngda dörrar som David Hare tar oss med innanför.
Strukit i slutversionen:
Och sista akten dĂ„? Ănnu har inte detta drama fĂ„tt sin upplösning. Blir slutet lyckligt eller en tragedi nĂ€r de invaderande trupperna sĂ„ smĂ„ningom drar sig tillbaka och lĂ€mnar Irak Ă„t sitt öde? Kung Bush och kung Blair ser inte ut att störtas frĂ„n tronen, som dramaturgin föreskriver. Men det irakiska folket, som har agerat statister utan att delta i en pjĂ€s? De har en vardag att leva vidare i. Och ingen blir vĂ€l förvĂ„nad om den vardagen visar sig vara ett inrikespolitiskt kaos, som kommenteras av Bush, Rumsfeld, Cheney eller nĂ„n annan av jordens herrar med en axelryckning och ett lakoniskt:
SÄnt hÀnder.
Publicerat i SDS mars 2006.
