Stuff Happens av David Hare

Artikel i Sydsvenskan mars 06


Våren 1996 var jag i London och såg min första pjäs av David Hare. ”Skylight” på Wyndham’s Theatre, med Michael Gambon och Lia Williams i huvudrollerna. En man dyker efter flera års frånvaro oväntat upp hemma hos sin f d älskarinna och de använder natten till att reda ut vad som hände och inse det hopplösa i en gemensam framtid. Ett enkelt relationsdrama, alltså, men för mig var behållningen, vid sidan av det storartade skådespeleriet, den samhälleliga dimensionen, den sociala medvetenhet som pjäsen utandades, en osynlig men avgörande förutsättning för deras förhållande och liv.

Ändå är pjäsen en av de minst politiska som David Hare har skrivit.

David Hare är, tillsammans med Harold Pinter och Tom Stoppard, en av de mest framgångsrika nutida brittiska dramatikerna. Han debuterade i slutet av 60-talet, skrev 1978 ”Plenty” och 1985 ”Pravda”, som räknas bland de bästa brittiska pjäserna från de årtiondena. Däremellan bodde han under flera år i USA, efter att ha tröttnat på ”det brittiska klassystemet och letargin”.

I början av 90-talet gjorde han ett slags återkomst med en social trilogi som kritiskt granskade kyrkan (”Racing Demon”), rättsväsendet (”Murmuring Judges”) och labour (”The Absence of War”). I slutet av årtiondet spelade han själv sin monolog ”Via Dolorosa”, om Israel-Palestina-konflikten.

Han är numera Sir David, adlad som tack för vad han betytt för brittisk teater.


Teater bygger inte på konflikter, menar Hare. Den bygger på engagemang. Engagemang mellan vad som sker på scenen och publikens tankar och känslor.

I förordet till nyligen utgivna boken Obedience, Struggle and Revolt, en samling föreläsningar, talar sig Hare varm för just föreläsningen som demokratiskt forum. Hans inte helt lättsmälta ståndpunkt är att monologen i grunden är mer demokratisk än samtalet och diskussionen, eftersom den ger åhöraren möjlighet att reflektera, värdera och själv ta ställning. Det är således publiken som ska bidra med demokratin, i det att den tar in, bedömer och gör sina egna värderingar.

Så bör man naturligtvis också förhålla sig till hans pjäser, som hareska inlagor. Det är upp till oss att göra våra egna värderingar och ställningstaganden. Pjäserna mästrar inte, de ger oss underlaget att tänka vidare.


Stuff happens (Sånt händer) – det är försvarsminister Donald Rumsfelds kommentar till plundringarna i Irak efter det att Saddam Hussein störtats.

Citatet var, tillsammans med en omfattande research, utgångspunkt för pjäsen, som arbetades fram vid ett antal workshops med ensemblen vid National Theatre i London. ”Sånt händer” beskriver den långa upptakten till invasionen av Irak.

Vi får sitta som en fluga på väggen under formella och informella möten och samtal i maktens innersta rum. Scenerna är hämtade från Vita huset, 10 Downing Street, Bushs ranch i Texas, FN, lunchmöten, telefonsamtal.

Bush, som till en början syns vara just den dumskalle han beskylls för, visar sig allt mer vara en handlingens man, en kompromisslös och skicklig manipulatör vars starkaste vapen är hans tystnad. Han låter andra tala, och driver därefter igenom det som han, förmodligen, redan beslutat sig för. Han har ju mandat av Gud.

Runt honom flaxar en trio neokonservativa hökar, Donald Rumsfeld, Dick Cheney och Paul Wolfowitz, krigshetsare som förkastar alla tankar på internationellt samarbete, och mer smidigt åsiktslösa Condoleezza Rice. Samt den ende som tar avstånd från ett krig och förordar diplomati, utrikesminister Colin Powell, här kanske väl starkt heroiserad i sitt motstånd.

På andra sidan Atlanten våndas Tony Blair. Han skulle kunna travestera Richard III: ”Ett kungarike för lite kärnvapen!”, pressad som han är att prestera bevis på irakisk kärnvapentillverkning, för att inte riskera att tvingas avgå.

Alltmedan fransmännen har en helt egen agenda, som förändras på timbasis.


Ja, det är ett shakespeareskt drama. Storpolitik och maktkamp men med folkvalda i stället för kungar och hertigar. Här röjs de låga motiven, de dubbla dagordningarna, de ödesdigra misstagen, vänskapsbanden, överenskommelserna och löftena som sviks i samma stund som de ingås, de villkorade underhandsbeskeden och de informella besluten nationer emellan, diplomatin och ”diplomatin”.

Texten består av ungefär lika delar fakta och fiktion, citat och uttalanden, bekräftade möten och samtal som blandas med antagna dialoger och repliker som syr ihop pjäsen till en dramatisk helhet.

Låt vara att det egentligen enbart är Blair och Powell vars karaktärer som i någon mån utvecklas, medan övriga inte lyfter från sin endimensionella gestaltning. ”Sånt händer” drivs framåt enbart av historien, men är för den skull inte en ensidig plakatmålande antikrigsinlaga. Här finns som alltid hos Hare humor och one-liners, och tidigt ställs den retoriska frågan till publiken om vad som hade hänt om det var ett europeiskt land som invaderat grannländerna och systematiskt mördade sin egen befolkning, hade vi tvekat att invadera då?

Och den som får sista ordet är en exilirakier som, efter befrielsen, konstaterar: ”Vårt land misslyckades med att ta hand om sig självt. Och det ledde till att den värsta människan i landet tog över. Tills detta land förmår ta hand om sig självt, kommer dess lidande att fortsätta.” Det hade han inte kunnat säga under Husseins regim.


Att använda dokumentärt material och göra fiktion av det är ett beprövat arbetssätt för Hare. Han är naturligtvis inte ensam om det. De senaste åren har flera dokumentärt baserade pjäser väckt uppmärksamhet. Framför allt Michael Frayns mästerliga ”Copenhagen” och ”Demokrati”, men också pjäser som t ex ”Guantanamo”.

Journalistiken förmår inte berätta allt, teveinslagen är för korta för ett fördjupat berättande och de långa reportagen blir allt mer sällsynta, och samtidigt blir vårt behov av förståelse för vad som händer allt svårare att tillfredsställa när makten drar sig allt längre bort från oss, allt längre in i sina slutna rum.

Konsten kan, till skillnad från journalistiken, arbeta med ett antagande, kan inleda en berättelse med ordet ”kanske”.

För kanske gick det till just så här, kanske inte. Spelar den exakta, ordagranna, återgivningen nån roll, egentligen?


Jag skulle ha rest över till London i våras för att se ”Stuff Happens”. Men innan jag kom iväg togs den ner från repertoaren, trots all diskussion och allt intresse den väckt.

”Den är inte aktuell längre”, förklarade min bekant teaterkritikern som naturligtvis varit i tid.

Kriget är över. Invasionen har gått in i en annan fas. Men det gör inte pjäsen mindre aktuell, bara aktuell av andra skäl. För det stora med pjäsen är inte att den berättar hur förspelet till invasionen såg ut, utan att vi får en inblick i maktens mekanismer. Hares ”kanske” blir en övertygande skildring av hur det går till på den internationella politikens arena.

I teve, radio och tidningar kan vi få del av vad ministrar och presidenter säger, men vi får aldrig veta vad de menar. Det sägs i Guds namn. Det sägs i demokratins namn. Det sägs i moralens och den internationella lagstiftningens namn. Men det har inget med verkligheten att göra, inte med den verklighet vars karta ritas upp bakom stängda dörrar av en handfull män.

De stängda dörrar som David Hare tar oss med innanför.


Strukit i slutversionen:
Och sista akten då? Ännu har inte detta drama fått sin upplösning. Blir slutet lyckligt eller en tragedi när de invaderande trupperna så småningom drar sig tillbaka och lämnar Irak åt sitt öde? Kung Bush och kung Blair ser inte ut att störtas från tronen, som dramaturgin föreskriver. Men det irakiska folket, som har agerat statister utan att delta i en pjäs? De har en vardag att leva vidare i. Och ingen blir väl förvånad om den vardagen visar sig vara ett inrikespolitiskt kaos, som kommenteras av Bush, Rumsfeld, Cheney eller nån annan av jordens herrar med en axelryckning och ett lakoniskt:

Sånt händer.


Publicerat i SDS mars 2006.