Bron
Sydsvenskan i nov 13


Det händer med jämna mellanrum att jag tillfrågas av tidningar eller bokförlag om en favoritplats i Malmö, som jag kan säga något om och fotograferas vid. Jag brukar be om betänketid.


För sanningen är att det finns ingen särskilt viktig plats för mig i den här stan. Inget område som jag älskar mer än något annat att röra mig i. Inga byggnader eller kvarter som talar starkare till mig. Kanske har jag bott här så länge att jag blivit hemmablind. Malmö är inte ett vykort för mig. Det är inte därför jag bor här. Det är för människorna, det geografiska läget, stämningen, närheten. Värden som inte låter sig fångas med liten bländare och kort slutartid.


Det slutar alltså alltid med att jag avstår från att medverka.


Men så kommer en teveserie som ställer allt på ända. Som får mig att se stan med nya ögon. Fram träder en stad som inte är vacker men lockande och spännande, plötsligt obekant, och som jag vill återupptäcka. Malmö har gjorts större än Malmö.


Bron är SVT:s största internationella framgång, mätt i försäljning till antalet länder. Det är inte svårt att förstå dess genomslag. En berättelse i uppdrivet tempo, med intressanta rollgestalter och en grundläggande frågeställning som griper tag i oss, och där ständigt nya element, nya personer, nya vinklingar får historien att förgrena sig.


Huvudpersonerna är ett för polisfilmer klassiskt radarpar. Två fundamentalt olika personer, som just därför är oskiljaktiga. Med lite sinne för ironi kan man se svenska Saga Norén som representant för det gamla Malmö. Rättfram, fyrkantig och med en oförmåga att se bortom den egna horisonten (betongsossen!). In kommer danska kollegan Martin Rohde med humor, värme och ett större perspektiv på tillvaron (kontinentalt!).


Från min arbetslägenhet där detta skrivs har jag utsikt över hela scenen för Bron: Köpenhamn på andra sidan sundet, bron så klart, och Malmö i 180 graders panorama från Spillepengen i norr till Lernacken i söder.


Det är naturligtvis en hänförande vy. Inte minst på nyårsaftnar. Då det går att göra en socioekonomisk studie över det hårt segregerade Malmö. Vilka områden som börjar skjuta upp raketer tidigt, och hålla på längst, och vilka som kraftsamlar och gör en massiv, exklusiv uppvisning just runt tolvslaget.


Det är som att statistiken över stan visualiseras i ett gnistrande stapeldiagram. Fyrverkerierna går direkt att översätta till utbildning, inkomst, sysselsättningsgrad, levnadsstandard och -villkor: väsenskilda grundförutsättningar för ett bra liv i en delad stad.


Det är en realitet som Bron inte tar hänsyn till. Bron skär rakt genom både Malmö och Köpenhamn och skildrar dem snarare horisontellt. Ett snitt rakt igenom.


Det är stapeldiagrammens Malmö vi förväntade oss att få se, med gängkravaller och social utslagning i Rosengård (problemet förorten!) på ena sidan gatan och Bellevue och Västra hamnen (välbärgad ekoekonomi!) på den andra. Svart och vitt.


Men Bron intresserar sig inte för den skildringen. Det betyder inte att den duckar för eller förnekar problemen. Utan att den i stället visar att de finns överallt, nationellt, globalt.


Jag tänker på den amerikanska teveserien The Wire som jämförelse. Den utspelar sig i Baltimore, en hamnstad med liknande struktur som Malmö: industridöd, segregation och utslagning, en maktstridande förvaltning. Men där stan och dess förändring blir bärande för berättelsen.


Bron har inget med vare sig Malmö eller den genomtröskade ”bilden av Malmö” att göra. Visst kan man roa sig med att försöka lokalisera inspelningsplatserna, men det saknar egentligen lika mycket betydelse som logik. När Saga Norén står vid en villa i Rosenvång och kastar en blick över gatan kan hon mycket väl titta ut över en ödetomt i Husie eller Hellerup.


Teveserien har distanserat sig från Malmö för att kunna skapa en ny stad, och för att inte krocka med våra föreställningar om vad Malmö ska vara.


Det skulle kunna bero på att produktionsteamet inte är från regionen och därför förstått att den gör bäst i att hålla sig borta från tolkningar av den. Men mer sannolikt beror det på att seriens syfte är något annat än provinsiell förankring och problembild.


Ta det som gärningsmännen vill sätta i fokus: Samhällets minskade insatser för utsatta grupper som hemlösa och psykiskt sjuka, företag som skor sig på barnarbete i fattiga länder i första säsongen, miljöförstöring och klimatförändringen i andra säsongen. Det är inte lokala frågor utan globala. Anslaget är stort. Här kommer någon som vill tala allvar med oss, om medmänsklighet och gemensamma livsbetingelser. Malmö/Köpenhamn skulle lika gärna kunna vara München, Marseille eller Manchester. Men tacksammare spelplats får man leta efter. En region som söker sin identitet.


Det vi ser i Bron är alltså inte Malmö och Köpenhamn. Men jag tänker att det skulle kunna vara en framtida bild av städerna. När Malmö blivit en integrerad förort, eller satellitstad, till Storköpenhamn. Där vi rör oss sömlöst mellan Österbro och Östervärn, väljer att bada i Västra hamnen eller på Islands Brygge. Och där språkförbistringen är eliminerad.


För kanske är det teveseriens stora fiktion vid sidan av topografin: språkförståelsen på ömse sidor sundet. Hade Bron skildrat en verklighet hade dialogen varit späckad med ”Va?” och ”Vabaha?”


Därtill gör färgsättningen sitt: dyster, avskalad, närmast dystopisk. Färgskalan är så reducerad att den påminner om svartvit film. Det regnar, snöar, sundet är upprivet och hotfullt mörkt. Miljöerna är hårda, förtätat urbana, avfolkade, aldrig insmickrande.


Men så reduceras anslaget. I båda säsongerna snävas det in avsnitt för avsnitt. Och i slutänden visar det sig att det är en ensam vettvilling som ligger bakom morden och attentaten och som utnyttjat godtrogna idealister för sina egna syften. Driven av hämnd, eller dunklare motiv. Det samhällsengagemang vi såg var bara en chimär. En sidohistoria och ett sätt att få uppmärksamhet och rulla igång vendettan.


Kvar lämnas vi med en fråga: Vad säger den bilden av samhället egentligen om oss?


Nästa gång kommer jag förmodligen tacka ja till att fotograferas på en favoritplats. Jag har fått upp ögonen för så många nya ställen och sett bekanta platser på ett nytt sätt. Jag kommer inte att välja någon vacker miljö, ingen känd byggnad. Utan där människorna, stämningen, närheten är Malmö för mig.


På en plats av det slag som jag kan tänka mig att Saga Norén och Martin Rohde, trots allt, återförenas på i Bron 3.