Upstate New York
Seasons Magazine nr 3 2008


Manhattan har blivit ett tokdyrt ekorrhjul att springa runt i. Och Hamptons är inte att tänka på – restaurangbord måste bokas en månad i förväg. Inte så konstigt att allt fler New Yorkare söker sig upstate och skaffar hus i området kring Hudson i stället. Eller att stan röstades fram som en av USA:s tio coolaste småstäder.


Jag tillbringade en höst här för åtta år sedan, och har längtat tillbaka sedan dess. Nu kör fotografen Peo Olsson och jag kör norrut från Newark på New Jersey-sidan av Hudsonfloden. Efter knappt två timmar rullar vi över Rip Van Winkle Bridge och in i Hudson i det mjuka kvällsljuset.


Det är en förändrad stad. Mondänare, modernare.


Längs den en och en halv kilometer långa huvudgatan Warren Street kan man ägna en dag eller två åt att kryssa fram mellan gallerier och antikvitetshandlar, delikatessaffärer och inredningsbutiker och pausa på mysiga kaféer för att framåt kvällen landa på någon av de utmärkta restaurangerna.


Varför inte på en av de absolut bästa, Swoon Kitchenbar.


Vi visas till ett bord i ett lugnt hörn av restaurangdelen.


”Jag lärde mig allt om ’solens mat’ när jag jobbade för Roger Vergé på Le Moulin de Mougin”, säger Jeffrey Gimmel som driver slow food-inspirerade Swoon tillsammans med hustrun Nina Bachinsky-Gimmel.


Tiden hos den legendariske, trestjärnige krögaren i Sydfrankrike avspeglar sig i restaurangens inriktning på säsongsbaserade råvaror, och liksom läromästaren ger sig Jeff och Nina ut i markerna för att hitta färska örter och svamp.


”Vi köper bara från lokala producenter. Organiskt odlat.”


Efter tiden i Frankrike var han köksmästare på flera av New Yorks mest ansedda restauranger innan han och Nina, med en lika diger meritförteckning som konditor beslöt sig för att öppna eget. Men att finansiera en sådan här krog på Manhattan hade inte varit möjligt.


De är inte ensamma i Hudsondalen om att satsa på lokalt producerade råvaror. Det har fått bönderna att hänga på och satsa på småskalig produktion av högklassiga råvaror som de säljer lokalt. Så lokalt att vissa bönder själva kör runt en gång i veckan och levererar mjölk, ägg, ost och kött direkt vid köksdörren till de hudsonska hemmen.


”Bönderna här är de mest progressiva i hela USA”, slår Jeff fast. ”Detta är framtiden.”


”Det gör att menyn ständigt ändras”, säger Nina.


”Men anka har vi alltid”, säger frankofilen Jeff, ”i någon form.”


Ja, när Jeff får prata om anka och deras andra stora intresse, vin, sätter han sig upp i stolen och det lyser plötsligt om honom. Nina hämtar en biodynamiskt odlad chenin blanc från Loireproducenten Domaine du Closel.


Vinet är en perfekt ackompanjatör till faten med ostar och kallskuret, mousse och paté på gåslever som strax landar på bordet.


Det är bara att luta sig tillbaka och njuta. Swoons rutiga golv och varmgula väggar med konst förflyttar oss i tanken till en bistro i Frankrike. Bara kassettakets karakteristiska plåtbeklädnad skvallrar om att vi befinner oss i USA.


Till förrätt beställer vi en sallad med helt nyskördade ärtor, och friterade babyskockor som serveras med en ansjovisaioli.


Sedan landar en välvald bourgogne på bordet. Den sitter som en smäck tillsammans med ett rosastekt ankbröst med puylinser och, faktiskt, en Black Angus-stek.


Vilken dröm! Och allt till halva priset mot vad det skulle kosta på vilken sylta som helst i New York.


Men när vi gör oss klara att gå kommer kocken ångande ut från köket. Han ser uppriktigt ledsen ut.


”Ska ni verkligen inte ha någon dessert? Bara något litet?”


Det är som i skolbespisningen. Ingen får gå från bordet förrän allt är smakat och uppätet. Och tur är det.


Till den hemgjorda rabarberlikören får vi en fullkomligt makalös pannacotta med hasselnötsskorpor och en hårt reducerad vindruvsjuice.


Att Jeff och Nina inte är ensamma om sitt vinintresse märks på Hudson Wine Merchants som med entusiasm och djup kunskap drivs av ett annat äkta par, Michael Albin och Marianne Courville.


Som f d Manhattanbor är de typiska för området. Michael var skrivarkurslärare med författardrömmar och Marianne fotograf tills vinintresset tog över och de beslöt sig för att byta karriär. När dottern föddes flyttade de från Brooklyn.


Butikens utbud är imponerande. Jag botaniserar länge bland handplockade viner från såväl nya som gamla världen. Det enda som ratas är, besynnerligt nog, amerikanska viner.


”Jag föredrar originalen, franska viner”, ler Michael blygt. ”De amerikanska har för mycket alkohol. De saknar finess.”


Därmed övergår vårt samtal genast till det ständiga diskussionsämnet inom vinkretsar, om alkoholhaltens inverkan på vinet.


Men under ytan anar jag också ett drag av snobbism. I den kylda vinkammaren står lådor på hög med gamla årgångar av toppviner från Bourdeaux, Bourgogne, Italien, Spanien.


”Det är min pappas gamla samling som jag säljer”, berättar Michael nöjt och håller hastigt fram en Mission Haut Brion från 196… ja, vad var sista siffran? Jag hinner inte med när Michael flashar den ena buteljen efter den andra för mig. En Lafite-Rothschild med drygt fyrtio år på nacken dansar förbi, liksom en nästan jämnårig Lynch Bages, en Romanée-Conti, och en…


Ryktet om Michaels kunskaper har spritt sig. Numera är han vinkonsult åt flera av stans restauranger.


Kathleen Triem och Peter Franck är gamla vänner till mig. De tog initiativ till en av de vackraste skulpturparker jag sett. The Fields på Art Omi Arts Center ligger en kvart utanför Hudson. Pengarna sköt en fastighetsmagnat till.


Vi guidas runt av Peter. Han och Kathleen är fortfarande kuratorer på deltid för utställningen.


”Marken fick vi köpa av en bonde.”


I det vidsträckta kulliga landskapet där det förr odlades majs och vintervete står nu skulpturer av internationella storheter som Tony Cragg och Olafur Eliasson. Och landskapet blir sannerligen en del av konstupplevelsen. Som DeWitt Godfreys stora skulptur bestående av runda metallrör som staplats mellan två ekar. Den magnifika rostiga skapelsen ser ut att vuxit upp med träden.


Vi strövar över fälten. Från den nybyggda utställningshallen följer vi en stig in mellan träden. Det är som en skattjakt där nya konstverk dyker upp överallt, överraskande och placerade så att intrycket av dem förstärks.


”Några av verken har vi köpt”, säger Peter medan vi passerar mellan två dammar. ”Andra har vi fått låna, permanent eller temporärt.”


Det gör skulpturparken unik. Man kan ständigt återvända för att upptäcka nytt.


På andra sidan skogsdungen kommer vi ut på ett nytt stort fält, ännu tomt på konstverk.


”Samlingen växer hela tiden. Vi reser till de stora biennalerna i Europa och följer konstnärerna. En del hör själva av sig och ber att få ställa ut här. 90 procent av dem säger vi ja till.”


I anslutning till parken ligger Ledig House, där författare och konstnärer kan få stipendievistelser för att kunna arbeta koncentrerat under en längre tid. Jag har aldrig jobbat så bra som när jag bodde här den där hösten.


Hudsondalen har alltid varit ett tillhåll för konstnärer. Poeten John Ashbery bor strax utanför Hudson, och inte långt därifrån har fotografen Annie Leibovitz en gård. Nyligen har Philip Glass skaffat ett hus i Hudson, liksom skådespelaren och före detta basisten i Hole, Lisa Roberts, Julias syster.


En annan är skulptören Scott Reynold. Han tar emot oss i sitt nyrenoverade lilla hus från slutet av 1700-talet. Vardagsrummet upptas av hans senaste verk, en tokig sak som påminner om en minizeppelinare inklädd med små lampor.


”Galleriscenen på Manhattan handlar bara om ungdom, att hitta konstnärerna som 20-åringar och investera i dem. Men deras verk är inte färdiga. Och de får inte en chans att utvecklas.”


Vi slår oss ner på verandan. Scott serverar merlot ur dricksglas och hembakade pitabröd. Hans tax hoppar upp i knät på honom.


Ännu bor han och hustrun här bara på helger och ledigheter, men de funderar på att flytta upp för gott.


”Jag kommer att bli utkastad från min ateljé i Soho. Fastighetsägaren vill ha en hyresgäst som kan betala mångdubbelt mer i hyra. Guess Jeans.”


Han vinkar till en gammal Cheva som kränger förbi på den guppiga grusvägen.


”van Buren”, säger han lakoniskt. ”barnbarnsbarnbarn till USA:s åttonde president. Han är äppleodlare här.”


”Många andra konstnärer har flyttat upp på sistone, för att komma bort från Manhattan. Här går det att arbeta i fred. Men vi umgås inte. Vi är alla enslingar.”


Och kanske behöver de inte New York på samma vis längre. Tidigare hade Scott gallerister på Manhattan och i Paris. Nu har han en i Hudson. Och allt fler konstköpare söker sig hit. Stan är ju nerlusad med gallerier.


Vi kör vidare genom odlingslandskapet, ser gårdar och åkrar, boskap och flaktruckar. Skåne skala 2:1. Här och var görs försök att odla vin. Men det som får oss att stanna och kliva ur bilen är en äppleodling.


Golden Harvest Farm har 20 000 äppleträd – och en galen entusiast, Derek Grout. Odlingen är hans pappas. Visionen för den hans egen. I ett annex till musteriet har han börjat tillverka vodka på äpple.


”Jag fick idén när jag jobbade i Tyskland. Vodka kan ju göras av allt.”


En stor del av produktionen säljs över disk. Alla är välkomna på provsmakning i destilleriet. Det är bara gå in i affären och fråga efter Derek så får man stå i ångorna och dofterna från destilleringsapparaten och smutta på ett glas. Samtidigt får man sig en lektion i vodkatillverkning.

”Jag tillverkar 600 liter i månaden. Och jag gör allt. Till och med buteljerar.”


Han visar stolt upp den egenhändigt designade flaskan. Ja, det syns att han är utbildad formgivare.


Hur det smakar? Faktiskt riktigt bra. Särskilt lite kylt. Inget finkel alls, som i t ex Absolut. En viss sötma från frukten är oundviklig. Kanske gör det drycken mer lik en tysk obstler.


Längs ena väggen står ett batteri av fruktdestillat från olika delar av världen. Derek häller upp några glas för att vi ska få jämföra med hans.


Jag läppjar på en österrikisk sak, hinner inte mycket mer än väta läpparna förrän Derek tar glaset ifrån mig, tömmer det med en knyck på nacken och ställer det ifrån sig.


Han har svårt att stå till. Han skyndar fram till en lucka i den tyska destilleringsapparaten och sticker in huvudet i ångan. ”Yihaa! Kom! Kom och lukta!” Han är alldeles röd i ansiktet av lycka, och av alkoholdofterna.


”Meningen är inte att vi ska erövra världen. Jag vill hålla det lokalt. Det ska dra hit folk, till gården och butiken. Det här är vår version av agroturism.”


Det låter som en klok strategi. Turismen blir allt viktigare, och de som kommer hit söker de stora upplevelserna i det småskaliga och genuina. Och hellre ett litet, personligt Bed & Breakfast än ett något stort flott hotell.


En av det sena 1800-talets främsta amerikanska konstnärer, Fredrik Church, lät bygga sitt persiskt inspirerade hus Olana överst på berget i utkanten av Hudson. Church led av tuberkulos och när Olana stod klart fick hantverkarna bygga ett hus till hans läkare. I dag är Olana ett välbesökt resmål för alla konstintresserade, medan doktorns hus är B&B.


Mount Merino Manor är lyxboende till överkomligt pris. Det helrenoverade huset är stort som en herrgård men innehåller bara sju gästrum – och vilka rum! Antika möbler, sköna sittgrupper och sängar som är underverk av komfort.


Det tog mig ett år att hitta alla möblerna”, berättar Rita Birmingham som är den som planerat renoveringen i detalj, medan hennes man Patrick stått för det praktiska.


Badrummet är stort som ett normalt vardagsrum. Från jaccuzzin ser man ut genom panoramafönstret. Badsalt skopar man upp ur en gigantisk glaskruka.


”Nu kommer gäster enbart för att få bo här, inte för Hudson i sig”, säger Rita nöjd. ”Vi är fullbokade i stort sett hela säsongen från maj och långt in på hösten.”


Det här är kändisarnas favoritställe i trakten. Vi bläddrar nyfiket i gästboken som ligger framlagd i varje rum. Här har såväl gamla sångerskor som Carly Simon som skådespelare som avlidne Heath Ledger dragit sig undan. För att inte tala om…nej, han som hyrde ett våningsplan flera veckor i sträck får inte nämnas. Rita och Patrick har skrivit på en tystnadsförbindelse från filmbolaget.

Peo och jag slår oss ner i varsin fåtölj och ser ut över Hudsonfloden som ringlar förbi som ett lockande Huck Finn-äventyr. En gång var floden en viktig transportled för valfångarna som drog upp sin fångst till Hudson där den bereddes. Nu plöjer snabba motorbåtar vattnet och exklusiva segelbåtar hissar segel för en vacker tur ner till New York.


På andra sidan floden tar Catskill Mountains vid. Klassisk mark. Bergen var för förra generationens komiker vad Second City i Chicago är för dagens. Här tog bland andra Mel Brooks och Woody Allen och dramatikern Neil Simon sina första showbizz-steg, vid de judiska och socialistiska semesterbyarna. Varje anläggning höll sig med en egna författare, skådisar och scenarbetare.


I dag finns inget av det kvar. Men området är fortfarande lika storslaget. På vintern vallfärdas det hit för skidåkningens skull. Bäst är den i Windham och Hunter. Sommartid lockar vandringsleder i bergen och kanotfärder på vattnen i dalgångarna.


Från Saugerties kör vi uppför Platte Clove Road och vidare längs de vindlande bergsvägarna. Gång på gång måste vi stanna. Utsikten är ögonbedövande vacker.


Det är vildmark. Ett stycke americana av sandsten och skiffer, klätt med bok och furu. Twin Peaks möter Den sista färden. Men flugorna är mer besvärande än björnarna som det varnas för.


Vi fortsätter till Woodstock. Tokigare än så här kan det inte bli. Inte mer fascinerande heller.


Det här är rätta stället för alla som gillar batik och hippienostalgi och en alternativ livsstil. Myten och musiken. Över Tinker Street ligger rökelsedoften tung. Det är minnet av Woodstockfestivalen som lockar. Fast den hölls i Bethel, en timme härifrån. Men namnet var redan insålt när staden sa nej till festivalen och stackars Bethel fick sina tre dagar av uppmärksamhet för att sedan åter falla tillbaka i glömska och till vad det alltid varit – en åker.


En luggsliten man kommer cyklande på trehjuling. Han bromsar in, fingrar på sitt toviga skägg.


”Jag är en freak. Det är vad allt handlar om här, att vara freak”, förkunnar han. ”Inte pengar, inte politik, inte makt, utan att vara sig själv. Det är det alla kommer hit för.”


Han poserar vant för Peo.


”Jag är konstnär.” Han pekar på en blå sten på marken. ”Den där har jag målat.”


”Vad heter du?” frågar jag när han pågått en stund.


”Ricochet 419.”


”Vadå?”


v”Det kallar alla mig. Kolla in min MySpace-sida.”


Han tar mitt block och skriver sitt namn och sin webadress. Sedan trampar han vidare.


Det är så klart han som har hittat oss, inte vi honom. Men kanske är han den som bäst personifierar dagens Woodstock, som handlar om imagebygge och marknadsföring av en livsstil. Det Woodstock som vi alla kommer hit för att uppleva finns så klart inte längre. Eller rättare: den existerar i en 00-talsversion.


Allt det som en gång var progressivt, en samhällskraft baserat på en aktiv musikrörelse, har i dag stelnat och blivit musealt.


Love, peace and understanding har paketerats och är till salu.


Det gör inte orten mindre intressant att besöka. Tvärtom. Stämningen är lika oslagbar som obegriplig. Lika mycket charm som ironi.


Som när vi upptäcker att det inte finns en enda skivaffär!


Runt om Woodstock har de som ännu identifierar sig som hippies trots att de numera tillhör en övre medelklass låtit bygga arkitektritade poolvillor. Där bär de Jerry Garcia-slips till kostymen medan de maxar stereon med Grateful Dead och bli stenade.


Men Woodstock är inte mer alternativt än att det går att få en hamburgare med ett stort lass pommes här. Helst äter man den på terrassen till Landaus Grill i kurvan där Tinker Street övergår i Mill Hill Road. För det formidabla spanlägets skull.


Under en eftermiddagstimme får man se representanter för alla amerikanska subkulturer som baseras på musik eller fordon defilera förbi. Det är gatans färgstarka festival, tonsatt med mullrande V8:or och dämparlösa bågar.


På trappan till Woodstock Community Center sitter Dave och Kat. Innan Peo hinner fram för att fråga om han får plåta dem utropar Kat:


”Känner du energin? Känner du stämningen?”


Dave är folkmusiker. Kat skriver sångtexter och lyrik. De har lyckats bevara sin oskuldsfullhet från the summer of love genom åren. Det känns helt rätt att Dave betraktar världen genom ljusblåa glasögon.


Bakom dem kommer och går folk hela tiden. Centret är betydelsefullt för traktens musiker och konstnärer.


”Här får de mat och kläder”, säger Kat. ”Vi arrangerar konserter för att dra in pengar till verksamheten.”


Två hus bort ligger legendariska Colony Café. Det var här Dylan och The Band gjorde sin första spelning tillsammans. Janis Joplin och Jimi Hendrix stod ofta på scenen.


Lokalen är liten och intim, med en balustrad där publiken kan stå och titta ner. Vem hade inte velat vara med här?


Medan Kat och Dave berättar att de nyss flyttade hit från Baltimore kommer en kille med dreadlocks, tatueringar och baggy jeansshorts släntrande över gräset. Kat ropar genast från trappan:


”Hej. Vad heter du?”


”Nature.”


Kanske är han det närmsta vi kommer flower power-eran, ett barn av den tid då allting var blommor i håret och utlevd glädje och framtidstro och det avspeglade sig i vad barnen döptes till.


”Jag är en kramare”, säger Kat och ger oss varsin bastant kram när vi tar farväl.


Vi får med oss ett sista visdomsord. Världen är stor och vacker och fin om vi alla hjälper varandra. That’s what’s it all about.


Sedan kör Kat och Dave hem i sin nya röda Pontiac.


Sista kvällen i Hudson går vi till Red Dot. Stämningen i baren är redan hög trots att klockan inte är mycket mer än after work. Det här är enda stället i stan där vita och färgade minglar. Musiken står på, något med Mary J Blige.


Alla bra barer ska ha en spegel på väggen, sa Hemingway. På den här spegeln är en streamer klistrad: ”Nixon is no longer the worst president.”


Tre kvinnor i andra änden av baren avlossar den ena skrattsalvan efter den andra, och det är som om deras humör smittar av sig på hela lokalen. Det skålas, beställs in mer, musiken skruvas upp. Kvällen blir sen.


Vi tar en sista drink, lägger några dollar på disken och går ut från baren. Det har blivit dags att bege oss tillbaka till våra sagorum på Mount Merino Manor, förbereda avfärden. I morgon bitti lämnar vi Hudson.