The Autobiography av Eric Clapton

Recension i Sydsvenskan 4 november 07


London, tidigt sextiotal. Klubbarna heter Marquee, Blue Gardenia, Ealing Club, CrawDaddy. Alla var där. Keith Richard, Brian Jones, Mick Jagger, Tom McGuinness, Steve Winwood, Georgie Fame, Jimmy Page, John Mayall, Keith Relf, Jeff Beck, och naturligtvis Eric Clapton. De träffas på klubbarna, lär känna varandra, bildar band som till exempel heter Rolling Stones, Yardbirds, Mannfred Mann, och sitter in hos varandra när tillfälle ges. En kväll kommer Beatles och lyssnar på Stones, alla fyra i likadana långa läderrockar och identiska frisyrer står på rad nedanför scenen. En vänsterhänt amerikansk gitarrist kommer förbi och visar var skåpet ska stå – Jimi Hendrix.

Det visar än en gång att begåvningarna kommer fram i kluster, sällan som det ensamma geniet. Tänk på litteraturen och konsten i mellankrigstidens Paris. Beatgenerationen i femtiotalets Amerika. Ja, ta vilken framgångsrik generation som helst inom konst, litteratur, musik.

London, fyra decennier senare. De spelar fortfarande, samma musiker, fast nu gubbar, i återföreningar eller olika konstellationer. Fast nu säljer de ut Royal Albert Hall, och gigen är stödgalor för att dra in pengar i kampen mot sjukdomar som kollegorna dragit på sig eller på minneskonserter för dem som avlidit.


Åren däremellan är i Eric Claptons självbiografi, vars fantasifulla titel är ”Clapton: The Autobiography”, fylld av en oändlig räcka av konserter, turnéer och plattor med de olika band han spelat i – Yardbirds, Cream, Derek & The Dominos – och därefter solokarriären, och inte minst hans bränsle: sprit, droger, kvinnor. Han redogör för allt med en pliktmedvetenhet som inte lämnar några luckor.

Oavsett om man inte har någon större tilltro för överdrivet psykologiserande kan man inte undvika att läsa självbiografin genom det raster som de två inledande sidorna lägger över den.

När Clapton är sex, sju år gammal uppdagar han att de som han kallar för mamma och pappa egentligen är hans mormor och morfar. Hans riktiga mamma är hans ”storasyster”, som flyttade från byn när hon femton år gammal blev gravid med Erik. Men ingen pratar någonsin om det, det är en djupt begravd familjehemlighet.

När han är nio år kommer hon på besök. Hon har då bildat familj och skaffat barn med sin nya man. Eric frågar henne om han får kalla henne mamma nu. Svaret blir nej. Och han reagerar med att dra sig undan, in i sig själv. Några år senare får han sin första gitarr, och går på samma vis in i musiken.


Titlarna på skivorna fungerar som Madeleinekakor. Jag förflyttas tjugofem år tillbaka i tiden, till de åren då väggarna i en varenda kompis första lägenhet tapetserades med Claptons sound. Fredags- och lördagskvällarna före utgång då det alltid var någon överförfriskad luftgitarrshjälte som skruvade upp ljudet på ”Layla”, medan riktiga aficionados visste precis var i ”Further up the road” som Claptons gitarrem går av i Scorseses film med The Bands avskedskonsert, och hur han utan en min räddar gitarren från att ramla i golvet och spelar vidare. Sådant impade.

Så visst, halvvägs igenom boken ligger man där på knä mitt i natten framför cd-skivorna och letar fram ”Slowhand”, ”461 Ocean Boulevard” och ”Unplugged” och förbannar sig för att inte ha köpt på sig de andra mästerverken också. Det är ju obegripligt att jag inte lyssnat på dem på åtskilliga år.

Clapton späckar texten med anekdoter, som om när han berättar för en excentrisk man som är inneboende i det hus Clapton och några till delar i London, att han älskar Pinters pjäs Fastighetsskötaren, varpå den inneboende släpar hem mannen som påstås vara förebilden för vagabonden Davies i pjäsen – och som flyttar in i deras hus på samma vis som rollfiguren. Eller när han i början av karriären tillsammans med ett gäng musiker gör en Grand Tour i Europa i en bild vars chassi de får binda fast med rep. De kommer till Aten, där Clapton värvas av ett grekiskt band, som han till slut tvingas fly ifrån genom en bakdörr ut till en bil som väntar med motorn på tomgång. När han är etablerad gitarrist med världsrykte genomför han en Europaturné med Görings gamla tåg.

Vid sidan av musiken pågår ett maniskt samlande: av Ferrari-bilar, klockor, samtidskonst, gamla cyklar, kläder, fiskeutrustning, jaktvapen, hus världen över.

Cordings, den anrika herrekiperingsaffären vid Picadilly i London, känd för sin tweed och sina jaktkläder, köptes för några år sedan av dess bästa kund – just det, Clapton. Trots en dryg handfull bostäder förblir centralpunkten Hurtwood Edge, en herrgård i närheten av födelsebyn i Surrey, som Clapton köpte i slutet av sextiotalet. En pastoral, lantlig idyll med fiskevatten och jaktmarker. Kan det bli mer brittiskt, detta anammande av överklassens vanor och värderingar genast man är stadd vid kassa?


I den täta mattan av musikminnen vävs två avgörande trådar in. Dels Claptons långa förälskelse i Pattie Boyd, George Harrisons hustru, dels hans beroende av och till slut frihet från droger och alkohol.

Efter många års väntan och längtan och uppvaktande blir Pattie hans. De flyttar ihop medan hon och Harrison fortfarande är gifta. Några av sina vackraste låtar har Clapton skrivit till henne, som ”Layla” och ”Wonderful tonight”.

”Jag ska skilja mig från Pattie”, berättar Harrison en dag i förtroende.

”Då måste jag gifta mig med henne”, erbjuder sig Clapton gentlemannamässigt.

Ett av skälen till att deras äktenskap inte håller är drogerna, en lika viktig följeslagare för Clapton som gitarren. Först marijuana, kokain, LSD, som han provar första gången när Beatles spelar upp ett provtryck av ”Sgt Pepper’s”, heroin, allt nersköljt med sådana mängder vodka att kompbandet en gång ger honom en skylt till bilen med texten ”Captain Smirnoff” – något mindre smickrande än det ”Clapton is God” som Londons tunnelbana sprayades med i sextiotalets början. Det är ett extremt självdestruktivt liv, och det enda som räddar Clapton från att gå under är förmodligen hans rädsla för sprutor; han snortar heroinet i stället för att injicera det. Tills han en dag inser att det här går inte längre, jag kommer att dö, och ser till att få behandling.

Spriten är det svårare med. Vändpunkten kommer när femårige sonen Conor faller ut från femtiotredje våningen på en skyskrapa i New York. Det är mänskligt att behöva en fylla för att hantera en sådan ogripbar sorg. Clapton måste göra det motsatta, bli nykter.


I bokens tre sista kapitel beskriver Clapton smärtsamt uppriktigt och med lika delar självinsikt och självförakt sitt nya liv med hustru och fyra döttrar och utan en längtan efter att ge sig ut på vägarna igen. Alla musiknördar och claptoniter kommer naturligtvis att kasta sig över hårdvaran i boken, redogörelserna för turnéer, musiker, inspelningar, och det är gott nog. Men när den nyktre alkoholisten och inte den virtuose gitarristen stiger fram ur texten och ger sin syn på sig själv och sina närmaste, sin historia och sin framtid, ja då blir det bitvis gripande.


Publicerat i SDS 4 nov 07.