Recension i Sydsvenskan 4 november 07
London, tidigt sextiotal. Klubbarna heter Marquee, Blue Gardenia, Ealing Club, CrawDaddy. Alla var dĂ€r. Keith Richard, Brian Jones, Mick Jagger, Tom McGuinness, Steve Winwood, Georgie Fame, Jimmy Page, John Mayall, Keith Relf, Jeff Beck, och naturligtvis Eric Clapton. De trĂ€ffas pĂ„ klubbarna, lĂ€r kĂ€nna varandra, bildar band som till exempel heter Rolling Stones, Yardbirds, Mannfred Mann, och sitter in hos varandra nĂ€r tillfĂ€lle ges. En kvĂ€ll kommer Beatles och lyssnar pĂ„ Stones, alla fyra i likadana lĂ„nga lĂ€derrockar och identiska frisyrer stĂ„r pĂ„ rad nedanför scenen. En vĂ€nsterhĂ€nt amerikansk gitarrist kommer förbi och visar var skĂ„pet ska stĂ„ â Jimi Hendrix.
Det visar Àn en gÄng att begÄvningarna kommer fram i kluster, sÀllan som det ensamma geniet. TÀnk pÄ litteraturen och konsten i mellankrigstidens Paris. Beatgenerationen i femtiotalets Amerika. Ja, ta vilken framgÄngsrik generation som helst inom konst, litteratur, musik.
London, fyra decennier senare. De spelar fortfarande, samma musiker, fast nu gubbar, i Äterföreningar eller olika konstellationer. Fast nu sÀljer de ut Royal Albert Hall, och gigen Àr stödgalor för att dra in pengar i kampen mot sjukdomar som kollegorna dragit pÄ sig eller pÄ minneskonserter för dem som avlidit.
Ă ren dĂ€remellan Ă€r i Eric Claptons sjĂ€lvbiografi, vars fantasifulla titel Ă€r âClapton: The Autobiographyâ, fylld av en oĂ€ndlig rĂ€cka av konserter, turnĂ©er och plattor med de olika band han spelat i â Yardbirds, Cream, Derek & The Dominos â och dĂ€refter solokarriĂ€ren, och inte minst hans brĂ€nsle: sprit, droger, kvinnor. Han redogör för allt med en pliktmedvetenhet som inte lĂ€mnar nĂ„gra luckor.
Oavsett om man inte har nÄgon större tilltro för överdrivet psykologiserande kan man inte undvika att lÀsa sjÀlvbiografin genom det raster som de tvÄ inledande sidorna lÀgger över den.
NĂ€r Clapton Ă€r sex, sju Ă„r gammal uppdagar han att de som han kallar för mamma och pappa egentligen Ă€r hans mormor och morfar. Hans riktiga mamma Ă€r hans âstorasysterâ, som flyttade frĂ„n byn nĂ€r hon femton Ă„r gammal blev gravid med Erik. Men ingen pratar nĂ„gonsin om det, det Ă€r en djupt begravd familjehemlighet.
NÀr han Àr nio Är kommer hon pÄ besök. Hon har dÄ bildat familj och skaffat barn med sin nya man. Eric frÄgar henne om han fÄr kalla henne mamma nu. Svaret blir nej. Och han reagerar med att dra sig undan, in i sig sjÀlv. NÄgra Är senare fÄr han sin första gitarr, och gÄr pÄ samma vis in i musiken.
Titlarna pĂ„ skivorna fungerar som Madeleinekakor. Jag förflyttas tjugofem Ă„r tillbaka i tiden, till de Ă„ren dĂ„ vĂ€ggarna i en varenda kompis första lĂ€genhet tapetserades med Claptons sound. Fredags- och lördagskvĂ€llarna före utgĂ„ng dĂ„ det alltid var nĂ„gon överförfriskad luftgitarrshjĂ€lte som skruvade upp ljudet pĂ„ âLaylaâ, medan riktiga aficionados visste precis var i âFurther up the roadâ som Claptons gitarrem gĂ„r av i Scorseses film med The Bands avskedskonsert, och hur han utan en min rĂ€ddar gitarren frĂ„n att ramla i golvet och spelar vidare. SĂ„dant impade.
SĂ„ visst, halvvĂ€gs igenom boken ligger man dĂ€r pĂ„ knĂ€ mitt i natten framför cd-skivorna och letar fram âSlowhandâ, â461 Ocean Boulevardâ och âUnpluggedâ och förbannar sig för att inte ha köpt pĂ„ sig de andra mĂ€sterverken ocksĂ„. Det Ă€r ju obegripligt att jag inte lyssnat pĂ„ dem pĂ„ Ă„tskilliga Ă„r.
Clapton spĂ€ckar texten med anekdoter, som om nĂ€r han berĂ€ttar för en excentrisk man som Ă€r inneboende i det hus Clapton och nĂ„gra till delar i London, att han Ă€lskar Pinters pjĂ€s Fastighetsskötaren, varpĂ„ den inneboende slĂ€par hem mannen som pĂ„stĂ„s vara förebilden för vagabonden Davies i pjĂ€sen â och som flyttar in i deras hus pĂ„ samma vis som rollfiguren. Eller nĂ€r han i början av karriĂ€ren tillsammans med ett gĂ€ng musiker gör en Grand Tour i Europa i en bild vars chassi de fĂ„r binda fast med rep. De kommer till Aten, dĂ€r Clapton vĂ€rvas av ett grekiskt band, som han till slut tvingas fly ifrĂ„n genom en bakdörr ut till en bil som vĂ€ntar med motorn pĂ„ tomgĂ„ng. NĂ€r han Ă€r etablerad gitarrist med vĂ€rldsrykte genomför han en EuropaturnĂ© med Görings gamla tĂ„g.
Vid sidan av musiken pÄgÄr ett maniskt samlande: av Ferrari-bilar, klockor, samtidskonst, gamla cyklar, klÀder, fiskeutrustning, jaktvapen, hus vÀrlden över.
Cordings, den anrika herrekiperingsaffĂ€ren vid Picadilly i London, kĂ€nd för sin tweed och sina jaktklĂ€der, köptes för nĂ„gra Ă„r sedan av dess bĂ€sta kund â just det, Clapton. Trots en dryg handfull bostĂ€der förblir centralpunkten Hurtwood Edge, en herrgĂ„rd i nĂ€rheten av födelsebyn i Surrey, som Clapton köpte i slutet av sextiotalet. En pastoral, lantlig idyll med fiskevatten och jaktmarker. Kan det bli mer brittiskt, detta anammande av överklassens vanor och vĂ€rderingar genast man Ă€r stadd vid kassa?
I den tÀta mattan av musikminnen vÀvs tvÄ avgörande trÄdar in. Dels Claptons lÄnga förÀlskelse i Pattie Boyd, George Harrisons hustru, dels hans beroende av och till slut frihet frÄn droger och alkohol.
Efter mĂ„nga Ă„rs vĂ€ntan och lĂ€ngtan och uppvaktande blir Pattie hans. De flyttar ihop medan hon och Harrison fortfarande Ă€r gifta. NĂ„gra av sina vackraste lĂ„tar har Clapton skrivit till henne, som âLaylaâ och âWonderful tonightâ.
âJag ska skilja mig frĂ„n Pattieâ, berĂ€ttar Harrison en dag i förtroende.
âDĂ„ mĂ„ste jag gifta mig med henneâ, erbjuder sig Clapton gentlemannamĂ€ssigt.
Ett av skĂ€len till att deras Ă€ktenskap inte hĂ„ller Ă€r drogerna, en lika viktig följeslagare för Clapton som gitarren. Först marijuana, kokain, LSD, som han provar första gĂ„ngen nĂ€r Beatles spelar upp ett provtryck av âSgt Pepperâsâ, heroin, allt nersköljt med sĂ„dana mĂ€ngder vodka att kompbandet en gĂ„ng ger honom en skylt till bilen med texten âCaptain Smirnoffâ â nĂ„got mindre smickrande Ă€n det âClapton is Godâ som Londons tunnelbana sprayades med i sextiotalets början. Det Ă€r ett extremt sjĂ€lvdestruktivt liv, och det enda som rĂ€ddar Clapton frĂ„n att gĂ„ under Ă€r förmodligen hans rĂ€dsla för sprutor; han snortar heroinet i stĂ€llet för att injicera det. Tills han en dag inser att det hĂ€r gĂ„r inte lĂ€ngre, jag kommer att dö, och ser till att fĂ„ behandling.
Spriten Àr det svÄrare med. VÀndpunkten kommer nÀr femÄrige sonen Conor faller ut frÄn femtiotredje vÄningen pÄ en skyskrapa i New York. Det Àr mÀnskligt att behöva en fylla för att hantera en sÄdan ogripbar sorg. Clapton mÄste göra det motsatta, bli nykter.
I bokens tre sista kapitel beskriver Clapton smÀrtsamt uppriktigt och med lika delar sjÀlvinsikt och sjÀlvförakt sitt nya liv med hustru och fyra döttrar och utan en lÀngtan efter att ge sig ut pÄ vÀgarna igen. Alla musiknördar och claptoniter kommer naturligtvis att kasta sig över hÄrdvaran i boken, redogörelserna för turnéer, musiker, inspelningar, och det Àr gott nog. Men nÀr den nyktre alkoholisten och inte den virtuose gitarristen stiger fram ur texten och ger sin syn pÄ sig sjÀlv och sina nÀrmaste, sin historia och sin framtid, ja dÄ blir det bitvis gripande.
Publicerat i SDS 4 nov 07.
