Älskade hatade skrivarkurs

Artikel i Dagens Nyheter 5 oktober 06


Naturligtvis var vi ifrågasatta och hånade redan innan vi hade startat. Det hette att vi i två års tid skulle ägna oss åt att föröda litteraturen – som om vi trodde att författande gick att lära i skolbänken!

Jag minns hur jag rullade nerför Eklandagatan på en genomrostig cykel och med jackan hårt knäppt om nervositeten. Det regnade så klart. Vi talar ju om Göteborg. Förbi taxina utanför Park och vidare nerför Avenyn och in på Vasagatan, till Valand, där Litterär gestaltning inrymdes i en anspråkslös sal på bottenplan.

De andra var redan på plats, elva andra antagna och kursledningen, Staffan Söderblom, Lotta Eklund, Gunnar D Hansson, Stewe Claeson.

De andra hade skrivarkurserfarenhet. För mig var det en ny värld. Det var första dagen på de två år som jag senare har sagt att jag inte skulle vilja vara utan men inte heller skulle kunna tänka mig att göra om, ifall jag hade vetat vad de innebar.

Jag hade lärt känna Ninni Holmqvist på en tidningsmiddag under vintern och hon pratade om något som hette Litterär gestaltning och som skulle sätta igång till hösten. Jag var skeptisk till skrivarutbildningar. Jag var ju autodidakt och hade givit ut en roman, fått min andra antagen – fanns det någonting mer jag kunde lära? Men jag behövde få mer tid för att skriva och Ninni verkade tillförlitlig. Jag sökte.

Jag hyrde ett minimalt rum hos en arbetslös arkitekt, sov på en luftmadrass. Två veckor i stöten. Däremellan fyra veckor för skrivande, innan vi samlades på nytt. Efter ett par månader försvann arkitekten till Stockholm och jag kunde ta över sovrummet och Mats Kempe bäddade på luftmadrassen. Jag lagade maten och Mats drog historier från sin erfarenhet av skrivarkurser. Jag vill minnas det som att vi konstant pratade skrivande och litteratur, från ”god morgon” till ”god natt”.


Lite hardcore nostalgi: Redan tidigt blev vi införstådda med att vi gjorde Litterär gestaltning till vad den skulle bli. Det var vår trial and error som skulle forma kursen, eftersom ingen erfarenhet fanns att luta sig mot. Ibland gick vi snett, ibland blev det riktigt bra. Tillsammans hackade och spettade vi oss fram till ett arbetssätt som passade oss, som vi skapade efter våra behov.

En av våra texter på bordet för diskussion, och en runda i rummet då alla fick bidra med synpunkter, därefter ett samtal, som hade sin utgångspunkt i texten men kunde dra iväg åt vilket håll som helst, och oftast landade i existentiella frågor. Vad innebär det att vara författare? Har man ett särskilt ansvar för sina fiktiva karaktärer, eller de verkliga personer som ibland står bakom dem, och hur ser det i så fall ut? Har författaren ett ansvar för texten och hur den läses, och i så fall vilket? Osv. Frågor som man ofta kan rådbråka sig själv med just i författarskapets inledning, men som inte ens den med milslång verkförteckning har alla svaren på.


Tunga dagar, tunga veckor. Efter första året ville jag hoppa av, men jag lärde mig allt mer att inte ta kritik personligt: det var mina texter och inte mina tankar eller min person som diskuterades.

Emellanåt lättades passen upp med besök utifrån. En dramaturg som talade om teaterns förhållande till text. En präst som vi diskuterade prosans förändring i ett allt mer sekulariserat samhälle med.

Och så handledarna, som var och en dök upp med en egen ingång till våra texter och diskussioner. Fast efter ett tag blev det mest fjantigt att tala om ”kursledning” och ”handledare”. Vi var ett antal författare som i olika konstellationer förde samtal. Sådant bygger på förtroende, inte hierarkier.

Mest minnesvärt: den kunskapssprudlande Gunnar D Hansson som drog en rak linje från fornisländsk diktning till Bajens hejaramsor, och på den fäste han med jämna mellanrum sina tankar kring allt från Lars Ahlin till Hamsun, och säkert något om Joyce också.


Jag kom att tänka på allt det här i somras, när ännu en fantasilös debatt om skrivarutbildningars genialitetsmördande likriktning dök upp i Sydsvenskan. Precis när vi trodde att vi kommit bort från sådana bakfotade ståndpunkter och börjat kunna värdera Litterär gestaltning på samma vis som andra konstnärliga verksamheter, som t ex konstfack, scenskolorna eller musikkonservatorierna. De ifrågasätts aldrig eller tvingas försvara sin verksamhet.

Men misstänksamheten består. Motståndet har kommit från såväl författare som kritiker. Skrivarkurser har utmålats som hot mot litteraturen och den etablerade litteratursynen, och därigenom också mot positionerna, i stället för att ses som naturliga mötesplatser för blivande och debuterade författare, efterföljare eller alternativ till caféer och krogbord och tidskriftsredaktioner.

Vem minns inte det sena nittiotalets märkliga debatter kring ”novellens återkomst”, som förklarades med kopplingen mellan Raymond Carvers hypnotiska inflytande och skrivarkursers förbannade konformism.

Jag har ännu inte riktigt förstått hur likriktningen skulle yttra sig. Går det att påvisa likheter mellan säg Silje Vethals, Niklas Söderbergs och Fredrik Nybergs lyrik, Mirja Unges, Malin Isakssons och Joakim Forsbergs prosa eller, varför inte, Ninni Holmqvists noveller och Zac O’Yeahs reseskildringar, och härleda de likheterna till skrivarkurser? Lycka till.


Vad kurserna däremot gör är att berika litteraturen och rita om det litterära landskapet.

Jag menar det litterära landskapet på flera plan. På en middag efter en Bokens dag säger en förläggare, inte utan ett stråk av saknad i rösten, att han numera ”aldrig” får några debutantmanus från Stockholm. Förr kom ”alla” från Stockholm. Författare in spe flyttade till huvudstaden för att umgås i konstnärskretsar och förverkliga sina drömmar, debuterade, enligt schablonen i alla fall, med böcker om flytten och drömmens förverkligande.

Nu kommer manus från hela landet. Och jag tror att den huvudsakliga förklaringen till den förändringen är skrivarskolorna. Man lär känna likasinnade och håller kontakt efter terminsslut, fortsätter kanske att läsa varandras texter, träffas, föra samtal. Var man befinner sig är inte längre lika avgörande, vare sig för självbilden eller litteraturen.

För tio år sedan bad debutanter om att skrivarkurser de gått inte skulle nämnas på omslagsfliken. I dag framhålls de i stället, som en kvalitetsstämpel, ett slags garanti.

De kloka förläggarna förstod tidigt att här var någonting på gång. Några kom till Göteborg, till våra läsningar, nyfikna på förändringen och vad den innebar, och blev därmed också en del av den. Medan andra satt kvar på tjänsterummet och såg manusbuntarna växa.

För med textsamtalen har våra förväntningar och krav på förlagen förändrats. Nu förväntar vi oss att förläggare ska kunna föra kvalificerade textdiskussioner, ibland redan på ett tidigt stadium, och vi kan ställa krav på hur förlagen arbetar med böckerna.


Efter kursen kunde ingen säga att hon eller han blivit en bättre författare, men alla var ense om att de blivit bättre läsare. Och likt hundrameterslöparen som aldrig kan springa snabbare än vad hon kan tänka sig loppet, sätter läsförmågan, att kunna se texten, lyssna till den, också begränsningen för skrivförmågan.

Det är vad Litterär gestaltning gjorde för mig, jag utvecklade mitt gehör.

Ju mer jag skriver, desto mer övertygad blir jag om att skrivande i första hand inte handlar om att skriva utan om att just se sin text, kunna lägga örat mot och höra vad den har att berätta. Resten är nedtecknande.