Älskade hatade skrivarkurs

Artikel i Dagens Nyheter 5 oktober 06


Naturligtvis var vi ifrĂ„gasatta och hĂ„nade redan innan vi hade startat. Det hette att vi i tvĂ„ Ă„rs tid skulle Ă€gna oss Ă„t att föröda litteraturen – som om vi trodde att författande gick att lĂ€ra i skolbĂ€nken!

Jag minns hur jag rullade nerför Eklandagatan pÄ en genomrostig cykel och med jackan hÄrt knÀppt om nervositeten. Det regnade sÄ klart. Vi talar ju om Göteborg. Förbi taxina utanför Park och vidare nerför Avenyn och in pÄ Vasagatan, till Valand, dÀr LitterÀr gestaltning inrymdes i en ansprÄkslös sal pÄ bottenplan.

De andra var redan pÄ plats, elva andra antagna och kursledningen, Staffan Söderblom, Lotta Eklund, Gunnar D Hansson, Stewe Claeson.

De andra hade skrivarkurserfarenhet. För mig var det en ny vÀrld. Det var första dagen pÄ de tvÄ Är som jag senare har sagt att jag inte skulle vilja vara utan men inte heller skulle kunna tÀnka mig att göra om, ifall jag hade vetat vad de innebar.

Jag hade lĂ€rt kĂ€nna Ninni Holmqvist pĂ„ en tidningsmiddag under vintern och hon pratade om nĂ„got som hette LitterĂ€r gestaltning och som skulle sĂ€tta igĂ„ng till hösten. Jag var skeptisk till skrivarutbildningar. Jag var ju autodidakt och hade givit ut en roman, fĂ„tt min andra antagen – fanns det nĂ„gonting mer jag kunde lĂ€ra? Men jag behövde fĂ„ mer tid för att skriva och Ninni verkade tillförlitlig. Jag sökte.

Jag hyrde ett minimalt rum hos en arbetslös arkitekt, sov pĂ„ en luftmadrass. TvĂ„ veckor i stöten. DĂ€remellan fyra veckor för skrivande, innan vi samlades pĂ„ nytt. Efter ett par mĂ„nader försvann arkitekten till Stockholm och jag kunde ta över sovrummet och Mats Kempe bĂ€ddade pĂ„ luftmadrassen. Jag lagade maten och Mats drog historier frĂ„n sin erfarenhet av skrivarkurser. Jag vill minnas det som att vi konstant pratade skrivande och litteratur, frĂ„n ”god morgon” till ”god natt”.


Lite hardcore nostalgi: Redan tidigt blev vi införstÄdda med att vi gjorde LitterÀr gestaltning till vad den skulle bli. Det var vÄr trial and error som skulle forma kursen, eftersom ingen erfarenhet fanns att luta sig mot. Ibland gick vi snett, ibland blev det riktigt bra. Tillsammans hackade och spettade vi oss fram till ett arbetssÀtt som passade oss, som vi skapade efter vÄra behov.

En av vÄra texter pÄ bordet för diskussion, och en runda i rummet dÄ alla fick bidra med synpunkter, dÀrefter ett samtal, som hade sin utgÄngspunkt i texten men kunde dra ivÀg Ät vilket hÄll som helst, och oftast landade i existentiella frÄgor. Vad innebÀr det att vara författare? Har man ett sÀrskilt ansvar för sina fiktiva karaktÀrer, eller de verkliga personer som ibland stÄr bakom dem, och hur ser det i sÄ fall ut? Har författaren ett ansvar för texten och hur den lÀses, och i sÄ fall vilket? Osv. FrÄgor som man ofta kan rÄdbrÄka sig sjÀlv med just i författarskapets inledning, men som inte ens den med milslÄng verkförteckning har alla svaren pÄ.


Tunga dagar, tunga veckor. Efter första Äret ville jag hoppa av, men jag lÀrde mig allt mer att inte ta kritik personligt: det var mina texter och inte mina tankar eller min person som diskuterades.

EmellanÄt lÀttades passen upp med besök utifrÄn. En dramaturg som talade om teaterns förhÄllande till text. En prÀst som vi diskuterade prosans förÀndring i ett allt mer sekulariserat samhÀlle med.

Och sĂ„ handledarna, som var och en dök upp med en egen ingĂ„ng till vĂ„ra texter och diskussioner. Fast efter ett tag blev det mest fjantigt att tala om ”kursledning” och ”handledare”. Vi var ett antal författare som i olika konstellationer förde samtal. SĂ„dant bygger pĂ„ förtroende, inte hierarkier.

Mest minnesvÀrt: den kunskapssprudlande Gunnar D Hansson som drog en rak linje frÄn fornislÀndsk diktning till Bajens hejaramsor, och pÄ den fÀste han med jÀmna mellanrum sina tankar kring allt frÄn Lars Ahlin till Hamsun, och sÀkert nÄgot om Joyce ocksÄ.


Jag kom att tÀnka pÄ allt det hÀr i somras, nÀr Ànnu en fantasilös debatt om skrivarutbildningars genialitetsmördande likriktning dök upp i Sydsvenskan. Precis nÀr vi trodde att vi kommit bort frÄn sÄdana bakfotade stÄndpunkter och börjat kunna vÀrdera LitterÀr gestaltning pÄ samma vis som andra konstnÀrliga verksamheter, som t ex konstfack, scenskolorna eller musikkonservatorierna. De ifrÄgasÀtts aldrig eller tvingas försvara sin verksamhet.

Men misstÀnksamheten bestÄr. MotstÄndet har kommit frÄn sÄvÀl författare som kritiker. Skrivarkurser har utmÄlats som hot mot litteraturen och den etablerade litteratursynen, och dÀrigenom ocksÄ mot positionerna, i stÀllet för att ses som naturliga mötesplatser för blivande och debuterade författare, efterföljare eller alternativ till caféer och krogbord och tidskriftsredaktioner.

Vem minns inte det sena nittiotalets mĂ€rkliga debatter kring ”novellens Ă„terkomst”, som förklarades med kopplingen mellan Raymond Carvers hypnotiska inflytande och skrivarkursers förbannade konformism.

Jag har Ă€nnu inte riktigt förstĂ„tt hur likriktningen skulle yttra sig. GĂ„r det att pĂ„visa likheter mellan sĂ€g Silje Vethals, Niklas Söderbergs och Fredrik Nybergs lyrik, Mirja Unges, Malin Isakssons och Joakim Forsbergs prosa eller, varför inte, Ninni Holmqvists noveller och Zac O’Yeahs reseskildringar, och hĂ€rleda de likheterna till skrivarkurser? Lycka till.


Vad kurserna dÀremot gör Àr att berika litteraturen och rita om det litterÀra landskapet.

Jag menar det litterĂ€ra landskapet pĂ„ flera plan. PĂ„ en middag efter en Bokens dag sĂ€ger en förlĂ€ggare, inte utan ett strĂ„k av saknad i rösten, att han numera ”aldrig” fĂ„r nĂ„gra debutantmanus frĂ„n Stockholm. Förr kom ”alla” frĂ„n Stockholm. Författare in spe flyttade till huvudstaden för att umgĂ„s i konstnĂ€rskretsar och förverkliga sina drömmar, debuterade, enligt schablonen i alla fall, med böcker om flytten och drömmens förverkligande.

Nu kommer manus frÄn hela landet. Och jag tror att den huvudsakliga förklaringen till den förÀndringen Àr skrivarskolorna. Man lÀr kÀnna likasinnade och hÄller kontakt efter terminsslut, fortsÀtter kanske att lÀsa varandras texter, trÀffas, föra samtal. Var man befinner sig Àr inte lÀngre lika avgörande, vare sig för sjÀlvbilden eller litteraturen.

För tio Är sedan bad debutanter om att skrivarkurser de gÄtt inte skulle nÀmnas pÄ omslagsfliken. I dag framhÄlls de i stÀllet, som en kvalitetsstÀmpel, ett slags garanti.

De kloka förlÀggarna förstod tidigt att hÀr var nÄgonting pÄ gÄng. NÄgra kom till Göteborg, till vÄra lÀsningar, nyfikna pÄ förÀndringen och vad den innebar, och blev dÀrmed ocksÄ en del av den. Medan andra satt kvar pÄ tjÀnsterummet och sÄg manusbuntarna vÀxa.

För med textsamtalen har vÄra förvÀntningar och krav pÄ förlagen förÀndrats. Nu förvÀntar vi oss att förlÀggare ska kunna föra kvalificerade textdiskussioner, ibland redan pÄ ett tidigt stadium, och vi kan stÀlla krav pÄ hur förlagen arbetar med böckerna.


Efter kursen kunde ingen sÀga att hon eller han blivit en bÀttre författare, men alla var ense om att de blivit bÀttre lÀsare. Och likt hundrameterslöparen som aldrig kan springa snabbare Àn vad hon kan tÀnka sig loppet, sÀtter lÀsförmÄgan, att kunna se texten, lyssna till den, ocksÄ begrÀnsningen för skrivförmÄgan.

Det Àr vad LitterÀr gestaltning gjorde för mig, jag utvecklade mitt gehör.

Ju mer jag skriver, desto mer övertygad blir jag om att skrivande i första hand inte handlar om att skriva utan om att just se sin text, kunna lÀgga örat mot och höra vad den har att berÀtta. Resten Àr nedtecknande.