Svenskhet?
Expressen juli 05


Det måste ha varit sommarlovet då jag fyllde tolv som mina föräldrar var framsynta och beslöt att vi skulle bilsemestra oss genom Sverige för att jag skulle ha sett hela landet. Nyttiga kunskaper i geografi och samhälle. Längs kusten upp till Torneå, in på finska sidan som ett slags överkurs, och raskt vidare till nästa: Narvik med biltåg från Kiruna. Därifrån söderut igen, inland.


Vi passerade Tärnaby, stannade till några timmar, detta var under den besynner-liga Stenmarkhysterin, överallt krängdes mönster och garn till Stenmarkluvan, den tjockstickade mössan med bärarens förnamn i versaler. Naturligtvis köpte min mor hela kitet.


Jag vill minnas det som en vacker resa, som jag fortfarande har glädje av.


Men vid terminsstart var det lätt att hålla tillbaka glädjen. Ingen ville tro på att jag flängt Sverige runt och absolut inte – värst av allt! – varit i Tärnaby. Kamraterna hade varit på Mallorca, i Portugal, Skagen, kanske en sväng i Tyskland eller Holland: begripliga, verkliga platser. Jag retades, hölls för lögnare, och mössan, ja den var det inte läge att komma med på skallen.


Sedan dess har jag mest rest söderut, vilken har mindre med luvan att göra och mer med en känsla av samhörighet, vad det nu kan betyda i det här sammanhanget. Eller om det är så enkelt som en längtan ut.


Sverige, svenskhet – eftersom det är sommar får jag upp bilder av getingar över hallonsaft, barfotagräs, dunkvin i plastpåse fredag eftermiddag, bästapappan tryggt placerad vid Webern, grilldoft och ansade rabatter, och uppknäppta skjortor och urringningar på nattfyllda uteserveringar – och det fyller mig lika mycket med värme som med rysningar.


Det är naturligtvis sentimentalitet, handplockade druvor ur en stor klase. Och rysningarna kommer sig av att de där bilderna får mig att plötsligt inse min egen inskränkthet, och jag frågar mig: Är detta mitt liv?


För handen på hjärtat, så här är det: Jag tänker Europa, interkontinentala resor för att komma ut, långt bort, men jag pratar familj, barn, middagsmat, vardag. Jag är svensk. Vi tar oss en arbetsresa till Rivieran, sen stannar vi hemma hos Perssons. Sverige är ju som bäst på sommaren, eller hur?


Ett land, ett folk, med ett outsinligt behov av att driva ner pålar utmed gränserna, en Nation att stänga in sig i när omvärlden i form av invandring och EU-politik rycker närmare och pockar på deltagande.


Jag är gift med en kvinna som enligt statistiken är invandrare. Vi bor i en stad där mer än hälften av skoleleverna har utländsk bakgrund. Det går inte att beskriva en skåning på samma vis som för säg trettio år sen. Ändå är det den bilden vi håller fast vid. Men, sorry folks, Edvard Persson bor inte här längre. Nu har Ibrahim och Branco, Mileva och Dorthe flyttat in och de har annat i tankarna än gille och gåsamiddag, annat på flatscreenskärmen än Hylands Hörna och Luuk.


Detsamma gäller naturligtvis också svensk och svenskhet – och vår karakterisering som tecknas i presens men enbart är giltig i förfluten tid. I stället för att vidga definitionen, och därmed också förståelsen, tränger vi in allt och alla från utombys i samma mall: kungen på skansen, folkdräkt på kronprinsessan, medborgarskapsceremonier på torget. Medan det som inte kan mallas stängs ute. Som om alla våra värderingar därmed skulle vara tryggade och vidmakthållna. Ett fryst ögonblick för evigheten. En manifestation av vår tro på att allt vi har och gör är av högsta karat och att vi ingenting har att lära, som om vi tagit oss dit vi är i dag helt på egen hand.


Nej, det är inte så enkelt att vi kan göra oss av med alla gamla symboler hur förlegade de än är, flera har ännu ett värde, utgör ett golv att stå på, precis som annandag pingst fastän vi huvudsakligen är sekulariserade medborgare. Men vi måste kunna lägga till, bjuda in, vidga ramarna. I alla andra delar av samhällsmaskineriet är det en förutsättning och självklarhet att omdefiniera och vitalisera, men när det kommer till nationalism är vi tillbaka till Heidenstam. Det är blont och blåögt. Och som tack har vi fått oss en nationaldag pådyvlad uppifrån.


Hur mycket jag än tycker om det här landet så ger den mig klåda och andnöd, denna begränsande tanke på svenskheten som en vattenstämplad förstaklassbiljett, med ett gult kors på blå botten som en karta över lyckolandet, och jag vill genast ta bilen över bron och fortsätta en full tank söderut.


Som om det skulle vara så mycket annorlunda nån annanstans, i nåt annat land, ja andra uttryck naturligtvis, men vi pratar gradskillnader nu. Med det tillägget att det som vi ser som trångsynthet här hemma kallar vi för pittoreska inslag på kontinenten. Också det är en del av nationalkaraktären, den universella.


Svenskheten visar sig för mig till stora delar vara en nostalgitripp, en skygglapp, i väntan på att begreppet ska fyllas med en relevant innebörd. Och jag ber er, Ibrahim och Dorthe, hjälp oss att blåsa liv i det, så att vi alla stolt kan fästa det som en medalj på bröstet.


Men till dess? Ja, nu verkar ju den där Stenmarkluvan vara helt rätt igen.