Svenskhet?
Expressen juli 05


Det mÄste ha varit sommarlovet dÄ jag fyllde tolv som mina förÀldrar var framsynta och beslöt att vi skulle bilsemestra oss genom Sverige för att jag skulle ha sett hela landet. Nyttiga kunskaper i geografi och samhÀlle. LÀngs kusten upp till TorneÄ, in pÄ finska sidan som ett slags överkurs, och raskt vidare till nÀsta: Narvik med biltÄg frÄn Kiruna. DÀrifrÄn söderut igen, inland.


Vi passerade TÀrnaby, stannade till nÄgra timmar, detta var under den besynner-liga Stenmarkhysterin, överallt krÀngdes mönster och garn till Stenmarkluvan, den tjockstickade mössan med bÀrarens förnamn i versaler. Naturligtvis köpte min mor hela kitet.


Jag vill minnas det som en vacker resa, som jag fortfarande har glÀdje av.


Men vid terminsstart var det lĂ€tt att hĂ„lla tillbaka glĂ€djen. Ingen ville tro pĂ„ att jag flĂ€ngt Sverige runt och absolut inte – vĂ€rst av allt! – varit i TĂ€rnaby. Kamraterna hade varit pĂ„ Mallorca, i Portugal, Skagen, kanske en svĂ€ng i Tyskland eller Holland: begripliga, verkliga platser. Jag retades, hölls för lögnare, och mössan, ja den var det inte lĂ€ge att komma med pĂ„ skallen.


Sedan dess har jag mest rest söderut, vilken har mindre med luvan att göra och mer med en kÀnsla av samhörighet, vad det nu kan betyda i det hÀr sammanhanget. Eller om det Àr sÄ enkelt som en lÀngtan ut.


Sverige, svenskhet – eftersom det Ă€r sommar fĂ„r jag upp bilder av getingar över hallonsaft, barfotagrĂ€s, dunkvin i plastpĂ„se fredag eftermiddag, bĂ€stapappan tryggt placerad vid Webern, grilldoft och ansade rabatter, och uppknĂ€ppta skjortor och urringningar pĂ„ nattfyllda uteserveringar – och det fyller mig lika mycket med vĂ€rme som med rysningar.


Det Ă€r naturligtvis sentimentalitet, handplockade druvor ur en stor klase. Och rysningarna kommer sig av att de dĂ€r bilderna fĂ„r mig att plötsligt inse min egen inskrĂ€nkthet, och jag frĂ„gar mig: Är detta mitt liv?


För handen pÄ hjÀrtat, sÄ hÀr Àr det: Jag tÀnker Europa, interkontinentala resor för att komma ut, lÄngt bort, men jag pratar familj, barn, middagsmat, vardag. Jag Àr svensk. Vi tar oss en arbetsresa till Rivieran, sen stannar vi hemma hos Perssons. Sverige Àr ju som bÀst pÄ sommaren, eller hur?


Ett land, ett folk, med ett outsinligt behov av att driva ner pÄlar utmed grÀnserna, en Nation att stÀnga in sig i nÀr omvÀrlden i form av invandring och EU-politik rycker nÀrmare och pockar pÄ deltagande.


Jag Ă€r gift med en kvinna som enligt statistiken Ă€r invandrare. Vi bor i en stad dĂ€r mer Ă€n hĂ€lften av skoleleverna har utlĂ€ndsk bakgrund. Det gĂ„r inte att beskriva en skĂ„ning pĂ„ samma vis som för sĂ€g trettio Ă„r sen. ÄndĂ„ Ă€r det den bilden vi hĂ„ller fast vid. Men, sorry folks, Edvard Persson bor inte hĂ€r lĂ€ngre. Nu har Ibrahim och Branco, Mileva och Dorthe flyttat in och de har annat i tankarna Ă€n gille och gĂ„samiddag, annat pĂ„ flatscreenskĂ€rmen Ă€n Hylands Hörna och Luuk.


Detsamma gĂ€ller naturligtvis ocksĂ„ svensk och svenskhet – och vĂ„r karakterisering som tecknas i presens men enbart Ă€r giltig i förfluten tid. I stĂ€llet för att vidga definitionen, och dĂ€rmed ocksĂ„ förstĂ„elsen, trĂ€nger vi in allt och alla frĂ„n utombys i samma mall: kungen pĂ„ skansen, folkdrĂ€kt pĂ„ kronprinsessan, medborgarskapsceremonier pĂ„ torget. Medan det som inte kan mallas stĂ€ngs ute. Som om alla vĂ„ra vĂ€rderingar dĂ€rmed skulle vara tryggade och vidmakthĂ„llna. Ett fryst ögonblick för evigheten. En manifestation av vĂ„r tro pĂ„ att allt vi har och gör Ă€r av högsta karat och att vi ingenting har att lĂ€ra, som om vi tagit oss dit vi Ă€r i dag helt pĂ„ egen hand.


Nej, det Àr inte sÄ enkelt att vi kan göra oss av med alla gamla symboler hur förlegade de Àn Àr, flera har Ànnu ett vÀrde, utgör ett golv att stÄ pÄ, precis som annandag pingst fastÀn vi huvudsakligen Àr sekulariserade medborgare. Men vi mÄste kunna lÀgga till, bjuda in, vidga ramarna. I alla andra delar av samhÀllsmaskineriet Àr det en förutsÀttning och sjÀlvklarhet att omdefiniera och vitalisera, men nÀr det kommer till nationalism Àr vi tillbaka till Heidenstam. Det Àr blont och blÄögt. Och som tack har vi fÄtt oss en nationaldag pÄdyvlad uppifrÄn.


Hur mycket jag Àn tycker om det hÀr landet sÄ ger den mig klÄda och andnöd, denna begrÀnsande tanke pÄ svenskheten som en vattenstÀmplad förstaklassbiljett, med ett gult kors pÄ blÄ botten som en karta över lyckolandet, och jag vill genast ta bilen över bron och fortsÀtta en full tank söderut.


Som om det skulle vara sÄ mycket annorlunda nÄn annanstans, i nÄt annat land, ja andra uttryck naturligtvis, men vi pratar gradskillnader nu. Med det tillÀgget att det som vi ser som trÄngsynthet hÀr hemma kallar vi för pittoreska inslag pÄ kontinenten. OcksÄ det Àr en del av nationalkaraktÀren, den universella.


Svenskheten visar sig för mig till stora delar vara en nostalgitripp, en skygglapp, i vÀntan pÄ att begreppet ska fyllas med en relevant innebörd. Och jag ber er, Ibrahim och Dorthe, hjÀlp oss att blÄsa liv i det, sÄ att vi alla stolt kan fÀsta det som en medalj pÄ bröstet.


Men till dess? Ja, nu verkar ju den dÀr Stenmarkluvan vara helt rÀtt igen.