Swaminarayan Akshardam
Seasons nr 3/2010



Delhi är en byggarbetsplats. Stan helrenoveras. Varenda aveny, varenda en av de pampigt breda gatorna tycks dekoreras med nylagda trottoarer och snyggas upp. Det är bråttom nu. I oktober ska det forna samväldets medlemsländer hålla sitt eget OS här, Commonwealth Games.


Idrottsanläggningar moderniseras, nya byggs. Stadsdelar rivs, nya uppförs.


Tiggarna, de leprasjuka, barnen som kidnappats från andra delar av subkontinenten av samvetslösare handlare, de invalidiserade, alla är borta från gatorna. De har, liksom korna som förr fridfullt lunkade fram mellan affärsstråk och rusningstrafik, fraktats ut från centrum, för att inte störa bilden av modern metropolis.


Elefanterna som användes som lyftkranar på byggena är förresten också försvunna.


Det är en annan stad än när jag var här senast. Lukterna är annorlunda, ljuden. Smaken på dammet och smoggen också. Intensiteten på gatorna återfinns nu i trafiken i stället.


På de sexfiliga vägarna hänger åtta bilar i bredd på hornet, plus rickshaws, cyklister och hästdragna ekipage i innerfilen. Tatas nya folkbil, till salu för drygt 20 000 kronor, kommer snart betyda nio bilar i bredd, tio. Det ökade välståndet korkar igen trafiken.


Efter de obligatoriska stoppen drar charterhorderna vidare för att se Taj Mahal och förundras över historierna om hur det uppfördes. En hel stad med tiotusentals byggnadsarbetare uppstod ju runt gravmonumentet.


Men för den som stannar kvar i Delhi och känner viss mättnad på trängsel, avgaser och shopping, finns en lunga öster om floden Yamuna, alldeles intill den nya stadsdel som byggts för att härbärgera samväldesspelens deltagare.


Det hinduiska templet Akshardam, eller Swaminarayan Akshardam som det ibland kallas, efter grundaren av denna moderna gren av hinduismen, Swaminarayan, född och verksam i slutet av 1700-talet.


Kanske är templet den bästa presentationen av Indien i dag. Uråldrig indisk tradition hand i hand med modern upplevelseteknologi.


Området är enormt. Vi befinner oss ännu i de centrala delarna av en av världens största städer. Här har trettio hektar avsatts till parker, sjöar, vattenspel och Indiens största hinduiska tempel – nästan ett hektar stort bara det.


Med uråldriga metoder anlades och byggdes allt under 2000-talets fem första år. 7 000 stenhuggare och drygt 3 000 frivilliga har för hand huggit fram templet figur för figur ur rosa sandsten från Rajahstan och marmor från Carrara i Italien. Fast till skillnad från kollegorna som uppförde Taj Mahal fick de inte händerna avhuggna efter förrättat värv. Flora och fauna, dansare och gudar täcker monumentet, rest innanför en vallgrav med heligt vatten.


Samtidigt är detta ett slags hinduismens Disneyland, på det mest fascinerande sätt.


En teater gestaltar Swaminarayans väg till insikt. Skådespelarna utgörs av ”animatronics”, robotdockor som kan tala men inte gå – i stället får publiken gå från scen till scen – och som faktiskt utvecklades av just Disney. En båtfärd på ett konstgjort vattendrag blir en genomgång av tretusen år av indisk historia, vetenskap och kultur.


På kvällen ges en ljus- och musikföreställning i den lotusformade fontänen kring vilken reser sig en amfiteater för tusentals åskådare.


Det är upplevelse, religion, underhållning och avkoppling i ett. Ett indiskt kinderägg, helt enkelt. Komplett med kiosker, kaféer, vegetarisk restaurang och – naturligtvis – en väl tilltagen butik. Allt förbluffande påkostat för en religion som predikar återhållsamhet och enkelt leverne.


Och själva templet då? Ja, just denna gång var det stängt.


För renovering.