Berättelsen om Sverige
Sydsvenskan 1 feb 09


Från att ha varit en tunn fåra i bokfloden har tillflödet av politikermemoarer och ¬biografier blivit allt ymnigare. Man kan fråga sig vem de är ämnade för. Särskilt memoarer är ju en genre som sällan får bokhandlarna att hoppa av glädje.


Jag får anledning att ställa mig den frågan åtskilliga gånger när jag läser en hög med nyligen utgivna böcker om och av svenska politiker.


Den stora skillnaden i memoarerna jämfört med medias rapportering är i de flesta fall inte mer än meningsbyggnad och att pronomen skiftar från ”hon/han” till ”jag”. Och en stor portion självhävdelse. Så vad är då meningen med böckerna? Vad vill författarna dela med sig av, och varför?


Några, som Göran Persson och Margareta Winberg har känt ett behov av att summera sina insatser och själva formulera efterordet. Men Persson skummar bara ytan och når aldrig de djup som Eric Fichtelius nyskapande intervjubok med honom rör sig på, och för Winbergs del krävs det mer än en lång karriär fram till vice statsministerposten för att bli intressant. Hon är redan på väg att förpassas till historiens marginaler där hon så småningom kommer att glömmas bort. Det är bara alltför talande att hon sällan eller aldrig nämns i partikamraternas böcker.


Andra, som Pär Nuder eller Lars Danielsson häromåret, har drivits av att få rentvå sig och förklara vilka dugliga personer de är. Dessvärre bidrar inte heller det till läsvärdet.


Det är lättsamt och roligt med politik, bara ibland jobbigt men roligt då också. Ingenstans skymtar slitet, käbblet, den gråa vardagen, tankarna på en försummad familj. Alla är goda och glada och eventuella motsättningar finns det ett försonande drag över. Det måste kanske vara så, att det gäller att snabbt glömma och gå vidare för att i nästa stund kunna samarbeta.


The joy of politics, som Pär Nuder nästan lite tvångsmässigt upprepar, som för att övertyga sig själv. Ja, ibland luftar han någon gammal oförätt innan han faller tillbaka i rollen som talskrivare med längre anföranden. Jag hade förväntat mig intressantare inblickar från maktens centrum, där han befann sig i mer än ett decennium. Men Nuder är taktiker. Han bränner inga broar i onödan. Det finns ett liv efter gubbhyllan. Ett nytt liv i politiken. Se bara på Mona.


Det är, tack och lov, annorlunda med biografierna, där det finns utrymme en granskande, ibland distanserad skildring.


Svensk politik har blivit allt mer personbunden och polariserad. Medialt är naturligtvis tungviktskampen Mona Sahlin vs Fredrik Reinfeldt mumma. Två helt olika politikertyper som vill sälja på oss motsatta bilder av framtiden.


Berättelsen om Sverige har ju sedan trettiotalet i stort varit synonym med socialdemokratins berättelse. Ett fattigt land i Europas utkant som utvecklats till ett av världens rikaste länder, med ett samvete som sträcker sig utanför rikets gränser. Inflätade i denna stora berättelse är ”affärer”, uppkomna lika mycket på grund av enskilda statsråds vidlyftiga moralsyn som av ett parti som ibland misstagit sig själv för staten. Resultat av maktens arrogans.


Till den stora berättelsen om Sverige hör också morden på en statsminister och en utrikesminister. Men det är en historieskrivning som mer verkar mer angelägen för folket än socialdemokratins företrädare, som morden har haft en förlamande inverkan på. Det liknar närmast en beröringsskräck, som lämnar hål i historien.


Förvisso nämns Anna Lindh av såväl Nuder som Winberg och Persson, men det är mer i förbifarten, ingen dröjer sig kvar vid henne.


Än tystare har det varit om Olof Palme och hans politiska gärning. Inte ute i stugorna där han fortfarande väcker starka känslor och ofta en längtan efter ett Sverige som inte längre finns. Men när hörde du senast en politiker referera till Palme eller framhålla betydelsen av hans verk?


När jag intervjuade Göran Persson för dryga året sedan och frågade honom vad tystnaden berodde på, vred han sig runt frågan. Så var också hans referenspunkter partiledarna fram till och med Tage Erlander.


Till socialdemokratins försvar ska sägas att den inte är ensam om tystnaden. Jämför utbudet av Palmelitteratur med t ex mängden böcker om JFK som årligen ges ut i USA. Sedan Björn Elmbrants ”Palme” från 1989 har det varit tämligen tunnsått med böcker om honom.


Först nu kommer en bok som ger en fullödig bild av politikern Palme och hans tid. Kjell Östbergs med rätta uppmärksammade ”I takt med tiden” utgör första delen av två i en omfattande biografi som lyckas tränga bakom all mytbildning som Palme givit upphov till.


Kanske medför Östbergs verk att vi äntligen på allvar kan börja diskutera Palme och vilken påverkan han haft på politiken från femtiotalet fram till i dag.


Någon som påverkades starkt av Olof Palme i början av sin politiska bana är Mona Sahlin, trots att de inte kan vara mer olika när det gäller bakgrund och framtoning. Palme överklass, akademiker, internationellt etablerad, en ideologisk tänkare. Sahlin uppväxt i socialdemokratiskt hem, fostrad in i rörelsen, rekordung riksdagsledamot.


Men de förenas i det som är politikerns viktigaste egenskap: att kunna läsa av sin tid, göra politik av det och förmedla det så att alla känner engagemang.


Mona Sahlins uppdrag som partiledare är att skriva vidare på socialdemokratins berättelse, och Sveriges.


”Palmes världsbild, liksom föregångarnas, är präglad av ett klart utvecklingsperspektiv”, skriver Östberg. Hittills har Sahlin talat om att reparera skadorna som den borgerliga regeringen åsamkat välfärden – men sedan? Det stora socialdemokratiska samhällsbygget var i stort färdigt under Palmes tid, men samhällen förändras oavbrutet och det måste finnas nya visioner att fylla med politiskt innehåll. Vilket Sverige ser Sahlin framför sig? Vilken berättelse vill hon skriva? Och hur ska hon göra det med sitt rödgröna samarbete?


Det har hon inte formulerat än.


Några ledtrådar finns inte heller i Christer Isakssons ”I väntan på Mona Sahlin” eller Lotta Grönings ”Sanning eller konka”.


Böckerna är delvis överlappande fastän diametralt motsatta. Isaksson bjuder, som titeln antyder, på ett hovsamt porträtt, medan Grönings alster är ett så grovt tillyxat försök till lustmord att det slår tillbaka på henne själv.


Sahlin har varit central i politisk historieskrivning under snart tre decennier, som politiker såväl som för sina affärer. Hennes väg till toppen har alla dramatiska ingredienser som krävs för en riktig bestseller. Kronprinsessan som var redo att regera riket men fällde sig själv på målsnöret, reste sig och mot alla odds kom tillbaka. Och nu förväntar sig alla att hon kröns i september 2010. Att påstå att revanschlustan måste vara en outsinlig drivkraft är ett understatement.


För Isaksson erkänner flera högt placerade inom partiet att de inte tyckte Sahlin var mogen att axla partiledarposten efter Carlsson. Isaksson låter påskina att någon kan ha droppat kontokortsaffärerna till pressen av ren välvilja, för att rädda Sahlin från ett misslyckande. För att strax därefter försiktigt peka ut Nuder som tipsaren.


Ingvar Carlsson sköt fram sitt unga statsråd och lät ofta henne göra grovjobbet. Ett sätt att pröva henne inför framtida uppgifter, visst, men också ett sätt att själv slippa rampljuset och kritiken. Märkligt nog har ännu ingen mer än Carlsson själv granskat hans tid som statsminister.


Men om Sahlin inte var rätt person 1996, är det säkert att hon är det i dag? Sahlin har utvecklats och förändrats och blivit tiden mogen. Men är det tiden som den såg ut då som hon är redo för? För sedan dess har motståndet, det borgerliga blocket, förändrat spelreglerna radikalt.


”Reinfeldt – Ensamvargen” är fjolårets mest läsvärda bok för den som vill förstå något om den tid vi befinner oss i och varför. Anita Kratz kartlägger Reinfeldts bakgrund och sätter in honom och moderaternas politik i ett större sammanhang.


Det är bitvis fångande som ett politikens pojkboksäventyr, om hur Reinfeldt på sitt lågmälda men målmedvetna vis erövrar makten i Muf och så småningom avancerar till gruppledare i riksdagen. Under Bo Lundgrens tid som partiledare slår han sig samman med Sven Otto Littorin och Anders Borg, kompisar sedan tonåren, och Ulrika Schenström. En kvartett som bestämmer sig för att omdana Sverige, och nu är på väg att göra det. Alla så unga att de inte belastas av äldre moderaters ryggradsaversion mot 60- och 70-talens vänsterdominans och en pragmatisk socialdemokrati.


Reinfeldts nya moderater har formulerat en berättelse som blickar framåt utan att hänga upp sig på historien. För ändamålet har de skapat en ny ideologisk språkdräkt.


Men de skriver från ett upphöjt läge. Tydligare kan det inte bli än när Littorin raljant kastar ur sig att 2009 blir ett ”skitår”, medveten om hur medialt tacksamt uttrycket är för moderaternas berättelse – och att skiten aldrig kommer att drabba honom och hans vänner.


Det som står klart för mig efter läsningen är att oavsett alla mätningar som visar på ett övertag för vänsterblocket i dag, vore det inte överraskande om Reinfeldt får fortsätta på sin berättelse efter nästa val. Så länge Mona Sahlin använder ett språk som ännu saknar ett tydligt futurum kommer hon få svårt att få fäste.


Imperfektum behöver bara den som får tid över att skriva sina memoarer.


Litteratur: Lotta Gröning, Sanning eller konka. Mona Sahlins politiska liv Christer Isaksson, I väntan på Mona Sahlin Anita Kratz, Reinfeldt - Ensamvargen Pär Nuder, Stolt men inte nöjd Margareta Winberg, Lärarinna i politikens hårda skola Kjell Östberg, I takt med tiden, Olof Palme 1927-1969 Lars Danielsson, I skuggan av makten Erik Fichtelius, Aldrig ensam – alltid ensam. Samtalen med Göran Persson 1996-2006 Göran Persson, Min väg, mina val