FrÄn att ha varit en tunn fÄra i bokfloden har tillflödet av politikermemoarer och biografier blivit allt ymnigare. Man kan frÄga sig vem de Àr Àmnade för. SÀrskilt memoarer Àr ju en genre som sÀllan fÄr bokhandlarna att hoppa av glÀdje.
Jag fÄr anledning att stÀlla mig den frÄgan Ätskilliga gÄnger nÀr jag lÀser en hög med nyligen utgivna böcker om och av svenska politiker.
Den stora skillnaden i memoarerna jĂ€mfört med medias rapportering Ă€r i de flesta fall inte mer Ă€n meningsbyggnad och att pronomen skiftar frĂ„n âhon/hanâ till âjagâ. Och en stor portion sjĂ€lvhĂ€vdelse. SĂ„ vad Ă€r dĂ„ meningen med böckerna? Vad vill författarna dela med sig av, och varför?
NÄgra, som Göran Persson och Margareta Winberg har kÀnt ett behov av att summera sina insatser och sjÀlva formulera efterordet. Men Persson skummar bara ytan och nÄr aldrig de djup som Eric Fichtelius nyskapande intervjubok med honom rör sig pÄ, och för Winbergs del krÀvs det mer Àn en lÄng karriÀr fram till vice statsministerposten för att bli intressant. Hon Àr redan pÄ vÀg att förpassas till historiens marginaler dÀr hon sÄ smÄningom kommer att glömmas bort. Det Àr bara alltför talande att hon sÀllan eller aldrig nÀmns i partikamraternas böcker.
Andra, som PÀr Nuder eller Lars Danielsson hÀromÄret, har drivits av att fÄ rentvÄ sig och förklara vilka dugliga personer de Àr. DessvÀrre bidrar inte heller det till lÀsvÀrdet.
Det Àr lÀttsamt och roligt med politik, bara ibland jobbigt men roligt dÄ ocksÄ. Ingenstans skymtar slitet, kÀbblet, den grÄa vardagen, tankarna pÄ en försummad familj. Alla Àr goda och glada och eventuella motsÀttningar finns det ett försonande drag över. Det mÄste kanske vara sÄ, att det gÀller att snabbt glömma och gÄ vidare för att i nÀsta stund kunna samarbeta.
The joy of politics, som PÀr Nuder nÀstan lite tvÄngsmÀssigt upprepar, som för att övertyga sig sjÀlv. Ja, ibland luftar han nÄgon gammal oförÀtt innan han faller tillbaka i rollen som talskrivare med lÀngre anföranden. Jag hade förvÀntat mig intressantare inblickar frÄn maktens centrum, dÀr han befann sig i mer Àn ett decennium. Men Nuder Àr taktiker. Han brÀnner inga broar i onödan. Det finns ett liv efter gubbhyllan. Ett nytt liv i politiken. Se bara pÄ Mona.
Det Àr, tack och lov, annorlunda med biografierna, dÀr det finns utrymme en granskande, ibland distanserad skildring.
Svensk politik har blivit allt mer personbunden och polariserad. Medialt Àr naturligtvis tungviktskampen Mona Sahlin vs Fredrik Reinfeldt mumma. TvÄ helt olika politikertyper som vill sÀlja pÄ oss motsatta bilder av framtiden.
BerĂ€ttelsen om Sverige har ju sedan trettiotalet i stort varit synonym med socialdemokratins berĂ€ttelse. Ett fattigt land i Europas utkant som utvecklats till ett av vĂ€rldens rikaste lĂ€nder, med ett samvete som strĂ€cker sig utanför rikets grĂ€nser. InflĂ€tade i denna stora berĂ€ttelse Ă€r âaffĂ€rerâ, uppkomna lika mycket pĂ„ grund av enskilda statsrĂ„ds vidlyftiga moralsyn som av ett parti som ibland misstagit sig sjĂ€lv för staten. Resultat av maktens arrogans.
Till den stora berÀttelsen om Sverige hör ocksÄ morden pÄ en statsminister och en utrikesminister. Men det Àr en historieskrivning som mer verkar mer angelÀgen för folket Àn socialdemokratins företrÀdare, som morden har haft en förlamande inverkan pÄ. Det liknar nÀrmast en beröringsskrÀck, som lÀmnar hÄl i historien.
Förvisso nÀmns Anna Lindh av sÄvÀl Nuder som Winberg och Persson, men det Àr mer i förbifarten, ingen dröjer sig kvar vid henne.
Ăn tystare har det varit om Olof Palme och hans politiska gĂ€rning. Inte ute i stugorna dĂ€r han fortfarande vĂ€cker starka kĂ€nslor och ofta en lĂ€ngtan efter ett Sverige som inte lĂ€ngre finns. Men nĂ€r hörde du senast en politiker referera till Palme eller framhĂ„lla betydelsen av hans verk?
NÀr jag intervjuade Göran Persson för dryga Äret sedan och frÄgade honom vad tystnaden berodde pÄ, vred han sig runt frÄgan. SÄ var ocksÄ hans referenspunkter partiledarna fram till och med Tage Erlander.
Till socialdemokratins försvar ska sĂ€gas att den inte Ă€r ensam om tystnaden. JĂ€mför utbudet av Palmelitteratur med t ex mĂ€ngden böcker om JFK som Ă„rligen ges ut i USA. Sedan Björn Elmbrants âPalmeâ frĂ„n 1989 har det varit tĂ€mligen tunnsĂ„tt med böcker om honom.
Först nu kommer en bok som ger en fullödig bild av politikern Palme och hans tid. Kjell Ăstbergs med rĂ€tta uppmĂ€rksammade âI takt med tidenâ utgör första delen av tvĂ„ i en omfattande biografi som lyckas trĂ€nga bakom all mytbildning som Palme givit upphov till.
Kanske medför Ăstbergs verk att vi Ă€ntligen pĂ„ allvar kan börja diskutera Palme och vilken pĂ„verkan han haft pĂ„ politiken frĂ„n femtiotalet fram till i dag.
NÄgon som pÄverkades starkt av Olof Palme i början av sin politiska bana Àr Mona Sahlin, trots att de inte kan vara mer olika nÀr det gÀller bakgrund och framtoning. Palme överklass, akademiker, internationellt etablerad, en ideologisk tÀnkare. Sahlin uppvÀxt i socialdemokratiskt hem, fostrad in i rörelsen, rekordung riksdagsledamot.
Men de förenas i det som Àr politikerns viktigaste egenskap: att kunna lÀsa av sin tid, göra politik av det och förmedla det sÄ att alla kÀnner engagemang.
Mona Sahlins uppdrag som partiledare Àr att skriva vidare pÄ socialdemokratins berÀttelse, och Sveriges.
âPalmes vĂ€rldsbild, liksom föregĂ„ngarnas, Ă€r prĂ€glad av ett klart utvecklingsperspektivâ, skriver Ăstberg. Hittills har Sahlin talat om att reparera skadorna som den borgerliga regeringen Ă„samkat vĂ€lfĂ€rden â men sedan? Det stora socialdemokratiska samhĂ€llsbygget var i stort fĂ€rdigt under Palmes tid, men samhĂ€llen förĂ€ndras oavbrutet och det mĂ„ste finnas nya visioner att fylla med politiskt innehĂ„ll. Vilket Sverige ser Sahlin framför sig? Vilken berĂ€ttelse vill hon skriva? Och hur ska hon göra det med sitt rödgröna samarbete?
Det har hon inte formulerat Àn.
NĂ„gra ledtrĂ„dar finns inte heller i Christer Isakssons âI vĂ€ntan pĂ„ Mona Sahlinâ eller Lotta Grönings âSanning eller konkaâ.
Böckerna Àr delvis överlappande fastÀn diametralt motsatta. Isaksson bjuder, som titeln antyder, pÄ ett hovsamt portrÀtt, medan Grönings alster Àr ett sÄ grovt tillyxat försök till lustmord att det slÄr tillbaka pÄ henne sjÀlv.
Sahlin har varit central i politisk historieskrivning under snart tre decennier, som politiker sÄvÀl som för sina affÀrer. Hennes vÀg till toppen har alla dramatiska ingredienser som krÀvs för en riktig bestseller. Kronprinsessan som var redo att regera riket men fÀllde sig sjÀlv pÄ mÄlsnöret, reste sig och mot alla odds kom tillbaka. Och nu förvÀntar sig alla att hon kröns i september 2010. Att pÄstÄ att revanschlustan mÄste vara en outsinlig drivkraft Àr ett understatement.
För Isaksson erkÀnner flera högt placerade inom partiet att de inte tyckte Sahlin var mogen att axla partiledarposten efter Carlsson. Isaksson lÄter pÄskina att nÄgon kan ha droppat kontokortsaffÀrerna till pressen av ren vÀlvilja, för att rÀdda Sahlin frÄn ett misslyckande. För att strax dÀrefter försiktigt peka ut Nuder som tipsaren.
Ingvar Carlsson sköt fram sitt unga statsrÄd och lÀt ofta henne göra grovjobbet. Ett sÀtt att pröva henne inför framtida uppgifter, visst, men ocksÄ ett sÀtt att sjÀlv slippa rampljuset och kritiken. MÀrkligt nog har Ànnu ingen mer Àn Carlsson sjÀlv granskat hans tid som statsminister.
Men om Sahlin inte var rÀtt person 1996, Àr det sÀkert att hon Àr det i dag? Sahlin har utvecklats och förÀndrats och blivit tiden mogen. Men Àr det tiden som den sÄg ut dÄ som hon Àr redo för? För sedan dess har motstÄndet, det borgerliga blocket, förÀndrat spelreglerna radikalt.
âReinfeldt â Ensamvargenâ Ă€r fjolĂ„rets mest lĂ€svĂ€rda bok för den som vill förstĂ„ nĂ„got om den tid vi befinner oss i och varför. Anita Kratz kartlĂ€gger Reinfeldts bakgrund och sĂ€tter in honom och moderaternas politik i ett större sammanhang.
Det Àr bitvis fÄngande som ett politikens pojkboksÀventyr, om hur Reinfeldt pÄ sitt lÄgmÀlda men mÄlmedvetna vis erövrar makten i Muf och sÄ smÄningom avancerar till gruppledare i riksdagen. Under Bo Lundgrens tid som partiledare slÄr han sig samman med Sven Otto Littorin och Anders Borg, kompisar sedan tonÄren, och Ulrika Schenström. En kvartett som bestÀmmer sig för att omdana Sverige, och nu Àr pÄ vÀg att göra det. Alla sÄ unga att de inte belastas av Àldre moderaters ryggradsaversion mot 60- och 70-talens vÀnsterdominans och en pragmatisk socialdemokrati.
Reinfeldts nya moderater har formulerat en berÀttelse som blickar framÄt utan att hÀnga upp sig pÄ historien. För ÀndamÄlet har de skapat en ny ideologisk sprÄkdrÀkt.
Men de skriver frĂ„n ett upphöjt lĂ€ge. Tydligare kan det inte bli Ă€n nĂ€r Littorin raljant kastar ur sig att 2009 blir ett âskitĂ„râ, medveten om hur medialt tacksamt uttrycket Ă€r för moderaternas berĂ€ttelse â och att skiten aldrig kommer att drabba honom och hans vĂ€nner.
Det som stÄr klart för mig efter lÀsningen Àr att oavsett alla mÀtningar som visar pÄ ett övertag för vÀnsterblocket i dag, vore det inte överraskande om Reinfeldt fÄr fortsÀtta pÄ sin berÀttelse efter nÀsta val. SÄ lÀnge Mona Sahlin anvÀnder ett sprÄk som Ànnu saknar ett tydligt futurum kommer hon fÄ svÄrt att fÄ fÀste.
Imperfektum behöver bara den som fÄr tid över att skriva sina memoarer.
Litteratur:
Lotta Gröning, Sanning eller konka. Mona Sahlins politiska liv
Christer Isaksson, I vÀntan pÄ Mona Sahlin
Anita Kratz, Reinfeldt - Ensamvargen
PÀr Nuder, Stolt men inte nöjd
Margareta Winberg, LÀrarinna i politikens hÄrda skola
Kjell Ăstberg, I takt med tiden, Olof Palme 1927-1969
Lars Danielsson, I skuggan av makten
Erik Fichtelius, Aldrig ensam â alltid ensam. Samtalen med Göran Persson 1996-2006
Göran Persson, Min vÀg, mina val
