Vad vi pratar om när vi pratar om Malmö
Residence maj 2012


Låt oss prata om Malmö. Men inte det Malmö som det ständigt pratas om, ”bilden av Malmö”. För när pratar vi om ”bilden av Stockholm” eller ”bilden av Berlin”?


Malmö är handelsstad och bondebygd i ett. Malmö är nasare och ockrare, nassar och åkrar. Adel, arbetare och asylsökande.


Malmö jämför sig nervöst med andra städer, som just Stockholm (alltid sämre) och Berlin (jämbördigt, naturligtvis), samtidigt som stan dryper av självgodhet och inskränkthet.


Malmö har gått till sängs som sömnig arbetarstad och vet ännu inte vad den vaknat upp som.


Så vilket Malmö är det vi pratar om?


Vi pratar om en liten stad som misstagit sig för storstad. Stan hade mått så mycket bättre, varit så mycket trivsammare, om den i stället haft småstadens ambitioner och proportioner. Hellre en stor småstad än en liten storstad.


Men Malmö vägrar erkänna sin litenhet, vilket gör den lika outhärdligt pompös som charmigt obegriplig.


Småstadskänslan gör att inget avstånd är för långt. Lyft luren och en kvart, tjugo minuter senare kan vi ses över ett glas, utanför bion, i bastun på Kallbadhuset, oavsett var du bor. Närheten underlättar spontanitet, möten, förflyttningar mellan stadsdelar.


Malmö är en segregerad stad, kulturellt, socialt, ekonomiskt, etniskt Det gör att många stannar i sitt område, sin stadsdel, och har få kontakter med andra delar av stan.


Det finns undantag.


Malmö vänder ansiktet mot solen och havet, utmed den långa kust som sträcker sig hela vägen från Västra hamnen, mötesplats för unga från hela stan, med boardwalkpromenader och djuphavsbad, dagen-efter-häng och serveringar, förbi Ribersborgs och Sibbarps anlagda sanddyner där blöjbarn och det gamla Malmö trampar dy och solvarmt bryggvirke, ända ner till den starkt sluttande, vita sandstranden intill marinan i Klagshamn.


Men större delen av stan består av tröstlösa bostadsområden och utrullade villakvarter, tätt packade som kotorna i en utsliten hamnsjåarrygg, avdelade med breda matarleder.


Malmös hjärta är Möllevången. Den gamla arbetarstadsdelen med monumentet Arbetets söner och omhuldad torghandel, invandrarbutiker där hyllorna bågnar av matvaror och prylar från hela världen. Den gentrifierade stadsdelen som är lika mycket hippa krogar och ölhak som alternativ livsföring och rastaveganer som kriminalitet, droghandel och svartsprit.


Mitt i Malmö ligger en ”förort”, Rosengård, den geografiskt mest centrala stadsdelen. Malmö har inga förorter. Malmö har kranskommuner, ödsliga landskap med villagräsmattor, handelstorg och idrottshallar – dit barnfamiljer och ängslig medelklass flyr för att ”få det lite lugnare”.


Malmö är korta beslutsvägar, snabba puckar, handslag över middagsbord. Malmö är toppstyre och kontakter, rörelse och byggherrar i armkrok med varann. Här blir saker och ting gjorda snabbare än du hinner säga remissrunda.


Malmö är Jante, bli vid din läst och gör dig inte märkvärdig. Malmö är de vansinniga visionerna, de högtflygande planerna, de mest storslagna projekten. Det är därför stan får dras med olyckor som Turning Torso, vars stora misslyckande är att allmänheten inte ges tillträde.


Byggnaden är på så vis den perfekta symbolen för Malmö, som ständigt vill ”sättas på kartan”, visa upp sig – för alla utom Malmöborna.


Malmö är bilister som tänker ”jag hinner före” i stället för: ”jag har tid att släppa fram”. I Malmö behövs ingen bil. Malmö är cykelstad, med nästan 50 mil cykelvägar och härdade cyklister: Den eviga motvinden är ihållande oavsett i vilken riktning man trampar.


Malmö är handelshangarer som smackas upp på åkrarna och som kräver biltransport och utarmar handeln i centrum. Eller skapar utrymme där för alla de mindre, personliga kläd- och inredningsbutiker, kaféer och restauranger som hela tiden poppar upp.


I Malmö ska man inte sticka ut. Därför ser alla ut att ekipera sig på Stadium. I Malmö härskar övertygelsen om att allting är möjligt. Det är lätt att få saker gjorda här, sa jag det? Skaffa en symaskin ena dagen, nästa har du ett klädmärke, den tredje en butik och deltar i modefestivalerna på St Knuts Torg och i Möllevångshallen.

Eller startar ett företag i en kreativ näring vilken som helst. Just do it.


Ingenting har betytt så mycket för Malmö som tillkomsten av en högskola. Förr dränerades stan på yngre som sökte sig bildning, nu fylls den av dem i stället – och det skänker stan ett helt annat liv, en annan ton, en ohejdbar vitalitet och framåtanda.


Malmö är unga män utan utbildning bakom ratten på skinande Mercedes S-klass som cruisar längs Södra Förstadsgatan, stans mest bultande artär, en streetans showroom för klubbkids, knegarsvennar och niqabkvinnor, krimskramsbutiker, varuhus och märkesshopping. Ingen annanstans är Malmö så närvarande som här.


Malmö är kontinentalt. Malmö är olöslig arbetslöshet, orimlig trångboddhet och otillräckliga skolresurser, särskilt i stora invandrargrupper som fått ge upp hoppet om en plats i samhället. Malmö är områden där polisen inte ger sig in utan kravallutrustning och förstärkning.


Malmö är gamla handelssläkter. Malmö är skånsk slottsadel som helghandlar. Mohammed är ett av de vanligaste namnen på nyfödda pojkar i Malmö.


Malmö saknar attraktioner. Här finns inget som lockar besökare från utombys, inget som får någon att förlägga semestern eller en helg här. Malmö är sin egen attraktion.


Malmö är bron. Som ett löfte om att vi snabbt kan ta oss härifrån, ner till kontinenten. Eller som en utsträckt, välkomnande hand.