Cormac McCarthy, Vägen

Recension i Sydsvenskan 18 april 08


Vad är definitionen på att en bok är riktigt bra? Att man vill att den inte ska ta slut, och när den ändå gör det, vill man genast läsa den igen?

I så fall vet jag inte hur jag ska förhålla mig till Cormac McCarthys Pulitzerprisbelönade ”Vägen”. Jag kan inte minnas någon annan bok som berört mig så. Som gått under huden på ett sådant vis att jag mått direkt illa under läsningen och velat komma till slutet för att få lägga boken ifrån mig för gott. Bara att bläddra i den nu efteråt räcker för att återkalla känslorna.

Nej, det här är inte en bok jag vill återvända till. Den är för bra för det.

Med ”Vägen” har den nu 75-årige McCarthy skrivit sitt mästerverk.


Det är tiden efter en global katastrof. En man och hans son vandrar genom ett öde, bränt landskap, på väg söderut, mot havet, värmen. Pojken utmärglad, mannen märkt av en sjukdom. Sina få ägodelar skjuter de framför sig i en shoppingvagn. De bär ansiktsmasker av bomull. Luften är full av sot och stoff som skymmer solen. Det är kallt. Ibland snöar det. Allt liv är dött. Ingen fisk finns i vattnet. Inga fåglar på himmeln. Mannen och pojken, båda namnlösa, hör till de få överlevande.

Andra människor syns ibland längs vägen. De gömmer sig för dem, av rädsla för att dödas eller tillfångatas. Kannibalism och barbari råder.

Långa tider är de utan mat, utan eld. Ibland hittar de något att äta, något att göra upp eld med.

Kanske är vandringen söderut meningslös. Mannen vet att ingenting kommer att vara annorlunda när de når havet, ändå måste han intala sig själv och pojken det, hålla hoppet vid liv. För pojkens skull. Allt annat vore att svika honom.

Mannen bär en pistol med två kulor. De är ämnade åt dem själva, som en sista utväg. De ska gå in i mörkret tillsammans, har mannen lovat, vara tillsammans på andra sidan också. Men en kula måste han offra för att rädda pojken från en rövare. Hur ska han sedan kunna hålla sitt löfte? Att inte göra det vore också ett svek.

I mannen och pojkens tröstlösa kamp mot en storhet de inte rår på, påminner McCarthys postapokalyptiska skildring om Hemingways sena mästerverk ”Den gamle och havet”.


Tematiskt känner man igen sig i McCarthys alltigenom manliga värld. Från debuten med ”The Orchard Keeper” 1965 har han gestaltat den genomgripande ondskan i några av amerikansk litteraturs mest våldsamma romanpersoner. I ”Vägen” finns ondskan hela tiden närvarande, men som en förutsättning, ett självklart tillstånd, snarare än att vara en egen karaktär.

I denna grymma värld där det inte längre finns någon moral eller etik har mannen lärt pojken rätt och fel och att förlita sig på att godheten alltid segrar, de är ”de goda”, de ”bär med sig elden”.

Pojken är närmast messiansk i sin godhet och mannen ser på honom alltmer som välsignad, en frälsare. Mannen kan tvingas till tvivelaktiga handlingar för att skydda dem, men pojken rår ondskan aldrig på.


Språket är som alltid hos McCarthy klart och rent, avskalat. Satserna flätas samman med ”och”, men inte i de långa vackra meningar som annars är hans signum. Här är meningarna korta, betydelsemättade. Dialogen är kärv och korthuggen. Precisionen i språket skapar en förhöjd stämning som bär hela historien, och som till stor del utgör ryggraden i ”Vägen”.

Tyvärr försvagas den på svenska, och det har inget med Thomas Preis förtjänstfulla översättning att göra.

Bara ett stort och nyansrikt språk kan reduceras så hårt som av McCarthys prosa och ändå vinna på det. Med några få ord lockar han fram en stor berättelse. Tack vare engelskans rikedom kan hans karga, avklarnade språk bära nyanser och sinnesintryck som ett ordfattigare språk paradoxalt nog måste använda fler ord för att frammana. Därmed försvinner en del av dess magi.


Exakt vad som hänt får vi aldrig veta, inte mer än att klockorna stannade på 01.17. ”En lång skarp ljuspuls och sedan en rad dämpade stötvågor.” Eldstormar har gått fram över jorden, svett dess yta så att ingenting kan gro eller växa.

Det centrala är inte katastrofen eller livet i ett efteråt, utan berättelsen om mannen och pojken och deras kamp för överlevnad.

Till skillnad från McCarthys tidigare böcker finns det en äkta värme i ”Vägen”, i den totala tilliten mellan far och son. Det enda de har är kärleken till varandra. Det skulle gå att avfärda berättelsen som manlig sentimentalitet, för McCarthy riskerar hela tiden att bli alltför känslosam. Men det är en risk som han är medveten om och skickligt balanserar han hela tiden på rätt sida gränsen.

Går man som läsare med på de förutsättningarna har man en hjärtskärande läsupplevelse framför sig. Av ”manliga erfarenheter”, som Akademien borde benämna det.