Thomas Bernhard, Korrigering
Recension i Sydsvenskan


I senaste numret av den nya tidskriften Fyrahundrafemtio finns en längre artikel om en svensk förläggares vedermödor med att på mässor hitta nya bästsäljande titlar. Det som dröjer sig kvar efter läsningen är framför allt hur flera utländska förläggare beklagar att svenska förlag sedan några år tillbaka köper in allt färre titlar, särskilt av kvalificerad skönlitteratur utanför genrehögarna.


Förlorarna är vi läsare, som får ta del av allt färre röster, från färre språkområden och kulturer. Men det finns förlag som värnar mångfalden och rikedomen. Oftast mindre förlag. Fast det går knappast längre att tala om dem som mindre förlag när det gäller utländsk litteratur. Tvärtom har de små förlagen blivit de stora inom ett flertal språkområden. Medan de stora förlagen krympt sin utländska utgivning till ett småförlags storlek.


Ett av de förlag som ihärdigast arbetar för att bredda vår omvärldssyn är Tranan, som nu fortsätter sin ambitiösa utgivning av österrikaren Thomas Bernhard (1931-1989).


Korrigering, ursprungligen utgiven 1975, är den mästerliga roman vars teman Bernhard skulle komma att turnera i olika variationer i flera efterkommande böcker.


Här finns en trio manliga vänner som står i olika relation till varandra. Den österrikiska inskränktheten och bymentaliteten som kväver allt tänkande och skapande. Familje- och släktband som en boja med ibland incestuösa anstrykningar. Och här finns självmordet som en utväg, och som startmotor för berättelsen.


Den namnlöse berättaren återvänder till bygden där barndomsvännen och kamraten Roithamer har tagit livet av sig.


Roithamer kom från en privilegierad, välsituerad familj men hade flytt från Österrike. I stället undervisade och studerade han i Cambridge. Släktgodset planerade han att sälja för att skänka bort pengarna. Sina bröder och sin mor hatade han, medan han avgudade sin syster. I sex år lade Roithamer all sin kraft på att låta bygga det perfekta huset åt henne.


Wittgenstein?


Skulle kunna vara. Likheterna är uppenbara. Bernhard var influerad av Ludwig Wittgensteins tänkande och filosofi, men också fascinerad av hans person, hans överklassbakgrund och hans släkts alla excentriker.


Thomas Bernhard var svag för aristokratin, trots sitt häcklande av alla dess later och den föråldrade kultur den uppbar. Under sitt författarskap förändrades hans egen framtoning allt mer från den lantlige berättarens till en kulturpersonlighet med aristokratisk hållning.


Djupa inblickar i den Wittgensteinska släkten fick han genom sin bekantskap med Ludwigs brorsbarnbarn Paul Wittgenstein, förebild till sin namne i Bernhards roman ”Wittgensteins brorson”. De två umgicks i Wien, men också i den trakt som Korrigering utspelas i, där Bernhard hade en lantgård i närheten av ett av Wittgensteinarnas gods.


Huset som Roithamer låtit uppföra åt sin syster är en konformad byggnad djupt inne i en skog. Avsikten är lika mycket att hon ska skyddas från familjen som att Roithamer ska ha henne för sig själv. Men systern dör av blotta åsynen av konen. Varpå Roithamer begår självmord.


Konen ritade och planerade Roithamer hos den andre barndomskamraten, Höller, numera djurkonservator på orten. Till hans vindskammare återvände Roithamer ständigt, för där och bara där kunde han tänka och arbeta. Till samma vindskammare anländer berättaren för att sammanställa alla förlagor, utkast och mängder av anteckningar som Roithamer efterlämnat. För att så att säga sätta samman honom igen, på samma vis som Höller återskapar döda djur.


Bernhard hamrar in sina långa, vindlande meningar med en ojämförlig frenesi, på en prosa som det är en bedrift av översättaren Jan Erik Bornlid att ha överfört till elegant svenska.


Så här kan det låta:


”Det faktum att jag nu i den höllerska vindskammaren måste tänka som man ska tänka i den höllerska vindskammaren blev jag genast medveten om när jag såg mig omkring i den höllerska vindskammaren, att det inte finns några andra möjligheter att tänka i den höllerska vindskammaren än den höllerska vindskammarens tänkande, tänkte jag…”


På många vis påminner Bernhards prosa om det sätt jag hört mytomaner skapa sina berättelser. Genom att berätta samma historia gång på gång, med ständigt nya tillägg, en bisats, en sidohistoria, en fördjupning, tills en stor berättelse har formats inför lyssnaren – fast med den skillnaden att Bernhard har ett fast grepp, vet vart han ska.


I bokens andra del rätar Bernhard ut sina loopar och omtagningar och öppnar upp för en rakare berättelse som fördjupar och är händelserikare. Berättaren återger Roithamers salvelsefulla anteckningar, går in i dem med en sådan energi att han i det närmaste blir Roithamer.


Roithamers bevekelsegrunder för sina handlingar klarläggs bit för bit och blir begripliga.


Uppväxten i den österrikiska aristokratin målas upp som fängelse och tortyr. Med fadern, som gift sig med en kvinna av folket enkom för att hon ska avla fram arvingar, som fängelsedirektören. Kommen ur denna kärlekslösa familj, styrd av posthabsburgska traditioner och kultur, finns det för Roithamer fler anledningar än konens misslyckande och systerns död att bringa sig av daga för inte få ättlingar och föra arvssynden vidare.


Det är hans slutgiltiga korrigering.


Det vore väl en överdrift att påstå att Bernhard lyfter fokus från sina sargade antihjältar för att blicka ut över det samtida efterkrigs-Österrike som inte förmått göra upp med sin historia, men han får i alla fall en skymt av det i ögonvrån.