Malmö Aviation

Text för Malmö Aviations tidning Grip nr 576 2006


Det gnistrar i sundet. Himmelen är alldeles bar i dag, luften så där rakbladsvass klar att man tycker sig kunna se flanörerna på Strøget i Köpenhamn på andra sidan vattnet.

Från mitt favoritbord på Salt & Brygga, en restaurang i Västra hamnen, Malmös nyaste stadsdel, ser jag ut över Öresund och bron som sträcker ut en hand mot kontinenten.

Västra hamnen, eller Bo01 som området fortfarande kallas efter den bostadsmässa för fem år sen som det var bråttom att få allt klart till, gestaltar den nya stad som Malmö ska stöpas om till. Och skänker relief till den gamla som ännu finns kvar.

Som ”Bo01” t ex. Denna malmöitiska specialitet att med namn ta ner allting på jorden, att inte göra sig märkvärdig genom att kalla området för dess rätta namn, det hör till stadens själ, en folklighet som står i kontrast till beslutsfattarnas storvulna planer att ”sätta staden på kartan” – som om den inte funnits där sen 1200-talet. Det är därför Malmö alltid hellre velat vara en liten storstad, som jämfört sig med Paris, Berlin, New York, än en stor småstad, vilket hade skänkt andra proportioner och möjligheter.

Jag får in en espresso och byter några ord med krögaren Björn om ekologisk odling, ett hjärteämne här.

Jag känner att jag sitter i en skärningspunkt, mellan nytt och gammalt, hat och kärlek, förflutna besvikelser och framtida förhoppningar. Tidigare var detta Kockums skeppsvarv och hamnområde. Nu ett bostadsområde som pekar framåt. Jag tycker om att strosa här, se arkitekturen, känna närheten av sundet, havet, på ett sätt som aldrig tidigare varit påtagligt i staden, som att ta en promenad i framtiden. Och samtidigt ser jag från mitt fönsterbord ut över Ribersborg, stranden som anlades på 1920-talet och där jag tillbringade en stor del av barndomens somrar, tonårens sommarlov från frukost till kvällsmat, och sen var vi tillbaka igen på kvällen, dök från taket på omklädningsutrymmet på T-bryggan – innan taket spärrades av med taggtråd därför att en bodybuilder hoppat med huvudet före i det grunda vattnet och spräckt skallen. Vid badvaktstornet låg hela kolonin med kroppsbyggare som brölande valrossar, med tung musik pumpande ur ghettoblasters och smala unga flickor som försiktigt trampade omkring i flockens ytterkanter. De som ville se och synas på ”Malmös Copacabana”, som stranden kallades tills myten sjönk ner för gott i den dyiga sandbottnen, gjorde sig ärende fram och tillbaka på bryggan och längs med gräsmattan, ett öppet show room för köttsliga lustar.

Nu har hela den marknaden förflyttats hit till Västra hamnen, längs strandpromenaden, med dess långa trädäck och betongramper ner i vattnet. Längst ute, i slutet på en stensatt brant bred nog för en armé att göra sin uppmarsch på, kastar de djärvaste sig ut från ett torn med, ja det ser ut som en fartygsstäv och för tankarna till Kate Winslet och Leonardo DiCaprio i fören på Titanic. En stel trampolin att hoppa från, vad kan det vara, tio meter ner, femton?

Trädäck och vågbrytande stenar i stället för sand och dy. Mp3-spelare i stället för dånande bergsprängare. Italiensk glass och latte från Bar Italia i stället för mjukglass från nån av strandkioskerna. Ribersborg har övergivits. Kvar är barnfamiljerna, de äldre, nudisterna och hundrastarna, som alla har varsin remsa av stranden.

Ibland kan jag önska att detta funnits, denna plats, detta utbud, dessa möjligheter, när jag var yngre. Nu ser jag i stället fram emot att mina barn ska få del av det.

Över huvud taget är det i stora delar en helt annan stad i dag än för säg tjugo, tjugofem år sen. En bit bort expanderar det som jag tror är största anledningen, långt betydelsefullare än att Kockums och andra tunga industrier ersatts av framtidsteknologi och tjänsteandar: högskolan. En högskola som sjuder av liv och som också satt fart på staden nu när de unga hjärnorna kan stanna kvar och plugga i stället för att tvingas flytta. Stadsbilden har förändrats med högskolan och studenterna. Nya caféer och små butiker öppnar överallt. Det finns plötsligt ett uteliv att tala om.

Stadsbilden formades från hamnen förr också. Strömmen av cyklande varvsarbetare hör till stadens klichéer. Till den självbild som håller på att omprövas. Hur all trafik avstannade när kockumiterna trampade rakt ut i gatan, övertygade om att ingen skulle rå på den stora sammanlänkade kedja av massa och motivation som de utgjorde. Matboxen på pakethållaren och jävlaranammastolthet i blicken. Stadens ryggrad gick av passet klockan tre på eftermiddagen. Vart begav de sig? Förmodligen hem. Det fanns inte så mycket att välja på då.

Vi stod vid cykelbanan hemmavid och såg det sammanbitet surmulna linjeloppet dra förbi. Vi trodde att det var vår framtid vi såg trampa i motvinden.

Sedan lades varvet ner och kockumskranen, stadens själva symbol, fraktades iväg till Sydkorea. Folk samlades i hamnen för att vinka farväl. Teve var där. Och sedan anlände den nya tiden. På bara några år har högskolan fått mer än tjugo tusen studenter och den ena byggnaden efter den andra smälls upp. Staden har fått en puls.

Jag går ut från restaurangen. Norr om Köpenhamn snurrar vindkraftverken makligt. Vens sandslänter lyser mitt i sundet. Barsebäcks atomkuber sticker upp som två stora framtänder med glugg. Jag promenerar längs vattnet och in mellan husen. De ligger kontinentalt tätt. Inger ungefär samma känsla som när man pratar med nån som kommer för nära och man ideligen backar ifrån. Men här finns ingenstans att backa. Här har man grannens kök på armlängds avstånd.

För fem år sen, när de första husen stod klara med alla sina fel och brister p g a stressat tidsschema och slarviga materialval, ville ingen flytta hit. Lägenheter och hus stod tomma. Nu går flyttlassen hit. Priserna stiger. Om tjugo år kommer vi förmodligen att fråga oss: Varför flyttade vi inte medan det ännu var överkomligt?

Hela staden expanderar. Villaområdena i söder, Klagshamn, Bunkeflo, växer snabbare än vildvin. Hela kvarter smälls upp över en natt. På eftermiddagen är de bebodda. Bördig åkermark växlas in mot gräsplättar och kryddträdgårdar och resterna av det agrara samhället försvinner i fonden, ett minne att rama in och spika upp på väggen när nya invånare möblerar hemmet.

Ett dagis med ungar i gula västar picknickar på gräsmattan innanför stenbranten, leker bland solosolare med fyllda ciabatta och latte i to go-muggar. Jag funderar på vad det är för stad de kommer att växa upp i, vilka barndomsminnen de kommer att ha med sig in i vuxendomen. De beror förstås på varifrån de kommer. Om de växer upp häromkring eller i nån av stadens sjunkande delar, landskapen med parabolantenner på balkongerna i ytterområdena som glömdes bort av makten när staden skulle hitta till havet. För detta är fortfarande den segregerade staden, med oacceptabelt stora sociala problem, utslagning och rubrikskapande kriminalitet. Mer än hälften av stadens skolelever har invandrarbakgrund, vilket ställer särskilda krav på skola och integration. Insatser som måste göras nu. Men inte tillräckligt görs. Förutom att parabolantenner förbjuds i en del fastigheter.

Jag kommer att tänka på en annan skärningspunkt. Södra Förstadsgatan – denna långa ränna som skär genom staden. Trots dess oanselighet vågar jag utnämna den till Sveriges mest spännande gata. Den sträcker sig från Möllevångens torghandel och multikulti med invandrarbutiker, prylbodar, second hand och alternativa livsstilar i dess ena ände till modebutiker med designerkläder i dess andra. Och utmed gatan ligger också t ex Hollandia, en åldrad institution för damer med hatt som vill ha kaffe och kaka. Gör en avstickare till Davids Halls torg och här finns små hippa butiker och smarta caféer och restauranger.

Den gamla arbetarstaden möter den nya servicestaden som möter invandrarstaden. Kvinnor med slöja går sida vid sida med den digitaliserade generationen. Portföljbärare som inte möter uteliggarens blick när slipsarna och de strukna skjortorna luftas under lunchrusningen. Gängen som flashar senaste videon på stulna mobiler. Tjejerna med sylklackade skor och pushupade dekolletage som samlar killarnas blickar i ett leende. De intima samtalen över ett glas på uteserveringarna. På stritans catwalk ryms livet i alla dess mest rastlösa småstadstappningar.

Och här kommer ena stationen för citytunneln, järnvägen som borras ut under staden för att vi inte kan komma ner till kontinenten fort nog, att ligga.

Jag föreslog en gång en av maktens företrädare att göra om den nedlagda Pildammsskolan, precis vid stationen, till en kasbah för invandrarbutiker och –föreningar. En mötesplats för det nya och det gamla Malmö, för svennar och svartskallar. Ett officiellt statement om invandrarnas betydelse och stadens karaktär, nedslaget mitt i origo.

Svaret kom på volley: Men det är ju ett guldläge!

Kanske är det en bra idé, kanske inte. Det intressanta är svaret.

För att i stället för att problemen med stadens sjunkande delar diskuteras och tas itu med på allvar, har allt fokus de senaste åren riktats mot detta skimrande hamnbygge. Och allra mest mot Turning Torso. Denna skruvade fallos vars omöjliga rumslösningar måste vara en inredares mardröm. Man tar en vansinnig idé, en arkitekt som varit internationellt gångbar och en oanständigt stor summa pengar och säger sig vilja bygga nåt som i vilken världsstad som helst – och får ett reservat på höjden. Stadens nya symbol, som om bron inte vore tillräcklig.

Misstaget är inte främst skrapan, när den nu står där. Misstaget är att den inte försågs med ett restaurang, en utställning eller en utsiktsvåning som invånare och turister kan besöka. Så att den kan bli allas. Nu får vi nöja oss med att betrakta den från marken – och det gör vi; den dominerar sikten varifrån i staden man än tittar.

Och vår framtid byggs nu, bokstavligt, i dess skugga.