Text för Malmö Aviations tidning Grip nr 576 2006
Det gnistrar i sundet. Himmelen Àr alldeles bar i dag, luften sÄ dÀr rakbladsvass klar att man tycker sig kunna se flanörerna pÄ StrÞget i Köpenhamn pÄ andra sidan vattnet.
FrĂ„n mitt favoritbord pĂ„ Salt & Brygga, en restaurang i VĂ€stra hamnen, Malmös nyaste stadsdel, ser jag ut över Ăresund och bron som strĂ€cker ut en hand mot kontinenten.
VÀstra hamnen, eller Bo01 som omrÄdet fortfarande kallas efter den bostadsmÀssa för fem Är sen som det var brÄttom att fÄ allt klart till, gestaltar den nya stad som Malmö ska stöpas om till. Och skÀnker relief till den gamla som Ànnu finns kvar.
Som âBo01â t ex. Denna malmöitiska specialitet att med namn ta ner allting pĂ„ jorden, att inte göra sig mĂ€rkvĂ€rdig genom att kalla omrĂ„det för dess rĂ€tta namn, det hör till stadens sjĂ€l, en folklighet som stĂ„r i kontrast till beslutsfattarnas storvulna planer att âsĂ€tta staden pĂ„ kartanâ â som om den inte funnits dĂ€r sen 1200-talet. Det Ă€r dĂ€rför Malmö alltid hellre velat vara en liten storstad, som jĂ€mfört sig med Paris, Berlin, New York, Ă€n en stor smĂ„stad, vilket hade skĂ€nkt andra proportioner och möjligheter.
Jag fÄr in en espresso och byter nÄgra ord med krögaren Björn om ekologisk odling, ett hjÀrteÀmne hÀr.
Jag kĂ€nner att jag sitter i en skĂ€rningspunkt, mellan nytt och gammalt, hat och kĂ€rlek, förflutna besvikelser och framtida förhoppningar. Tidigare var detta Kockums skeppsvarv och hamnomrĂ„de. Nu ett bostadsomrĂ„de som pekar framĂ„t. Jag tycker om att strosa hĂ€r, se arkitekturen, kĂ€nna nĂ€rheten av sundet, havet, pĂ„ ett sĂ€tt som aldrig tidigare varit pĂ„tagligt i staden, som att ta en promenad i framtiden. Och samtidigt ser jag frĂ„n mitt fönsterbord ut över Ribersborg, stranden som anlades pĂ„ 1920-talet och dĂ€r jag tillbringade en stor del av barndomens somrar, tonĂ„rens sommarlov frĂ„n frukost till kvĂ€llsmat, och sen var vi tillbaka igen pĂ„ kvĂ€llen, dök frĂ„n taket pĂ„ omklĂ€dningsutrymmet pĂ„ T-bryggan â innan taket spĂ€rrades av med taggtrĂ„d dĂ€rför att en bodybuilder hoppat med huvudet före i det grunda vattnet och sprĂ€ckt skallen. Vid badvaktstornet lĂ„g hela kolonin med kroppsbyggare som brölande valrossar, med tung musik pumpande ur ghettoblasters och smala unga flickor som försiktigt trampade omkring i flockens ytterkanter. De som ville se och synas pĂ„ âMalmös Copacabanaâ, som stranden kallades tills myten sjönk ner för gott i den dyiga sandbottnen, gjorde sig Ă€rende fram och tillbaka pĂ„ bryggan och lĂ€ngs med grĂ€smattan, ett öppet show room för köttsliga lustar.
Nu har hela den marknaden förflyttats hit till VÀstra hamnen, lÀngs strandpromenaden, med dess lÄnga trÀdÀck och betongramper ner i vattnet. LÀngst ute, i slutet pÄ en stensatt brant bred nog för en armé att göra sin uppmarsch pÄ, kastar de djÀrvaste sig ut frÄn ett torn med, ja det ser ut som en fartygsstÀv och för tankarna till Kate Winslet och Leonardo DiCaprio i fören pÄ Titanic. En stel trampolin att hoppa frÄn, vad kan det vara, tio meter ner, femton?
TrÀdÀck och vÄgbrytande stenar i stÀllet för sand och dy. Mp3-spelare i stÀllet för dÄnande bergsprÀngare. Italiensk glass och latte frÄn Bar Italia i stÀllet för mjukglass frÄn nÄn av strandkioskerna. Ribersborg har övergivits. Kvar Àr barnfamiljerna, de Àldre, nudisterna och hundrastarna, som alla har varsin remsa av stranden.
Ibland kan jag önska att detta funnits, denna plats, detta utbud, dessa möjligheter, nÀr jag var yngre. Nu ser jag i stÀllet fram emot att mina barn ska fÄ del av det.
Ăver huvud taget Ă€r det i stora delar en helt annan stad i dag Ă€n för sĂ€g tjugo, tjugofem Ă„r sen. En bit bort expanderar det som jag tror Ă€r största anledningen, lĂ„ngt betydelsefullare Ă€n att Kockums och andra tunga industrier ersatts av framtidsteknologi och tjĂ€nsteandar: högskolan. En högskola som sjuder av liv och som ocksĂ„ satt fart pĂ„ staden nu nĂ€r de unga hjĂ€rnorna kan stanna kvar och plugga i stĂ€llet för att tvingas flytta. Stadsbilden har förĂ€ndrats med högskolan och studenterna. Nya cafĂ©er och smĂ„ butiker öppnar överallt. Det finns plötsligt ett uteliv att tala om.
Stadsbilden formades frÄn hamnen förr ocksÄ. Strömmen av cyklande varvsarbetare hör till stadens klichéer. Till den sjÀlvbild som hÄller pÄ att omprövas. Hur all trafik avstannade nÀr kockumiterna trampade rakt ut i gatan, övertygade om att ingen skulle rÄ pÄ den stora sammanlÀnkade kedja av massa och motivation som de utgjorde. Matboxen pÄ pakethÄllaren och jÀvlaranammastolthet i blicken. Stadens ryggrad gick av passet klockan tre pÄ eftermiddagen. Vart begav de sig? Förmodligen hem. Det fanns inte sÄ mycket att vÀlja pÄ dÄ.
Vi stod vid cykelbanan hemmavid och sÄg det sammanbitet surmulna linjeloppet dra förbi. Vi trodde att det var vÄr framtid vi sÄg trampa i motvinden.
Sedan lades varvet ner och kockumskranen, stadens sjÀlva symbol, fraktades ivÀg till Sydkorea. Folk samlades i hamnen för att vinka farvÀl. Teve var dÀr. Och sedan anlÀnde den nya tiden. PÄ bara nÄgra Är har högskolan fÄtt mer Àn tjugo tusen studenter och den ena byggnaden efter den andra smÀlls upp. Staden har fÄtt en puls.
Jag gÄr ut frÄn restaurangen. Norr om Köpenhamn snurrar vindkraftverken makligt. Vens sandslÀnter lyser mitt i sundet. BarsebÀcks atomkuber sticker upp som tvÄ stora framtÀnder med glugg. Jag promenerar lÀngs vattnet och in mellan husen. De ligger kontinentalt tÀtt. Inger ungefÀr samma kÀnsla som nÀr man pratar med nÄn som kommer för nÀra och man ideligen backar ifrÄn. Men hÀr finns ingenstans att backa. HÀr har man grannens kök pÄ armlÀngds avstÄnd.
För fem Är sen, nÀr de första husen stod klara med alla sina fel och brister p g a stressat tidsschema och slarviga materialval, ville ingen flytta hit. LÀgenheter och hus stod tomma. Nu gÄr flyttlassen hit. Priserna stiger. Om tjugo Är kommer vi förmodligen att frÄga oss: Varför flyttade vi inte medan det Ànnu var överkomligt?
Hela staden expanderar. VillaomrÄdena i söder, Klagshamn, Bunkeflo, vÀxer snabbare Àn vildvin. Hela kvarter smÀlls upp över en natt. PÄ eftermiddagen Àr de bebodda. Bördig Äkermark vÀxlas in mot grÀsplÀttar och kryddtrÀdgÄrdar och resterna av det agrara samhÀllet försvinner i fonden, ett minne att rama in och spika upp pÄ vÀggen nÀr nya invÄnare möblerar hemmet.
Ett dagis med ungar i gula vÀstar picknickar pÄ grÀsmattan innanför stenbranten, leker bland solosolare med fyllda ciabatta och latte i to go-muggar. Jag funderar pÄ vad det Àr för stad de kommer att vÀxa upp i, vilka barndomsminnen de kommer att ha med sig in i vuxendomen. De beror förstÄs pÄ varifrÄn de kommer. Om de vÀxer upp hÀromkring eller i nÄn av stadens sjunkande delar, landskapen med parabolantenner pÄ balkongerna i ytteromrÄdena som glömdes bort av makten nÀr staden skulle hitta till havet. För detta Àr fortfarande den segregerade staden, med oacceptabelt stora sociala problem, utslagning och rubrikskapande kriminalitet. Mer Àn hÀlften av stadens skolelever har invandrarbakgrund, vilket stÀller sÀrskilda krav pÄ skola och integration. Insatser som mÄste göras nu. Men inte tillrÀckligt görs. Förutom att parabolantenner förbjuds i en del fastigheter.
Jag kommer att tĂ€nka pĂ„ en annan skĂ€rningspunkt. Södra Förstadsgatan â denna lĂ„nga rĂ€nna som skĂ€r genom staden. Trots dess oanselighet vĂ„gar jag utnĂ€mna den till Sveriges mest spĂ€nnande gata. Den strĂ€cker sig frĂ„n MöllevĂ„ngens torghandel och multikulti med invandrarbutiker, prylbodar, second hand och alternativa livsstilar i dess ena Ă€nde till modebutiker med designerklĂ€der i dess andra. Och utmed gatan ligger ocksĂ„ t ex Hollandia, en Ă„ldrad institution för damer med hatt som vill ha kaffe och kaka. Gör en avstickare till Davids Halls torg och hĂ€r finns smĂ„ hippa butiker och smarta cafĂ©er och restauranger.
Den gamla arbetarstaden möter den nya servicestaden som möter invandrarstaden. Kvinnor med slöja gÄr sida vid sida med den digitaliserade generationen. PortföljbÀrare som inte möter uteliggarens blick nÀr slipsarna och de strukna skjortorna luftas under lunchrusningen. GÀngen som flashar senaste videon pÄ stulna mobiler. Tjejerna med sylklackade skor och pushupade dekolletage som samlar killarnas blickar i ett leende. De intima samtalen över ett glas pÄ uteserveringarna. PÄ stritans catwalk ryms livet i alla dess mest rastlösa smÄstadstappningar.
Och hÀr kommer ena stationen för citytunneln, jÀrnvÀgen som borras ut under staden för att vi inte kan komma ner till kontinenten fort nog, att ligga.
Jag föreslog en gĂ„ng en av maktens företrĂ€dare att göra om den nedlagda Pildammsskolan, precis vid stationen, till en kasbah för invandrarbutiker och âföreningar. En mötesplats för det nya och det gamla Malmö, för svennar och svartskallar. Ett officiellt statement om invandrarnas betydelse och stadens karaktĂ€r, nedslaget mitt i origo.
Svaret kom pÄ volley: Men det Àr ju ett guldlÀge!
Kanske Àr det en bra idé, kanske inte. Det intressanta Àr svaret.
För att i stĂ€llet för att problemen med stadens sjunkande delar diskuteras och tas itu med pĂ„ allvar, har allt fokus de senaste Ă„ren riktats mot detta skimrande hamnbygge. Och allra mest mot Turning Torso. Denna skruvade fallos vars omöjliga rumslösningar mĂ„ste vara en inredares mardröm. Man tar en vansinnig idĂ©, en arkitekt som varit internationellt gĂ„ngbar och en oanstĂ€ndigt stor summa pengar och sĂ€ger sig vilja bygga nĂ„t som i vilken vĂ€rldsstad som helst â och fĂ„r ett reservat pĂ„ höjden. Stadens nya symbol, som om bron inte vore tillrĂ€cklig.
Misstaget Ă€r inte frĂ€mst skrapan, nĂ€r den nu stĂ„r dĂ€r. Misstaget Ă€r att den inte försĂ„gs med ett restaurang, en utstĂ€llning eller en utsiktsvĂ„ning som invĂ„nare och turister kan besöka. SĂ„ att den kan bli allas. Nu fĂ„r vi nöja oss med att betrakta den frĂ„n marken â och det gör vi; den dominerar sikten varifrĂ„n i staden man Ă€n tittar.
Och vÄr framtid byggs nu, bokstavligt, i dess skugga.
