Big Pink
Krönika i Sydsvenskan 13 aug 08


Stoll Road. Det är det enda vi har att gå på. Och så ett tillägg från källan i Sverige: ”Det är enkelt att hitta. Fråga vem som helst i trakten.”


Men riktigt så enkelt är det inte, visar det sig.


Fotograf Peo Olsson och jag kör från Saugerties i riktning mot Woodstock i Catskill Mountains. Ingen av dem vi frågar på Big Belly Deli eller längs vägen har hört talas om vare sig ett hus som kallas för Big Pink eller Stoll Road.


Jag har i flera år velat se platsen där musikhistoria skrevs. Det var i källaren till det mytomspunna huset som The Band för precis fyrtio år sedan spelade in mästerverket Music from Big Pink. Och det var hit Bob Dylan kom sedan han dragit sig tillbaka från turnerandet efter den beryktade motorcykelolyckan och lekte fram The Basement Tapes med The Band.


Hela den här delen av Catskill Mountains är nerlusad med rockens milstolpar. Mest mytologiserat är naturligtvis Woodstock, berömt för festivalen som samlade alla dåtidens stora – förutom Dylan och The Band – och som firar fyrtioårsjubileum nästa år. Fast festivalen hölls egentligen i lilla Bethel, en timmes bilresa bort.


Woodstock har blivit synonymt med love, peace and understanding och tron på en ljusare framtid. Att komma hit är en lika fascinerande som nedslående upplevelse. Bitvis känner man sig förflyttad till det sena sextiotalet. På legendariska Colony Café är det konsert varje kväll, och Tinker Street Theatre, replokal för Jimi Hendrix Experience, står kvar. Några övervintrade hippies med glest mellan tänderna hänger längs huvudgatan. Men all nostalgia har blivit business.


I varenda butik krängs batikmönstrade kläder, rökelse och bilder av John Lennon och Hendrix, gärna med ett cannabisblad som chic detalj. Talande nog finns det inte en enda skivaffär.


Runt Woodstock låter de som fortfarande identifierar sig som hippies men numera utgör en åldrad övre medelklass bygga sig luxuösa villor med miljonerna de tjänat på Manhattan.


Woodstock lever på minnen och drömmar om en bättre värld. Ett imperfekt i ett land som mer än något annat lever i presens och tänker i futurum.


Det som orten en gång representerade, en progressiv samhällskraft med sin bas i en politiskt aktiv musikrörelse, har i dag blivit konservativt bakåtsträvande. Ett försök att frysa tiden.


Plötsligt blir det tydligt att det inte finns något liknande i dag att sätta sin tilltro till, ingen bild av ett ”i morgon” att drömma om. Det är som om det amerikanska samhället tappat andan, och det har inte enkom med den ekonomiska recessionen att göra. Ingenting illustrerar den bristande amerikanska självkänslan bättre än Chevrolets radioreklam: ”…quality as good as a Toyota”.


Men hur var det då med Big Pink? Jodå, till slut hittar vi det nedanför en ås långt inne i skogen. Det är inte särskilt big, däremot mycket pink. Grisskärt.


Vi kliver ut ur bilen. En hjort stryker förbi tomten. Det är alldeles stilla här. Solen gassar. Jag går närmare huset. Och jag kommer att tänka på Göran Palms dikt om när han ser havet. ”Jaha.”