Samtal med P O Enquist
Sydsvenskan 13 sep 08


När den här artikeln går till tryck har P O Enquists farhågor besannats kring publiceringen av hans självbiografiska ”Ett annat liv”. Han har hängts ut på löpsedlarna. Den folkkäre författaren som höll på att supa ihjäl sig.


”Riksfyllot”, som han själv säger med avsmak när vi träffas på Norstedts förlag ett par dagar tidigare.


-Det finns en journalistisk vinkling på det här, och det kan man inte säga något om. Jag har alltid misstrott det här med att komma ut. Om någon vill att du ska komma ut och bekänna, är mitt råd: spring, spring. Det blir bara skit av det.


Jag kan förstå det lockande med vinklingen, men inte den läsningen av boken. Visst, i sista tredjedelen berättar P O om sitt tilltagande supande under åttiotalet och kampen för att bli fri. Den ständigt tävlingsdrivne författaren redogör noggrant för promillehalter, hur han stoiskt vann kampen mot antabus och snarast såg igenom de tre behandlingar med Minnesotamodellen som han genomgick.


Men boken består av två delar till, om barndomen i Västerbotten och om hur han blev Sveriges kanske mest framgångsrika författare och en dramatiker med världsrykte.

'

Den som letar efter en enskild händelse som förklarar alkoholismen kommer att få söka förgäves. Några enkla förklaringar finns aldrig till ett missbruk. Däremot får man följa den långa vägen in i mörkret och till det P O Enquist kallar för sin återuppståndelse. Han har inte druckit sedan februari 1990.


I slutet av vistelsen på Kongshall, det tredje behandlingshemmet, började han plötsligt att skriva på ”Kapten Nemos bibliotek”, sannolikt hans bästa och tvivelsutan hans mest personliga roman. Och man förstår av ”Ett annat liv” hur viktig romanen från 1991 är i P O Enquists liv. För att inte säga direkt avgörande.


Han ler när jag påtalar att ”Ett annat liv” är en bok som lika mycket tar avstamp i som utmynnar i ”Kapten Nemo”. Böckernas uppbyggnad liknar varandra, och det finns centrala formuleringar som återkommer.


- När jag satt och läste in boken [som ljudbok] – det var första gången förresten och väldigt roligt – tänkte jag på den som ett litet företal till ”Kapten Nemo”. Jag tänkte, är det det den är. Känslan av roman var mycket starkare än jag hade anat.


Den som kan sin Enquist vet hur gåtfull han kan vara när han rör sig kring händelser i sitt eget liv. I ”Ett annat liv” drar han undan ett lager av fiktion. Sanningen berättas, men inte allt. Däremot diskuterar han sina verk och de är närvarande texten igenom som en klangbotten. Man kan läsa boken som en kommentar till hans verkförteckning.


-Ja. Det är sant. Alltså, när jag bestämde mig för att skriva satte jag mig med ett A4 och skrev mycket snabbt upp sjutton kapitelrubriker. Sedan följde jag dem helt och hållet. Det har jag aldrig gjort förr, en sådan planering. Kommentar till verkförteckning? Ja, det gäller i hög grad mittpartiet. Ja, och det gäller första också. Det gäller sista också. Du har nog rätt. Någon ska göra det också, och varför inte jag?


Därmed övergår vi till att prata om det som för mig är kärnan i ”Ett annat liv”, ett författarskaps tillkomst.


-Du debuterade 1961. Dina två första romaner ”Kristallögat” och ”Färdvägen” väckte inte mycket uppmärksamhet.


-Det var två urusla romaner egentligen.


-Sedan kom ”Magnetisörens femte vinter”, med ett helt annat språk, och anspråk. Vad hände däremellan?


-Jag lugnade ner mig. Prologen är på 30-40 sidor, den är välskriven men fortfarande tillkonstlad. Men så börjar första kapitlet och då plötsligt skriver jag mycket renare, mycket mer kliniskt. Uppenbarligen var det så att jag hittade det medan jag skrev. Inget tjafs, inga konstigheter. Därför tycker jag fortfarande att ”Magnetisören” är en bra bok. Men sedan kom ”Hess” som jag fanimej inte vet vad är. Ett sjukdomsåterfall, men på sätt och vis jävligt intressant. Den innehåller jättemycket som jag sedan tar upp i andra romaner.


PO skakar oförstående på huvudet.


”Unge man, hur har du tänkt?”


-Ja, minns du hur du tänkte?


-Nej. Det genanta är att jag försökte skriva den stora samtidsromanen.


-Det som slår mig när jag läser andra delen av ”Ett annat liv” är hur oerhört produktiv du var under sextiotalet. Du skrev tunga romaner, artiklar, recensioner, du reste, deltog i samhällsdebatten och du fick familj och barn. Som småbarnsförälder förstår jag inte hur du fick ihop det.


-Jag har länge tänkt på ”Legionärerna” som en bok en kille på 31-32 år kan skriva, med en ärelystnad. Ärelystnad, jag menar att det finns en väldigt starkt motor i det. Jag kommer aldrig att kunna göra det igen. Jämför med arbetet med ”Livläkarens besök”, det var inte lika mycket fysiskt. Det var mer arkivarbete.


-Sedan har du en liknande produktiv period efter 1990, då du blivit nykter. Ser motorn annorlunda ut nu?


Han ler:


-Kanske inte.


-Inte? Samma ärelystnad?


-Ja, men lite annorlunda.


-

För att bevisa att du kan igen?


-Ja, precis.


-Eller bevisa för dig själv?


-När jag sett att jag kunde skriva, vilket ”Kapten Nemo” var ett bevis på för mig själv, jag hade inte supit bort skallen, så kom en ganska lustfylld period. Det var: Halloj, halloj, vad kul det är!


Efter ”Legionärerna”, om baltutlämningen efter kriget, har P O Enquist skrivit romaner om idrottsrörelsen, arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, pingströrelsen.


-Det var inget planerat, rörelseorienteringen.


-Men hur har du valt dina ämnen?


-Mitt problem, gång på gång, är att jag inte vet vad jag ska skriva om. Vadå, vadå? Vet inte. Men jag har med jämna mellanrum ramlat på, och det är verkligen sant, ramlat på ämnen som jag skrivit om. Det är en påramling. Och då kan man förstås säga att det inte är sant, för man ramlar inte. Man bestämmer sig för var man ska ramla. Och framför allt hur man gör det.


-Författare kan väldigt lätt prata om bevekelsegrunderna efter att en bok är skriven. Men det är svårare att prata om koncipieringen, och vad det är som får en att gå igång.


-Visst, det är otroligt irrationellt. Och för min del är det så många år mellan det klickar till i skallen. Men sedan när det klickar till och jag börjar skriva är det lustfyllt och fint. Det är klart att det spelat ännu större roll än vad skriver i ”Ett annat liv” att jag söp i tretton år mellan att jag skrev ”Musikanternas uttåg” och ”Kapten Nemo”.


-Fast du var inte overksam. Du skrev dramatik.


-Teater är något annat, mycket snabbare. Jag skriver en teaterpjäs mycket snabbt, och sedan går den upp och, ja vad ska man göra? Man kan titta på föreställningarna och åka omkring och leva något slags konstigt liv. Medan det hela tiden dunkar: ”Nu borde du skärpa dig. Nu borde du skriva roman. Varför gör du inte det?”


-Och hur får du tyst på det?


-Nu kan jag inte ens supa, så nu vet jag inte vad jag gör. Jag försöker intala mig: ”Men du har gjort så mycket”. Jag har skrivit i 48 år, men så lång är inte listan, och förresten blir man aldrig tröstad av det man gjort. Va? Det blir man inte?


Efter lunch förflyttar vi oss till P O:s arbetslägenhet på Söder. Vi slår oss ner i köket, dricker kaffe och fortsätter samtalet om romanernas uppkomst.


-Det är så långa mellanrum mellan då jag har någon idé. Jag minns att det fanns en tid då jag var så avundsjuk på PC Jersild för att han oavbrutet skrev romaner baserade på glänsande idéer. Ibland blev det jättebra, ibland inte. Men idéerna var glänsande. Somliga har många idéer. Alltså, idéer har jag nog, men till ett helt romanverk är det mycket svårare. Det är väldigt neurotiskt det här, för det är inget fel på min energi. Det känns som om att få upp ett fantastiskt varvtal men bilen står stilla, kuggarna hakar inte i. Jag undrar om inte det är många författares problem [med spriten], att kuggarna inte hakar i. Då kan man bli tokig. Eller i varje fall drömma sig bort. Nej, jag vore lycklig om jag i mitten av oktober kunde sätta mig och ha en färdplan och så lugnt och stilla skriva en eller två sidor per dag.


-Du skriver att du ibland saknar egna ankringspunkter i en text och därför lägger den åt sidan.


-Typexemplet är ”Blanche och Marie”. Som verkligen inte var ”Boken om Blanche och Marie” från början. Jag har skisser från sextiotalet, när jag sysslade med litteraturforskning och då stötte på Blanche Wittman och tänkte att hon var fascinerande. Från åttiotalet, när jag var som värst, så att säga, har jag kvar filer som heter Blanche 1, Blanche 22, olika försök under väldigt många år. Ofta så illa stavade att man kan se att jag inte var klar.


-Du har skrivit den som både roman och pjäs. Vilken kom först?


-Ursprungligen var det en roman. Sedan kom en förfrågan från Betty Nansen Teatret om jag inte kunde göra en teaterversion, och då gjorde jag det, eftersom jag inte hade något annat att göra. Jo, det blev på sätt och vis en intressant pjäs, men inte sammanhållen. Men det är ju inte boken heller.


”Ett annat liv” är skriven i tredje person, ”han”, och kronologiskt, även om texten refererar framåt och bakåt i tiden. Men här finns stora luckor. Exempelvis är hela tonårstiden utelämnad.


-Absolut är här gluggar. Jag skrev väldigt lite om teater frånsett uppsättningen av ”Tribadernas natt” på Broadway. För då förde jag dagbok. Det gör jag verkligen inte alltid. Men jag hittade dagböcker från Berlin, Broadway och behandlingshemmet M87 i Huddinge. Annars skriver jag inte dagbok eller för anteckningar. Hur gör du?


-Jag för arbetsdagbok medan jag skriver roman. Som ett sätt att diskutera arbetet med mig själv. Det blir som att föra dagliga samtal med en förläggare.


-Det förefaller vara en mycket bra reservförläggare.


Vi pratar en stund om misstaget att inte regelbundet skriva dagbok, innan P O fortsätter berätta vad han haft som minnestöd för ”Ett annat liv”.


-När jag städade vinden för att flytta hittade jag mycket. Sju tjocka pärmar med brev skrivna fram till 1978, då jag flyttade till Danmark. Och så läser man ett brev och då går spåren upp på ett märkligt sätt och man minns kopiöst mycket. I alla fall tillräckligt för att maskinen ska sätta igång.


-Arbetade du på samma sätt som när du skriver roman?


-Ja, absolut. Även om jag följde stolparna så skrev jag på det här triviala sättet att jag trycker ut sidorna och skriver om. Om jag skriver tre sidor, så trycker jag ut dem och nästa morgon går jag igenom för hand och skriver igenom igen. Jag skrev också om hela kapitel. Och när jag var klar skrev jag om. Förutom de tre sista kapitlen. De skrev jag på en månad. De ändrade jag nästan ingenting i.


-Har du räknat ut hur många sidor du skriver per färdig sida?


-Nej, men jag tror det är sex, sju. När jag skrev Legionärerna var jag uppe på två genomskrivningar. Nu med dator är det säkert sex, sju. Jag har sex pärmar med ”Lewis resa”, som jag skrev igenom tre gånger.


-Du har sparat dem?


-Ja.


-När du skrivit 30-40 sidor och känner att du har fast mark under fötterna, hur ser arbetsmetoden ut? Hur skapar du struktur?


-Arbetsmetod och ton och sådant, det är för mig ett mycket mindre problem. Det kommer av sig självt, eftersom jag är en stor omskrivare. Jag stryker pladdret. Det är väl också yrkeskunnande genom åren. Man har lärt sig av misstagen.


-I vilket skede bestämmer du vilka personer som ska upp på spelplanen? När vet du vilka du behöver och vilka roller de kommer att spela?


-Jag kan ändra mig lite grann, men i stort så tror jag att jag har aktörerna, volymen på aktörerna också, och hur de är, ganska tidigt. Ett typfall då jag ändrade mig är ju Lewi Pethrus. Han blev mycket intressantare än i första versionen. Långsamt kom jag att inse att jag tyckte om honom och hade mycket lättare att identifiera mig med honom än med Sven Lidman. Arbetsnamnet var ”Guds tvillingar”. Och jag försökte skriva en teveversion av det hela också.


-Men en arbetstitel har du tidigt?


-Titeln på en roman är det värsta jag vet. Jag får magsår och så drar det ihop sig och jag lämnar in manus. ”Ett annat liv” spikades i sista stund.


-Vad hade du för arbetstitel?


-En massa varianter på ”Ett annat liv”. Jag har alltid haft svårigheter med titeln. Den enda bra titeln jag haft är ”Kapten Nemos bibliotek”. Den är strålande. Annars vet jag inte.


I essäboken ”Kartritarna” skriver P O Enquist att Geijerstam en gång kunde ha skrivit den stora svenska romanen och han kallar de tiotusen tipsen som inkom efter mordet på Olof Palme för den stora svenska romanen. ”Hess” var en gång hans eget försök i genren. Hur skulle den stora svenska romanen se ut i dag?


-Vad jag kan minnas har alla svenska författare talat om den stora svenska samtidsromanen. Jag kan inte tänka mig någon som gjort det. Det är som att stirra sig blind på något, man får en blind fläck i mitten. Man kan möjligtvis skriva runt om. Det har jag nog gjort någon gång, framför allt i ”Legionärerna” och ”Musikanterna”. Men den stora svenska samtidsromanen finns inte, och jag börjar tro att den är väldigt svår att skriva.


-Eller är det den stora europeiska romanen som ska skrivas nu?


-Det tror jag är nästan ännu värre. Det är kanske overkill att tro att man ska skriva den stora svenska romanen. Men att som svensk författare skriva den stora internationella romanen? Nej, det blir bara konstigheter. Men gud välsigne den som lyckas. I grunden är all riktig roman provinsiell. Det tror jag stenhårt.


Sedan kommer han tillbaka till det svenska perspektivet:


-Vilken tycker du, för att ta de senaste 70-80 åren, är den stora svenska samtidsromanen? Jag har ett bra förslag. ”Strändernas svall” av Eyvind Johnson. Vilket otroligt bra roman det är. Den är förlagd till antiken men vilken kraft det finns där, och så absolut relevant och central för den politiska diskussionen efter kriget. Storartat. Han hade en fantastisk period på fyrtiotalet. När han var ung och äregirig. Fast så ung var han väl inte.