Rom
Seasons sommar 2009


Vägen är spikrak. Femtio mil söderut når den Brindisi. Jag vandrar norrut.


Alla vägar bär till Rom, sägs det. Visst, men vissa vägar är roligare än andra. Via Appia, romarnas första storslagna transportväg för trupper och varor, är ett strålande sätt att närma sig staden.


Utgångspunkten är Casal Rotondo, ett stort mausoleum uppfört någon gång i skarven mellan republik och kejsardöme, förmodligen över konsult Mesalla Corvino. Att det inte ser ut att vara två tusen år gammalt kan bero på att ett boningshus byggdes ovanpå det på sjuttonhundratalet. Ungefär så respektlöst förhöll man sig till de antika lämningarna tills för ett par hundra år sedan.


Vandringen tillbaka till Rom tar en dryg timme, om man går i rask takt. Men det gör man inte. Man strövar sakta, stannar för att släppa fram en flock får som vallas av en gammal kutryggig herde och hans hundar, man njuter av vägen, av luften, fågelsången och av att vara ute på den romerska campagnan. På långt avstånd skymtar Rom.


Via Appia började anläggas tre hundra år före vår tideräkning. För två tusen år sedan kantades den av tätt stående mausoleum, minnesmärken, milstenar, av parkeringar, marknadsplatser och natthärbärgen för resande, och av villor som byggdes av framstående romare.


Nu återstår bara ruinerna som kantar vägen, även om man på vissa håll kan känna det storslagna intryck som Via Appia måste ha gjort på dem som närmade sig staden då den var världens centrum.


Bysterna och marmorutsmyckningarna återfinns numera som dekorationer i de pampiga muromgärdade villorna närmare centrum som uppfördes kring förra sekelskiftet, när värdet av lämningarna började förstås och man lät knacka ner dem i hemlighet.


Ja, en gång kantades vägen förstås också av tusentals tillfångatagna slavar från Spartacus uppror som korsfästes med några meters lucka, kilometer efter kilometer. Rom hade grymma metoder för att härska och hålla folket i schack.


Den bäst bevarade villan tillhörde Quintilius. Nu pratar vi inte om ett ensamt boningshus utan om så många byggnader att de på medeltiden troddes vara lämningarna efter ett gammalt Rom, varför området döptes till Vecchia Roma.


De stora romerska vägarna, ”via”, kan jämföras i betydelse med dagens motorvägar, eller hur handeln utvecklades tack vare järnvägens utbyggnad. De förgrenade sig över hela riket. Det skulle dröja till senbarocken innan vägbyggnationer av liknande dimensioner genomfördes.


Här trängdes bönderna som försåg Rom med förnödenheter med karavanerna med laster från hela riket och de varor som importerades från Fjärran östern. Trafiken var så omfattande att Caesar tvingades införa begränsningar på dagtid innanför stadsgränsen – med resultatet att invånarna hölls vakna nätterna igenom av ljudet från vagnarnas rullande över gatstenen.


Bitar av Via Appia är restaurerade med pengar från Vatikanen. Här marscherade legionerna på väg ner mot italienska klacken för vidare transport österut. Här återvände segrarna efter att ha fogat nya landområden till det romerska riket.


Längre fram kommer man till katakomberna där de kristna begrovs. Tre av dem är öppna för besökare. Störst är St Callisto, med kilometerlånga gångar i fyra våningar under jord. St Sebastian sägs vara mer sevärd.


För egen del tycker jag det är intressantare att besöka Circus Maxentius, en kapplöpningsbana som är i bättre skick än Circus Maximus, som ju egentligen inte är i något skick alls utan bara är en nedsliten gräsplan där romarna rastar sina hundar och scouterna har utflykt. Men vid Circus Maxentius kan man ännu mer än ana läktarna och förstå hur det en gång såg ut.


Startar man vandringen på förmiddagen når man lagom till lunch fram till Hosteria Antica Roma. Där slår man sig ner. Både för matens skull och för krögaren Paolo Magnaminis.


Restaurangen är inrymd i ett kolumbarium för sextusen slavar som frigavs av Augustus. Väggarna består av nischer där en gång urnor med de kremerades aska förvarades.


Här har varit hosteria sedan mitten av 1700-talet. Paolos pappa Massimo övertog restaurangen för snart trettio år sedan, men det är Paolo som är krögaren – och estradören.


Paolo har återskapat rätter så som de åts på romartiden. Han pratar entusiastiskt medan han dukar fram den ena antipastin efter den andra.


”Det här är en pecorino som smaksatts med koriander, vitlök och selleri. Receptet kommer från en dikt av Vergilius.”


Smaken är speciell, mycket god, och vitlöken går det så att säga inte att ta miste på.


Andra recept hämtar han ofta från världens första kokbok, författad av Aspicius för två tusen år sedan. Som patina cotidiana som serveras i nästa omgång, för enkelhets skull presenterad som vit lasagne. Tomaterna kom ju till Italien först efter det att Columbus seglat västerut. Romarna lagade sin lasagne med enbart oxfärs och ostsås och med fänkålsfrön som krydda. Det smakar långt bättre än det låter, och avsevärt bättre än den pasta med lammtarmar som Paolo också bär fram.


Att säga att romarnas smaker och kombinationer skiljer sig från våra är ett understatement. En del rätter som Paolo redogör för låter direkt vämjeliga. Han experimenterar och provlagar.


”Jag har fått slänga mängder med mat. Oätlig. Men jag fyller på menyn efter hand. Vissa rätter får vi inte ta bort från menyn för våra stamgäster. De älskar dem.”


Han skrattar och slår ut med handen mot väggarnas signerade foton av italienska filmstjärnor som Beppe Grillo och Nanni Moretti.


Nästa rätt är pollo oxizomum, kyckling lagad med lök och garum, vätskan efter fiskrens som fått jäsa och smaksatts med örter, en viktig ingrediens i det romerska köket.


”Titta här”, säger Paolo och slår upp gästboken där bara de mest prominenta får skriva sin autograf. Han bläddrar stolt upp halva Hollywood. Den andra halvan berättar han ingående om.


Harvey Keitel äter här varenda kväll när han är i Rom. Spike Lee brukar ta med sig familjen. Och Sharon Stone uppskattar att Paolo inte genast ringer efter paparazzis när hon slår sig ner.


Paolos tiramisu har korats till Roms godaste. Jag brukar annars vara allergisk mot alla ”godaste tiramisun” jag bjudits på, men denna är verkligen sagolikt god. Först efter tjat och mot tystnadslöfte avslöjar han sin hemlighet.


Efter en sådan här måltid är man glad över att man har en vandring att fortsätta. Förbi Domine Quo Vadis?, kyrkan på den plats där Petrus enligt legenden i en uppenbarelse mötte Jesus bärande sitt kors. Två fotavtryck av Jesus inne i kyrkan sägs vara tecken på legendens sanning.


Snart syns stadsporten San Sebastiano. Återstår sedan gör bara sträckan förbi Caracallas termer innan slutet på Via Appia nås: Circus Maximus.


Tillbaka i Rom!


Efteråt är det skönt att sträcka ut sig i rummet på Villa Laetitia. Det Fendi-ägda hotellet ligger i Prati, den burgna stadsdelen norr om Vatikanen. Hela stället är nerlusat med modeteckningar och hälsningar från Karl Lagerfeld, under många år designer åt modehuset.


I de här kvarteren syns sällan turister och romarna lever upp till sitt rykte om att vara välklädda. Av tradition och respekt mer än av fåfänga. Alltid är det någon detalj som lyfter helheten. En sjal, ett sätt att knäppa rocken, en slipsknut.


Roligast är att smita om hörnet från hotellet och sätta sig med en kaffe på kaféet på Via Settimbrini och se det chica Rom passera förbi.


En tumregel är att graden av välkläddhet minskar och graden av turistklädsel ökar ju närmare Colosseum man kommer. I höjd med Forum Romanum är min smärtgräns nådd. Jag måste härifrån. Shortsklädda ben som springer ner ullrockade gentlemän? Nej, tack.


Varför är det så svårt för turister att klä sig väl, av respekt för staden och dess innevånare, och oss andra med för den delen. Varför envisas med att spöka ut sig så snart det står semester i kalendern? Att göra Rom är inte att lapa glass på stranden eller gå på hajk i storskogen.


Rom vill jag återvända till minst en gång om året. En gång bodde jag här en vår för att skriva en bok. Nu finns det platser jag intensivt förknippar med staden, platser som jag genast måste bege mig till när jag slängt in väskan på hotellet.


Som kaffebaren Sant’Eustachio vid piazzan med samma namn, som jag allt mer kommit att föredra framför ståkaffet på Tazza d’Oro på andra sidan Pantheon. Kanske för att det är så underhållande att slå sig ner ute på gatan och följa folklivet.


Eller den lilla lädervarutbutiken Ibiz på den oanseliga bakgatan Via dei Chiavari i ghettot, där Elisa tillsammans med pappa Fulvio och mamma Simonetta tillverkar väskor, bälten och accessoarer i de mest utsökta läder.


Här kan jag slå mig ner och andas in doften av nygarvat läder, få en kopp kaffe och prata bort en stund medan jag beundrar deras nya varor och avundas hantverksskickligheten. Allt medan förbipasserande stannar till vid skyltfönstret, för att strax därefter stiga in med ett ”Buon giorno”.


Jag hjälper Elisa med spännet till ett bälte.


”Du skulle kunna jobba här med oss”, föreslår hon.


Tja, varför inte?


Ett besök här slutar alltid likadant: Med att jag traskar härifrån lastad med bälten och väskor, necessärer och småsaker. Och kommer tillbaka nästa dag.


Ghettot hör till Roms charmigaste stadsdelar. Lite ruffigt och rått, med affärer och trattorior som ännu verkar opåverkade av massturism, trender och kravet på snabb omsättning. Bästa sättet att upptäcka ghettot är att planlöst strosa runt och låta sig överraskas av små öppna platser med ålderdomliga affärer och kaféer, barer, trattorior och. Senast stod jag plötsligt framför en butik som saluförde korta varor med modeller som varit oförändrade i generationer, i kvaliteter man inte trodde fanns längre, och en innehaverska som bara var snäppet yngre än vävstolen. Att botanisera där är så mycket roligare än att bläddra igenom kläderna i ännu en butik på guldstråket Via Condotti.


På kvällen blir första stoppet BarTurag vid Piazza Mattei. Jag älskar det här lilla torget med den utsökta sköldpaddsfontänen. Om jag passerar brukar jag slå mig ner här en stund och se mig mätt på hur skulpturens fyra små pojkar hjälper sköldpaddorna över kanten till skålen, och innan jag går vidare dricker jag mig otörstig ur fontänen.


Fontana delle tartarughe ritades av Giacomo della Porta i slutet av 1500-talet. Men Bernini, som spritt sina verk över hela stan, kunde sextio år senare inte hålla fingrarna i styr utan ersatte de ursprungliga delfinerna med små sköldpaddor. I tre århundraden, fram till mitten av 1800-talet, var fontänen den enda vattenkällan i hela det judiska ghettot, som då omgavs av höga murar.


Det var för övrigt vid just Piazza Mattei, i Palazzo Costagutti, som Matt Damons The Talented Mr Ripley bodde.


På BarTurag sjunker man ner ytterligare en tum i de nedsuttna gamla fåtöljernas rubinröda sammetsklädsel när dry martini och nötter landar på bordet. Baren påminner om en replokal för en teateruppsättning. Dräkter och klänningar ligger lite varstans, och i ett hörn står instrumenten uppställda som om musikerna bara hade paus. Men inga musiker syns till i de batikmålade rummen. Jag har aldrig förstått om inredningen är avsiktlig eller resultatet av en ovanligt bohemisk barägare. Det kan kvitta. Man känner sig genast hemma här, och drinken är tillräckligt torr.


Det romerska köket är starkt influerat av det judiska. Den judiska bosättningen i Rom har ju en lång historia. Judar kom till Rom redan under republiken, oftast som slavar. Ännu fler blev det sedan Titus bränt ner Jerusalem.


Roms signaturrätter är därför romersk-judiska, alltså med sitt ursprung här i ghettot. Kanske är det bäst på Da Giggetto, som känns igen från den oförglömliga utomhusscenen i Fellinis Roma, men betydligt trevligare är att äta ett kvarter bort, på Al Pompiere. Första gången jag kom hit var det på rekommendation av min vän Rossi, krögare och sommelier på Il Sole i Milano, som alltid äter här när han besöker Rom. Numera hör det till mina måsten också. Hit beger jag mig för att äta carciofo alla guidìa, friterad kronärtskocka, och coda alla vaccinara, oxsvans i tomatsås.


Kommer man från fel håll kan restaurangen vara svår att hitta, inrymd en trappa upp i ett hyreshus. Romare skrattar åt namnet och symbolen: en brandman. Men inget kunde vara mer passande; för drygt tio år sedan brann hela stället ner. De ljusa rummen är luftiga och med högt i taket. Här sitter stora sällskap vid runda bord, par på romantisk tete-a-tete och ensamätare i en salig blandning. Det är restaurangen som scen, för beskådan och för att beskådas.


Men oxsvansen får vänta. För just i kväll går jag hellre vidare. Från ghettot promenerar jag förbi Campo dei Fiori och Piazza Farnese och vidare över Tibern på Ponte Sisto till Trastevere.


Mitt på bron gör jag halt. För ett ögonblick överväger jag att stanna kvar på östra sidan av Tibern och i stället promenera till de flärdfria arbetarkvarteren i Testaccio, den minst kända och minst inbjudande av Roms centrala delar. En vilsam oas, fjärran larmet och trafiken på andra sidan Via Marmorata.


I Testaccio finns inget av Pratis burgna medvetenhet, inget av centro storicos packade historia, inget turistbjafs. Här finns en livlig marknad för den som vill se folkliv, och här finns kaféer där männen hängivet följer fotbollen på teven som hänger ovanför bardisken och inte tar den minsta notis om dig. Ibland är det precis vad man längtar efter.


Kärvheten. Äkta vara.


Men nej, längtan efter Trastevere är för stark, så jag fortsätter.


Trastevere är ännu relativt oanfrätt av tiden. Det här är konstnärskvarter, med vindlande gator med små butiker, bagerier, konsthantverk, skomakare och barberare som fortfarande rakar med kniv. Men det blir också allt fler trattorior och enotecan.


På andra sidan stadsdelens hjärta Piazza Santa Maria in Trastevere, en bit in på Via San Francesco a Ripa, finns en handfull fina delikatessbutiker, specialiserade på ostar eller egenlagrade skinkor, och affärer som säljer ekologiskt odlade grönsaker och frukt. Fina dagar handlar jag min lunch här och tar med till en park eller ett torg eller till taket på Skandinaviska föreningen, dit konstnärer och författare sökt sig för arbetsro ända sedan Strindbergs och Ibsens dagar i Rom.


Från taket ser man in i Palazzo Corsini, där drottning Kristina levde och dog. Bakom palatset, en bit uppför backen till Janiculum och Botaniska trädgården, bodde Cleopatra när hon kom till Rom för Caesars skull.


Intill Skandinaviska föreningen ligger förresten Villa Farnesina, berömt för Rafaels fresk ”Galateas triumf”, men ännu mer berömt för det som Rafael sägs inte ha målat. Samtidigt med att Villa Farnesina dekorerades, höll Michelangelo som bäst på med taket i Sixtinska kapellet, ett par penselkast därifrån. När mästaren kom förbi för att se hur arbetet gick var den unge Rafael inte där. Som en hälsning målade han ett huvud i takets ena hörn.


För övrigt går det att beskåda den romerska villan som låg på platsen tidigare. På Museo Nationale Romano är rummen återskapade fresk för fresk.


Ja, så kan man hålla på att röra sig mellan antiken, renässansen och nutid, och man får plötsligt ett hisnande perspektiv på sin egen tid.


Trasteveres innevånare ser sig som lite förmer än de övriga romarna, de är trasteverianer. Originalet. Och kanske har de en poäng, på senare år har forskare allt mer spekulerat i om de första romerska bosättningarna var på denna sidan floden.


Jag förstår dem, trasteverianerna. Trastevere är den del av Rom jag tillbringar mest tid i. Ibland frågar jag mig om det egentligen finns skäl att inte tillbringa all tid här.


Trastevere är och förblir mina favoritkvarter. Här känner jag fler krögare än i min hemstad där jag kan få ett bord också en fullsatt kväll.


På Da Gildo trollar Angelo fram mitt eget bord alldeles intill köket. Lika vänliga som charmigt glömska Angelo, som när jag inte varit här på ett år handhälsar med ett leende: ”Come stai?” Som om vi sågs senast till lunchen i går.


Det finns säkert andra bättre trattorior i Rom, mer genuina, mer romerska. Men Da Gildo är hemma för mig. Vid det här rangliga bordet, med utblick över lokalen och entrén, i värmen från den vedeldade ugnen.


Här har jag intagit åtskilliga bucatini alla gricia till lunch, här har jag festat på helgmiddagar med stek och potatis, här har jag firat påsk med abbacchio con carciofo och en flaska chianti.


Här kan jag dröja mig kvar länge, försjunka i tankar och drömmar, medan de middagstidiga turisterna packar ner sina kartor och guideböcker och ersätts av kvarterets innevånare. Framåt elva på kvällen hörs bara italienska omkring mig.


Här får jag sitta ifred och läsa eller skriva i min anteckningsbok. Angelo vet när det är dags att komma med mer vin eller vatten.


Efter kaffet kommer la vecchia signora. Hon klappar mig på kinden. Som vanligt har hon dragit av ett par euro. På hur många krogar får gästen dricks?


Jag ser på klockan. Midnatt. Dags att bege mig tillbaka till hotellet. Nej förresten, jag tror jag sitter kvar ännu en stund.