VÀgen Àr spikrak. Femtio mil söderut nÄr den Brindisi. Jag vandrar norrut.
Alla vÀgar bÀr till Rom, sÀgs det. Visst, men vissa vÀgar Àr roligare Àn andra. Via Appia, romarnas första storslagna transportvÀg för trupper och varor, Àr ett strÄlande sÀtt att nÀrma sig staden.
UtgÄngspunkten Àr Casal Rotondo, ett stort mausoleum uppfört nÄgon gÄng i skarven mellan republik och kejsardöme, förmodligen över konsult Mesalla Corvino. Att det inte ser ut att vara tvÄ tusen Är gammalt kan bero pÄ att ett boningshus byggdes ovanpÄ det pÄ sjuttonhundratalet. UngefÀr sÄ respektlöst förhöll man sig till de antika lÀmningarna tills för ett par hundra Är sedan.
Vandringen tillbaka till Rom tar en dryg timme, om man gÄr i rask takt. Men det gör man inte. Man strövar sakta, stannar för att slÀppa fram en flock fÄr som vallas av en gammal kutryggig herde och hans hundar, man njuter av vÀgen, av luften, fÄgelsÄngen och av att vara ute pÄ den romerska campagnan. PÄ lÄngt avstÄnd skymtar Rom.
Via Appia började anlÀggas tre hundra Är före vÄr tiderÀkning. För tvÄ tusen Är sedan kantades den av tÀtt stÄende mausoleum, minnesmÀrken, milstenar, av parkeringar, marknadsplatser och natthÀrbÀrgen för resande, och av villor som byggdes av framstÄende romare.
Nu ÄterstÄr bara ruinerna som kantar vÀgen, Àven om man pÄ vissa hÄll kan kÀnna det storslagna intryck som Via Appia mÄste ha gjort pÄ dem som nÀrmade sig staden dÄ den var vÀrldens centrum.
Bysterna och marmorutsmyckningarna Äterfinns numera som dekorationer i de pampiga muromgÀrdade villorna nÀrmare centrum som uppfördes kring förra sekelskiftet, nÀr vÀrdet av lÀmningarna började förstÄs och man lÀt knacka ner dem i hemlighet.
Ja, en gÄng kantades vÀgen förstÄs ocksÄ av tusentals tillfÄngatagna slavar frÄn Spartacus uppror som korsfÀstes med nÄgra meters lucka, kilometer efter kilometer. Rom hade grymma metoder för att hÀrska och hÄlla folket i schack.
Den bÀst bevarade villan tillhörde Quintilius. Nu pratar vi inte om ett ensamt boningshus utan om sÄ mÄnga byggnader att de pÄ medeltiden troddes vara lÀmningarna efter ett gammalt Rom, varför omrÄdet döptes till Vecchia Roma.
De stora romerska vĂ€garna, âviaâ, kan jĂ€mföras i betydelse med dagens motorvĂ€gar, eller hur handeln utvecklades tack vare jĂ€rnvĂ€gens utbyggnad. De förgrenade sig över hela riket. Det skulle dröja till senbarocken innan vĂ€gbyggnationer av liknande dimensioner genomfördes.
HĂ€r trĂ€ngdes bönderna som försĂ„g Rom med förnödenheter med karavanerna med laster frĂ„n hela riket och de varor som importerades frĂ„n FjĂ€rran östern. Trafiken var sĂ„ omfattande att Caesar tvingades införa begrĂ€nsningar pĂ„ dagtid innanför stadsgrĂ€nsen â med resultatet att invĂ„narna hölls vakna nĂ€tterna igenom av ljudet frĂ„n vagnarnas rullande över gatstenen.
Bitar av Via Appia Àr restaurerade med pengar frÄn Vatikanen. HÀr marscherade legionerna pÄ vÀg ner mot italienska klacken för vidare transport österut. HÀr ÄtervÀnde segrarna efter att ha fogat nya landomrÄden till det romerska riket.
LÀngre fram kommer man till katakomberna dÀr de kristna begrovs. Tre av dem Àr öppna för besökare. Störst Àr St Callisto, med kilometerlÄnga gÄngar i fyra vÄningar under jord. St Sebastian sÀgs vara mer sevÀrd.
För egen del tycker jag det Àr intressantare att besöka Circus Maxentius, en kapplöpningsbana som Àr i bÀttre skick Àn Circus Maximus, som ju egentligen inte Àr i nÄgot skick alls utan bara Àr en nedsliten grÀsplan dÀr romarna rastar sina hundar och scouterna har utflykt. Men vid Circus Maxentius kan man Ànnu mer Àn ana lÀktarna och förstÄ hur det en gÄng sÄg ut.
Startar man vandringen pÄ förmiddagen nÄr man lagom till lunch fram till Hosteria Antica Roma. DÀr slÄr man sig ner. BÄde för matens skull och för krögaren Paolo Magnaminis.
Restaurangen Àr inrymd i ett kolumbarium för sextusen slavar som frigavs av Augustus. VÀggarna bestÄr av nischer dÀr en gÄng urnor med de kremerades aska förvarades.
HĂ€r har varit hosteria sedan mitten av 1700-talet. Paolos pappa Massimo övertog restaurangen för snart trettio Ă„r sedan, men det Ă€r Paolo som Ă€r krögaren â och estradören.
Paolo har Äterskapat rÀtter sÄ som de Äts pÄ romartiden. Han pratar entusiastiskt medan han dukar fram den ena antipastin efter den andra.
âDet hĂ€r Ă€r en pecorino som smaksatts med koriander, vitlök och selleri. Receptet kommer frĂ„n en dikt av Vergilius.â
Smaken Àr speciell, mycket god, och vitlöken gÄr det sÄ att sÀga inte att ta miste pÄ.
Andra recept hÀmtar han ofta frÄn vÀrldens första kokbok, författad av Aspicius för tvÄ tusen Är sedan. Som patina cotidiana som serveras i nÀsta omgÄng, för enkelhets skull presenterad som vit lasagne. Tomaterna kom ju till Italien först efter det att Columbus seglat vÀsterut. Romarna lagade sin lasagne med enbart oxfÀrs och ostsÄs och med fÀnkÄlsfrön som krydda. Det smakar lÄngt bÀttre Àn det lÄter, och avsevÀrt bÀttre Àn den pasta med lammtarmar som Paolo ocksÄ bÀr fram.
Att sÀga att romarnas smaker och kombinationer skiljer sig frÄn vÄra Àr ett understatement. En del rÀtter som Paolo redogör för lÄter direkt vÀmjeliga. Han experimenterar och provlagar.
âJag har fĂ„tt slĂ€nga mĂ€ngder med mat. OĂ€tlig. Men jag fyller pĂ„ menyn efter hand. Vissa rĂ€tter fĂ„r vi inte ta bort frĂ„n menyn för vĂ„ra stamgĂ€ster. De Ă€lskar dem.â
Han skrattar och slÄr ut med handen mot vÀggarnas signerade foton av italienska filmstjÀrnor som Beppe Grillo och Nanni Moretti.
NÀsta rÀtt Àr pollo oxizomum, kyckling lagad med lök och garum, vÀtskan efter fiskrens som fÄtt jÀsa och smaksatts med örter, en viktig ingrediens i det romerska köket.
âTitta hĂ€râ, sĂ€ger Paolo och slĂ„r upp gĂ€stboken dĂ€r bara de mest prominenta fĂ„r skriva sin autograf. Han blĂ€ddrar stolt upp halva Hollywood. Den andra halvan berĂ€ttar han ingĂ„ende om.
Harvey Keitel Àter hÀr varenda kvÀll nÀr han Àr i Rom. Spike Lee brukar ta med sig familjen. Och Sharon Stone uppskattar att Paolo inte genast ringer efter paparazzis nÀr hon slÄr sig ner.
Paolos tiramisu har korats till Roms godaste. Jag brukar annars vara allergisk mot alla âgodaste tiramisunâ jag bjudits pĂ„, men denna Ă€r verkligen sagolikt god. Först efter tjat och mot tystnadslöfte avslöjar han sin hemlighet.
Efter en sÄdan hÀr mÄltid Àr man glad över att man har en vandring att fortsÀtta. Förbi Domine Quo Vadis?, kyrkan pÄ den plats dÀr Petrus enligt legenden i en uppenbarelse mötte Jesus bÀrande sitt kors. TvÄ fotavtryck av Jesus inne i kyrkan sÀgs vara tecken pÄ legendens sanning.
Snart syns stadsporten San Sebastiano. à terstÄr sedan gör bara strÀckan förbi Caracallas termer innan slutet pÄ Via Appia nÄs: Circus Maximus.
Tillbaka i Rom!
EfterÄt Àr det skönt att strÀcka ut sig i rummet pÄ Villa Laetitia. Det Fendi-Àgda hotellet ligger i Prati, den burgna stadsdelen norr om Vatikanen. Hela stÀllet Àr nerlusat med modeteckningar och hÀlsningar frÄn Karl Lagerfeld, under mÄnga Är designer Ät modehuset.
I de hÀr kvarteren syns sÀllan turister och romarna lever upp till sitt rykte om att vara vÀlklÀdda. Av tradition och respekt mer Àn av fÄfÀnga. Alltid Àr det nÄgon detalj som lyfter helheten. En sjal, ett sÀtt att knÀppa rocken, en slipsknut.
Roligast Àr att smita om hörnet frÄn hotellet och sÀtta sig med en kaffe pÄ kaféet pÄ Via Settimbrini och se det chica Rom passera förbi.
En tumregel Àr att graden av vÀlklÀddhet minskar och graden av turistklÀdsel ökar ju nÀrmare Colosseum man kommer. I höjd med Forum Romanum Àr min smÀrtgrÀns nÄdd. Jag mÄste hÀrifrÄn. ShortsklÀdda ben som springer ner ullrockade gentlemÀn? Nej, tack.
Varför Àr det sÄ svÄrt för turister att klÀ sig vÀl, av respekt för staden och dess innevÄnare, och oss andra med för den delen. Varför envisas med att spöka ut sig sÄ snart det stÄr semester i kalendern? Att göra Rom Àr inte att lapa glass pÄ stranden eller gÄ pÄ hajk i storskogen.
Rom vill jag ÄtervÀnda till minst en gÄng om Äret. En gÄng bodde jag hÀr en vÄr för att skriva en bok. Nu finns det platser jag intensivt förknippar med staden, platser som jag genast mÄste bege mig till nÀr jag slÀngt in vÀskan pÄ hotellet.
Som kaffebaren SantâEustachio vid piazzan med samma namn, som jag allt mer kommit att föredra framför stĂ„kaffet pĂ„ Tazza dâOro pĂ„ andra sidan Pantheon. Kanske för att det Ă€r sĂ„ underhĂ„llande att slĂ„ sig ner ute pĂ„ gatan och följa folklivet.
Eller den lilla lÀdervarutbutiken Ibiz pÄ den oanseliga bakgatan Via dei Chiavari i ghettot, dÀr Elisa tillsammans med pappa Fulvio och mamma Simonetta tillverkar vÀskor, bÀlten och accessoarer i de mest utsökta lÀder.
HĂ€r kan jag slĂ„ mig ner och andas in doften av nygarvat lĂ€der, fĂ„ en kopp kaffe och prata bort en stund medan jag beundrar deras nya varor och avundas hantverksskickligheten. Allt medan förbipasserande stannar till vid skyltfönstret, för att strax dĂ€refter stiga in med ett âBuon giornoâ.
Jag hjÀlper Elisa med spÀnnet till ett bÀlte.
âDu skulle kunna jobba hĂ€r med ossâ, föreslĂ„r hon.
Tja, varför inte?
Ett besök hÀr slutar alltid likadant: Med att jag traskar hÀrifrÄn lastad med bÀlten och vÀskor, necessÀrer och smÄsaker. Och kommer tillbaka nÀsta dag.
Ghettot hör till Roms charmigaste stadsdelar. Lite ruffigt och rÄtt, med affÀrer och trattorior som Ànnu verkar opÄverkade av massturism, trender och kravet pÄ snabb omsÀttning. BÀsta sÀttet att upptÀcka ghettot Àr att planlöst strosa runt och lÄta sig överraskas av smÄ öppna platser med Älderdomliga affÀrer och kaféer, barer, trattorior och. Senast stod jag plötsligt framför en butik som saluförde korta varor med modeller som varit oförÀndrade i generationer, i kvaliteter man inte trodde fanns lÀngre, och en innehaverska som bara var snÀppet yngre Àn vÀvstolen. Att botanisera dÀr Àr sÄ mycket roligare Àn att blÀddra igenom klÀderna i Ànnu en butik pÄ guldstrÄket Via Condotti.
PÄ kvÀllen blir första stoppet BarTurag vid Piazza Mattei. Jag Àlskar det hÀr lilla torget med den utsökta sköldpaddsfontÀnen. Om jag passerar brukar jag slÄ mig ner hÀr en stund och se mig mÀtt pÄ hur skulpturens fyra smÄ pojkar hjÀlper sköldpaddorna över kanten till skÄlen, och innan jag gÄr vidare dricker jag mig otörstig ur fontÀnen.
Fontana delle tartarughe ritades av Giacomo della Porta i slutet av 1500-talet. Men Bernini, som spritt sina verk över hela stan, kunde sextio Är senare inte hÄlla fingrarna i styr utan ersatte de ursprungliga delfinerna med smÄ sköldpaddor. I tre Ärhundraden, fram till mitten av 1800-talet, var fontÀnen den enda vattenkÀllan i hela det judiska ghettot, som dÄ omgavs av höga murar.
Det var för övrigt vid just Piazza Mattei, i Palazzo Costagutti, som Matt Damons The Talented Mr Ripley bodde.
PÄ BarTurag sjunker man ner ytterligare en tum i de nedsuttna gamla fÄtöljernas rubinröda sammetsklÀdsel nÀr dry martini och nötter landar pÄ bordet. Baren pÄminner om en replokal för en teateruppsÀttning. DrÀkter och klÀnningar ligger lite varstans, och i ett hörn stÄr instrumenten uppstÀllda som om musikerna bara hade paus. Men inga musiker syns till i de batikmÄlade rummen. Jag har aldrig förstÄtt om inredningen Àr avsiktlig eller resultatet av en ovanligt bohemisk barÀgare. Det kan kvitta. Man kÀnner sig genast hemma hÀr, och drinken Àr tillrÀckligt torr.
Det romerska köket Ă€r starkt influerat av det judiska. Den judiska bosĂ€ttningen i Rom har ju en lĂ„ng historia. Judar kom till Rom redan under republiken, oftast som slavar. Ănnu fler blev det sedan Titus brĂ€nt ner Jerusalem.
Roms signaturrÀtter Àr dÀrför romersk-judiska, alltsÄ med sitt ursprung hÀr i ghettot. Kanske Àr det bÀst pÄ Da Giggetto, som kÀnns igen frÄn den oförglömliga utomhusscenen i Fellinis Roma, men betydligt trevligare Àr att Àta ett kvarter bort, pÄ Al Pompiere. Första gÄngen jag kom hit var det pÄ rekommendation av min vÀn Rossi, krögare och sommelier pÄ Il Sole i Milano, som alltid Àter hÀr nÀr han besöker Rom. Numera hör det till mina mÄsten ocksÄ. Hit beger jag mig för att Àta carciofo alla guidÏa, friterad kronÀrtskocka, och coda alla vaccinara, oxsvans i tomatsÄs.
Kommer man frÄn fel hÄll kan restaurangen vara svÄr att hitta, inrymd en trappa upp i ett hyreshus. Romare skrattar Ät namnet och symbolen: en brandman. Men inget kunde vara mer passande; för drygt tio Är sedan brann hela stÀllet ner. De ljusa rummen Àr luftiga och med högt i taket. HÀr sitter stora sÀllskap vid runda bord, par pÄ romantisk tete-a-tete och ensamÀtare i en salig blandning. Det Àr restaurangen som scen, för beskÄdan och för att beskÄdas.
Men oxsvansen fÄr vÀnta. För just i kvÀll gÄr jag hellre vidare. FrÄn ghettot promenerar jag förbi Campo dei Fiori och Piazza Farnese och vidare över Tibern pÄ Ponte Sisto till Trastevere.
Mitt pÄ bron gör jag halt. För ett ögonblick övervÀger jag att stanna kvar pÄ östra sidan av Tibern och i stÀllet promenera till de flÀrdfria arbetarkvarteren i Testaccio, den minst kÀnda och minst inbjudande av Roms centrala delar. En vilsam oas, fjÀrran larmet och trafiken pÄ andra sidan Via Marmorata.
I Testaccio finns inget av Pratis burgna medvetenhet, inget av centro storicos packade historia, inget turistbjafs. HÀr finns en livlig marknad för den som vill se folkliv, och hÀr finns kaféer dÀr mÀnnen hÀngivet följer fotbollen pÄ teven som hÀnger ovanför bardisken och inte tar den minsta notis om dig. Ibland Àr det precis vad man lÀngtar efter.
KĂ€rvheten. Ăkta vara.
Men nej, lÀngtan efter Trastevere Àr för stark, sÄ jag fortsÀtter.
Trastevere Àr Ànnu relativt oanfrÀtt av tiden. Det hÀr Àr konstnÀrskvarter, med vindlande gator med smÄ butiker, bagerier, konsthantverk, skomakare och barberare som fortfarande rakar med kniv. Men det blir ocksÄ allt fler trattorior och enotecan.
PÄ andra sidan stadsdelens hjÀrta Piazza Santa Maria in Trastevere, en bit in pÄ Via San Francesco a Ripa, finns en handfull fina delikatessbutiker, specialiserade pÄ ostar eller egenlagrade skinkor, och affÀrer som sÀljer ekologiskt odlade grönsaker och frukt. Fina dagar handlar jag min lunch hÀr och tar med till en park eller ett torg eller till taket pÄ Skandinaviska föreningen, dit konstnÀrer och författare sökt sig för arbetsro Ànda sedan Strindbergs och Ibsens dagar i Rom.
FrÄn taket ser man in i Palazzo Corsini, dÀr drottning Kristina levde och dog. Bakom palatset, en bit uppför backen till Janiculum och Botaniska trÀdgÄrden, bodde Cleopatra nÀr hon kom till Rom för Caesars skull.
Intill Skandinaviska föreningen ligger förresten Villa Farnesina, berömt för Rafaels fresk âGalateas triumfâ, men Ă€nnu mer berömt för det som Rafael sĂ€gs inte ha mĂ„lat. Samtidigt med att Villa Farnesina dekorerades, höll Michelangelo som bĂ€st pĂ„ med taket i Sixtinska kapellet, ett par penselkast dĂ€rifrĂ„n. NĂ€r mĂ€staren kom förbi för att se hur arbetet gick var den unge Rafael inte dĂ€r. Som en hĂ€lsning mĂ„lade han ett huvud i takets ena hörn.
För övrigt gÄr det att beskÄda den romerska villan som lÄg pÄ platsen tidigare. PÄ Museo Nationale Romano Àr rummen Äterskapade fresk för fresk.
Ja, sÄ kan man hÄlla pÄ att röra sig mellan antiken, renÀssansen och nutid, och man fÄr plötsligt ett hisnande perspektiv pÄ sin egen tid.
Trasteveres innevÄnare ser sig som lite förmer Àn de övriga romarna, de Àr trasteverianer. Originalet. Och kanske har de en poÀng, pÄ senare Är har forskare allt mer spekulerat i om de första romerska bosÀttningarna var pÄ denna sidan floden.
Jag förstÄr dem, trasteverianerna. Trastevere Àr den del av Rom jag tillbringar mest tid i. Ibland frÄgar jag mig om det egentligen finns skÀl att inte tillbringa all tid hÀr.
Trastevere Àr och förblir mina favoritkvarter. HÀr kÀnner jag fler krögare Àn i min hemstad dÀr jag kan fÄ ett bord ocksÄ en fullsatt kvÀll.
PĂ„ Da Gildo trollar Angelo fram mitt eget bord alldeles intill köket. Lika vĂ€nliga som charmigt glömska Angelo, som nĂ€r jag inte varit hĂ€r pĂ„ ett Ă„r handhĂ€lsar med ett leende: âCome stai?â Som om vi sĂ„gs senast till lunchen i gĂ„r.
Det finns sÀkert andra bÀttre trattorior i Rom, mer genuina, mer romerska. Men Da Gildo Àr hemma för mig. Vid det hÀr rangliga bordet, med utblick över lokalen och entrén, i vÀrmen frÄn den vedeldade ugnen.
HÀr har jag intagit Ätskilliga bucatini alla gricia till lunch, hÀr har jag festat pÄ helgmiddagar med stek och potatis, hÀr har jag firat pÄsk med abbacchio con carciofo och en flaska chianti.
HÀr kan jag dröja mig kvar lÀnge, försjunka i tankar och drömmar, medan de middagstidiga turisterna packar ner sina kartor och guideböcker och ersÀtts av kvarterets innevÄnare. FramÄt elva pÄ kvÀllen hörs bara italienska omkring mig.
HÀr fÄr jag sitta ifred och lÀsa eller skriva i min anteckningsbok. Angelo vet nÀr det Àr dags att komma med mer vin eller vatten.
Efter kaffet kommer la vecchia signora. Hon klappar mig pÄ kinden. Som vanligt har hon dragit av ett par euro. PÄ hur mÄnga krogar fÄr gÀsten dricks?
Jag ser pÄ klockan. Midnatt. Dags att bege mig tillbaka till hotellet. Nej förresten, jag tror jag sitter kvar Ànnu en stund.
