Påven eller Bono?
Krönika i Sydsvenskan 23 mars 08


Kortegen är fyra bilar lång. Den flankeras av sex motorcykelpoliser. Och jämte den svarta Mercedesen i mitten småspringer sex säkerhetspoliser, i svarta kostymer, med solglasögon, och med en hand på bilens dörrhandtag, beredda att ingripa. Och längst där inne i mörkret, som en vit klick grädde mot det svarta lädret, skymtar påven.


Ska han färdas långt?


Ja, han ska transporteras fyrahundra meter över Petersplatsen.


Bakom avspärrningarna trängs åskådarna i mångdubbla led. De har väntat i timmar. De små digitalkamerorna hålls upp i luften, ett minifyrverkeri av blixtar smäller av.


Snabbare än blixtarna hinner laddas upp på nytt är ögonblicket förbi.


Säkert har någon lyckats fånga något grovpixlat som kan föreställa påven. På papperskopian kommer han inte vara större än fläcken som förorsakats av smuts på linsen.


Men alla vill ha sitt eget minne, sitt eget bevis på att ha varit där. Jag såg honom, jag var nära. Benedikt XVI är lika svåråtkomlig som en rockstjärna, och lika eftertraktad att ta ett foto av.


I ståndet intill säljs professionellt tagna porträtt av honom för någon euro. Han ler vackert in i kameran. Men vem skulle få för sig att köpa något sådant? Det är inte äkta.


För äkthet, i form av självupplevt, är vad vi som turister jagar.


Jag ägnar en hel dag i Rom åt att besöka kyrkor och basilikor. Det är storslagna upplevelser. Bara att kliva rakt in och gratis få ta del av verk av Michelangelo och Rafael, Bernini och Caravaggio och de andra mästarna. Och så denna andaktsfulla stämning som vidlåder kyrkorummet, tystnaden, kontemplationen, känslan av närhet till något större… Nej, den andaktsfulla stämning som hör kyrkobesöket till vill inte alltid infinna sig, inte när förbudet mot kamerablixtar oupphörligt åsidosätts, när guiderna höjer rösten för att höras av hela resesällskapet, när dörrar ideligen öppnas och stängs av passerande.


De troendes behov av en kyrka är oförändrat. Men har kyrkan, som fysisk rum, plats för de troende? Under denna hela dag ser jag endast en kyrkobesökare som är inbegripen i ett samtal med Gud, jag ser en enda man som biktar sig, och en gudstjänst. Den förrättas i ett sidokapell med skylt på dörren om att få vara ostörd.


Och jag frågar mig: Vad gör vi här?


Kyrkor har förvandlats till sevärdheter där vi, turisterna, obekymrat travar omkring som om de var uppförda för vår skull.


Samtidigt som religionen allt mer förlorar betydelse i vår vardag, har kyrkorummet kommit att representera ett annat slags upplevelse än den religiösa. Ett kulturens Disneyworld. Det blir viktigare att ha sett Caravaggios Petri korsfästelse i Santa Maria del Popolo än att känna till något om motivet.


Egentligen inget konstigt med det, att kyrkokonsten får en annan betydelse när den frikopplas från sitt sammanhang, gudstjänsten och mässan, möten och samtal med kyrkans representanter.


Vi tar ännu ett steg bort från tron, medan vi sakta inlemmar religionen och dess företrädare i populärkulturens finare sektioner. Stolta återvänder vi hem med våra bevis på att vi var där, förevisar oblygt turistens triumfer.


”Är det påven, det lilla svarta strecket?”


”Nej, det är Bono på U2-konserten förrförra sommaren. Påven är den vita pricken där.”