Kortegen Àr fyra bilar lÄng. Den flankeras av sex motorcykelpoliser. Och jÀmte den svarta Mercedesen i mitten smÄspringer sex sÀkerhetspoliser, i svarta kostymer, med solglasögon, och med en hand pÄ bilens dörrhandtag, beredda att ingripa. Och lÀngst dÀr inne i mörkret, som en vit klick grÀdde mot det svarta lÀdret, skymtar pÄven.
Ska han fÀrdas lÄngt?
Ja, han ska transporteras fyrahundra meter över Petersplatsen.
Bakom avspÀrrningarna trÀngs ÄskÄdarna i mÄngdubbla led. De har vÀntat i timmar. De smÄ digitalkamerorna hÄlls upp i luften, ett minifyrverkeri av blixtar smÀller av.
Snabbare Àn blixtarna hinner laddas upp pÄ nytt Àr ögonblicket förbi.
SÀkert har nÄgon lyckats fÄnga nÄgot grovpixlat som kan förestÀlla pÄven. PÄ papperskopian kommer han inte vara större Àn flÀcken som förorsakats av smuts pÄ linsen.
Men alla vill ha sitt eget minne, sitt eget bevis pÄ att ha varit dÀr. Jag sÄg honom, jag var nÀra. Benedikt XVI Àr lika svÄrÄtkomlig som en rockstjÀrna, och lika eftertraktad att ta ett foto av.
I stÄndet intill sÀljs professionellt tagna portrÀtt av honom för nÄgon euro. Han ler vackert in i kameran. Men vem skulle fÄ för sig att köpa nÄgot sÄdant? Det Àr inte Àkta.
För Àkthet, i form av sjÀlvupplevt, Àr vad vi som turister jagar.
Jag Àgnar en hel dag i Rom Ät att besöka kyrkor och basilikor. Det Àr storslagna upplevelser. Bara att kliva rakt in och gratis fÄ ta del av verk av Michelangelo och Rafael, Bernini och Caravaggio och de andra mÀstarna. Och sÄ denna andaktsfulla stÀmning som vidlÄder kyrkorummet, tystnaden, kontemplationen, kÀnslan av nÀrhet till nÄgot större⊠Nej, den andaktsfulla stÀmning som hör kyrkobesöket till vill inte alltid infinna sig, inte nÀr förbudet mot kamerablixtar oupphörligt ÄsidosÀtts, nÀr guiderna höjer rösten för att höras av hela resesÀllskapet, nÀr dörrar ideligen öppnas och stÀngs av passerande.
De troendes behov av en kyrka Àr oförÀndrat. Men har kyrkan, som fysisk rum, plats för de troende? Under denna hela dag ser jag endast en kyrkobesökare som Àr inbegripen i ett samtal med Gud, jag ser en enda man som biktar sig, och en gudstjÀnst. Den förrÀttas i ett sidokapell med skylt pÄ dörren om att fÄ vara ostörd.
Och jag frÄgar mig: Vad gör vi hÀr?
Kyrkor har förvandlats till sevÀrdheter dÀr vi, turisterna, obekymrat travar omkring som om de var uppförda för vÄr skull.
Samtidigt som religionen allt mer förlorar betydelse i vÄr vardag, har kyrkorummet kommit att representera ett annat slags upplevelse Àn den religiösa. Ett kulturens Disneyworld. Det blir viktigare att ha sett Caravaggios Petri korsfÀstelse i Santa Maria del Popolo Àn att kÀnna till nÄgot om motivet.
Egentligen inget konstigt med det, att kyrkokonsten fÄr en annan betydelse nÀr den frikopplas frÄn sitt sammanhang, gudstjÀnsten och mÀssan, möten och samtal med kyrkans representanter.
Vi tar Ànnu ett steg bort frÄn tron, medan vi sakta inlemmar religionen och dess företrÀdare i populÀrkulturens finare sektioner. Stolta ÄtervÀnder vi hem med vÄra bevis pÄ att vi var dÀr, förevisar oblygt turistens triumfer.
âĂr det pĂ„ven, det lilla svarta strecket?â
âNej, det Ă€r Bono pĂ„ U2-konserten förrförra sommaren. PĂ„ven Ă€r den vita pricken dĂ€r.â
