Thomas Bernhard, Skogshuggning
Recension i Sydsvenskan 18 nov 07


På väggen vid mitt skrivbord hänger en kalender vars samtliga foton föreställer författaren och dramatikern Thomas Bernhard. Ganska taffliga bilder, från byliv, porträtt, författaren placerad i olika stolar, sovande i hängmatta. Kalendern är från 2006. Det gör inget. Den kommer att få hänga kvar i många år.


Att det gjorts en Bernhard-kalender sjutton år efter hans död säger något om hans betydelse i Österrike. Hemlandet som han gjorde karriär på att i verk efter verk vräka ut sin vämjelse inför. Allt det som han såg sig stå utanför. Eller över. Han skrev med glödande svärta om Wiens kultursocietet, häcklade etablissemanget och landets dubbelmoral när det gäller dess nazistiska förflutna. Flera av såväl hans böcker som pjäser väckte skandaler upp till regeringsnivå. Samtidigt kom Bernhard själv med tiden att bli en institution som tillfrågades i moraliska frågor.


Bernhard befann sig ofta på resande fot, helst runt Medelhavet. I Wien bodde han hos sin ”livsmänniska”, en 36 år äldre kvinna. För sina inkomster köpte han bondgårdar runt om i Österrike som han omsorgsfullt renoverade och återskapade med fullt utrustade kök i originalskick som på ett hembygdsmuseum. Men han åt alla måltider på lokal.


Ja, det har givits ut fotoböcker med hans hus också.


Hur mycket han än reste gjorde han sig inte hemmastadd någonstans, lärde sig inte behärska något annat språk, för han ville inte påverkas av någon annan kultur. Känslorna för Österrike bestod av lika mycket kärlek som hat.


Inte mycket är känt om denna motsägelsefulla, hemlighetsfulla författare trots att han ständigt är närvarande med sitt ”jag” i romanerna. Inte ens vilken dag han föddes på i februari 1931 är säkert. Förmodligen är detta undflyende drag anledningen till att det ännu inte skrivits en ordentlig biografi över honom. Intresset för Bernhard har nämligen inte avtagit. Häromåret utgavs samtliga hans böcker, ett trettiotal, på nytt i Tyskland.


Han är en av de absolut bästa av dem som borde ha fått Nobelpriset.


”Skogshuggning” från 1984 är del två i en triptyk om konsten, flankerad av ”Undergångaren”, utgiven på svenska för tre år sedan, och den ännu oöversatta ”Alte Meister”.


Den anonyme berättaren återger en ”konstnärlig kvällsmåltid” hos ett par i Wiens inre kulturkrets, han kompositör, alkoholiserad ”webernepigon”, hon bedagad sångerska. Inbjudna är också några andra författare och en skådespelare vid Burgtheater som de får invänta, han har en föreställning, Vildanden, middagen kommer på bordet först klockan ett på natten. Det ger berättaren gott om tid till reflektioner och tankar kring de närvarande, och att ångra att han tackat ja.


Romanen åtalades för ärekränkning när den kom ut och var under ett halvårs tid förbjuden i Österrike. Bernhard kontrade med att ingen av hans böcker fick säljas i landet. På samma obstinata vis som han i sitt testamente skrev att inget av hans verk fick tryckas eller spelas i Österrike efter hans död; han ville inte ha med landet att göra.


Förebilderna till paret var gamla vänner som tagit hand om Bernhard när han var ung och hjälpt honom att få teaterstycken uppsatta på landsorten. Nu desavoueras de. Gång på gång. Likadant med de övriga i sällskapet. Romanens berättare har en gång haft förhållande med dem, utnyttjat dem, låtit sig undervisas av dem, i teater, musik, litteratur. Nu har han vänt dem ryggen. Deras småborgerlighet och deras författarskap fyller honom med avsmak.


Väntan på burgskådespelaren ger berättaren tillfälle att i lustfyllda kaskader ösa galla över Burgtheater, dess fantasilösa repertoar och talanglösa skådespelare. Det fanns en anledning: Bernhard hade året innan nekats tjänsten som direktör för teatern.


Naturligtvis lästes boken som en nyckelroman och det spekulerades i vilka de övriga vid den ”konstnärliga kvällsmåltiden” var. För läsare i dag spelar det ingen roll; romanen lever på sina egna kvaliteter.


Avskyn är motorn, avskyn driver på berättaren, frenetiskt hamrar han in sina anklagelser, också mot sig själv, för en gångs skull går det att ana ett stråk av självförakt hos Bernhards berättare, över att han inlåtit sig med de här människorna och utnyttjat dem.


Bernhard skrev inte berättelser i traditionell mening. Handlingen förs knappt framåt. Bernhard borrar där han står, eller rättare där berättaren sitter i rummet intill och betraktar middagsgästerna, med tillägg, upprepningar, omtagningar, uppbruten kronologi, i en närmast manisk monolog. Man sugs in i texten och hålls kvar där, det är omöjligt att lägga ifrån sig boken, och genast den är slut vill man börja om.


Men ”Skogshuggning” är ingen entydigt svart bok. Hatet och borrandet föder också komik, tack vare Bernhards satiriska formuleringskonst. Och den har till svenska förts över intakt i Jan Erik Bornlids eminenta översättning. Bornlids tolkningar av Bernhard är över huvud taget av det slaget att man inte reflekterar över att det är översatt text.


Så här kan det låta om två av författarna:


”Schrecker liksom Billroth, liksom Schreckers livskamrat förkroppsligar i dag ett slags epigoniskt skenintellektuell pladderlitteratur, som alltid varit mig förhatlig och som älskas av lektorer, som ständigt briljerande och fanatiskt modebetonade fastnat i sin litteraturvetenskapliga pubertet och ivrigt subventioneras av de senila byråkraterna på kulturministeriet vid Minoritenplatz.”


Som oftast hos Bernhard cirklar han kring döden och självmordet, denna gång i form av en vän till de församlade som begått självmord och som de begravt tidigare under dagen.


Hon, en gång skådespelarutbildad, gick under i närheten av sin makes genialitet, tapisseristen som hon stöttade till världsberömmelse. Hon hängde sig i föräldrahemmet på landet. En parallell till pianisten Wertheimer i ”Undergångaren” som hängde sig utanför systerns byhus, förkrossad över att han aldrig skulle nå upp till vännen Glenn Goulds virtuositet.


Bernhard växte upp tillsammans med modern och morföräldrarna på landet i Österrike och tyska Oberbayern, innan han som tonåring sattes på ett nationalsocialistiskt internat i Salzburg. Särskilt morfadern, författare, var viktig för honom. Sin far träffade han aldrig.


När Bernhard var arton år lades han lungsjuk in på sanatorium. Samma år dog morfadern. Året därefter modern. Bernhard flydde då, dödssjuk, från sanatoriet till Wien, där han började studera musik och teater.


Staden och landet. Kultur och natur. Klassiska motsättningar. Bernhard drogs till Wiens utbud av musik, teater och kaféerna där han tillbringade timmar med att läsa tidningar, men avskydde stadens förkonstling och kotterier, som stod i motsats till landsortens ”naturlighet”, där han gick klädd i lederhosen och jancker. Landsbygdens timmerskog i stället för kulturwiens skogshuggning.


På kalenderbilderna från bylivet ser man Thomas Bernhard skratta. Nej, kanske inte skratta, men le.


SDS 18 nov 07