SÄ barnsliga vi var. Och som vi skrattade. Den dÀr hösten dÄ vi hoppade ut ur bilen i mörkret och slet upp republikanernas valskyltar ur grÀsmattorna framför gÄrdarna i Hudsondalen. Sedan fick Gore flest röster och Bush vann valet och flygplanen flögs in i WTC och allting förÀndrades och det gick inte lÀngre att skratta.
Nu, snart Ätta Är senare, kör jag och fotografen Peo Olsson omkring i samma omrÄde för att göra ett par reportage. Det Àr pÄ mÄnga vis ett annat land vi kommit till. Inte landskapet. Dalen och Catskills Mountains pÄ andra sidan Hudsonfloden Àr storslagna omrÄden, förtrollande vackra. Inte heller mÀnniskorna. De Àr fortfarande öppna, inbjudande och generösa med sig sjÀlva. Det Àr svÄrt att inte bli förÀlskad i den hÀr delen av Amerika.
Men det som förÀndrats Àr systemet. Det dÀr ogripbara som Àr sÄ svÄrt att sÀtta fingret pÄ.
Jag kan inte benÀmna det bÀttre Àn som en stÀmning som skapas av pÄbud och förbud, vart för sig inte anmÀrkningsvÀrt men som helhet nedbrytande för ett samhÀlle.
Det börjar redan vid ankomsten till flygplatsen Newark med ett allvar och en misstÀnksamhet som Àr alldeles ny. Den detaljerade utfrÄgningen vid passkontrollen om vilka vi ska besöka, varför, exakta adresser, osv. TjÀnstemannen som fotograferat oss och tagit fingeravtrycken dröjer med stÀmpeln i luften innan han fattar sitt beslut. Zoner dÀr det Àr förbjudet att ha mobiltelefonen pÄslagen.
Det mĂ€rks ocksĂ„ i vardagen, sĂ€rskilt nĂ€r vi avslutar resan med nĂ„gra dagar pĂ„ Manhattan. Innanför dörrarna till bokhandeln Barns & Noble pĂ„ Union Square Ă€r de anstĂ€llda vakterna ersatta av bevĂ€pnade poliser. En svensexa körs ut frĂ„n Starbucks dĂ€rför att de filmar dĂ€r inne. Det rĂ„der numera fotoförbud. Ăverallt skyltar som uppmanar att rapportera allt misstĂ€nkt man ser.
Till viss del Àr förÀndringen förstÄelig. Men misstÀnksamheten och förbuden vet inga grÀnser.
Flera gĂ„nger om dagen vĂ€nder vi oss mot varandra och kommenterar: âSovjet 1984.â För det som ska vara vĂ€rldens mest öppna samhĂ€lle kĂ€nns alltmer slutet och nervöst bevakande, och pĂ„minner om öststaterna före murens fall. Det Ă€r ett samhĂ€lle som i allt högre grad bygger pĂ„ övervakning och medborgarkontroll i stĂ€llet för medborgerlig frihet. Och dĂ€rmed ocksĂ„ pĂ„ Ă€ngslan att göra fel, vilket i klarsprĂ„k betyder att vara antiamerikansk.
Det Àr en rÀdslans kultur som vi ser vÀxa fram.
Det Àr en kultur som naturligtvis göder osÀkerhet. Ingen verkar vilja ta egna initiativ, fatta beslut eller kunna ge ett rakt svar.
Intrycket av östblock förstÀrks av alla lÄglönejobb: en armé av undanplockare, dörröppnare, godmorgonhÀlsare, pÄspackare, paraplyhÄllare och, ja vad gör de alla egentligen? TillhandahÄller tjÀnster som rationaliserats bort i bÀttre fungerande marknadsekonomier dÀrför att de saknar efterfrÄgan.
Jag vill minnas att jag för Ätta Är sedan ideligen fick lektioner i det amerikanska samhÀllssystemets förtrÀfflighet. Nu hör jag ett strÄk av uppgivenhet i rösterna. Och frÄgorna som formuleras riktas allt oftare till mig och Peo: Vad tÀnker ni i Europa om oss i USA nu? Vad tror ni om kriget?
Jag svarar sÄ uppriktigt jag kan. Vi Àr ju ÀndÄ alla överens om att USA Àr vÀg Ät fel hÄll och det mÄste vÀndas rÀtt av nÀsta president. Men vi skrattar inte lika mycket Ät elÀndet som för Ätta Är sedan.
Vi vÀntar pÄ att öppenheten ska öppnas upp pÄ nytt.
