Så barnsliga vi var
Krönika i Sydsvenskan 27 maj 08


Så barnsliga vi var. Och som vi skrattade. Den där hösten då vi hoppade ut ur bilen i mörkret och slet upp republikanernas valskyltar ur gräsmattorna framför gårdarna i Hudsondalen. Sedan fick Gore flest röster och Bush vann valet och flygplanen flögs in i WTC och allting förändrades och det gick inte längre att skratta.

Nu, snart åtta år senare, kör jag och fotografen Peo Olsson omkring i samma område för att göra ett par reportage. Det är på många vis ett annat land vi kommit till. Inte landskapet. Dalen och Catskills Mountains på andra sidan Hudsonfloden är storslagna områden, förtrollande vackra. Inte heller människorna. De är fortfarande öppna, inbjudande och generösa med sig själva. Det är svårt att inte bli förälskad i den här delen av Amerika.

Men det som förändrats är systemet. Det där ogripbara som är så svårt att sätta fingret på.

Jag kan inte benämna det bättre än som en stämning som skapas av påbud och förbud, vart för sig inte anmärkningsvärt men som helhet nedbrytande för ett samhälle.

Det börjar redan vid ankomsten till flygplatsen Newark med ett allvar och en misstänksamhet som är alldeles ny. Den detaljerade utfrågningen vid passkontrollen om vilka vi ska besöka, varför, exakta adresser, osv. Tjänstemannen som fotograferat oss och tagit fingeravtrycken dröjer med stämpeln i luften innan han fattar sitt beslut. Zoner där det är förbjudet att ha mobiltelefonen påslagen.

Det märks också i vardagen, särskilt när vi avslutar resan med några dagar på Manhattan. Innanför dörrarna till bokhandeln Barns & Noble på Union Square är de anställda vakterna ersatta av beväpnade poliser. En svensexa körs ut från Starbucks därför att de filmar där inne. Det råder numera fotoförbud. Överallt skyltar som uppmanar att rapportera allt misstänkt man ser.

Till viss del är förändringen förståelig. Men misstänksamheten och förbuden vet inga gränser.

Flera gånger om dagen vänder vi oss mot varandra och kommenterar: ”Sovjet 1984.” För det som ska vara världens mest öppna samhälle känns alltmer slutet och nervöst bevakande, och påminner om öststaterna före murens fall. Det är ett samhälle som i allt högre grad bygger på övervakning och medborgarkontroll i stället för medborgerlig frihet. Och därmed också på ängslan att göra fel, vilket i klarspråk betyder att vara antiamerikansk.

Det är en rädslans kultur som vi ser växa fram.

Det är en kultur som naturligtvis göder osäkerhet. Ingen verkar vilja ta egna initiativ, fatta beslut eller kunna ge ett rakt svar.

Intrycket av östblock förstärks av alla låglönejobb: en armé av undanplockare, dörröppnare, godmorgonhälsare, påspackare, paraplyhållare och, ja vad gör de alla egentligen? Tillhandahåller tjänster som rationaliserats bort i bättre fungerande marknadsekonomier därför att de saknar efterfrågan.

Jag vill minnas att jag för åtta år sedan ideligen fick lektioner i det amerikanska samhällssystemets förträfflighet. Nu hör jag ett stråk av uppgivenhet i rösterna. Och frågorna som formuleras riktas allt oftare till mig och Peo: Vad tänker ni i Europa om oss i USA nu? Vad tror ni om kriget?

Jag svarar så uppriktigt jag kan. Vi är ju ändå alla överens om att USA är väg åt fel håll och det måste vändas rätt av nästa president. Men vi skrattar inte lika mycket åt eländet som för åtta år sedan.

Vi väntar på att öppenheten ska öppnas upp på nytt.