Woodstock
Sydsvenskan 29 aug 09


Denna höst kommer ingen att kunna undgå att det är fyrtio år sedan Woodstockfestivalen. Om ett par veckor går Ang Lees nya storfilm upp, ”Taking Woodstock”, en filmatisering av Elliot Tibers bok med samma titel, om hur festivalen kom till stånd och en ung mans uppvaknande tack vare den. Boken är samtidigt på väg ut på svenska. Den Oscarbelönade konsertfilmen återges i en förlängd version, nästan lika lång som själva festivalen. Dessutom kommer en drös med skivor.


Med musik, peace, love and understanding och droger närde festivalen drömmarna om en bättre värld. Och allt var ju möjligt – bara några månader tidigare hade Armstrong klivit omkring på månen.


Europa hade haft sin 68-rörelse. För USA var det också en omvälvande tid. En president och en presidentkandidat hade mördats, liksom medborgarrättsledaren Martin Luther King. Landet skakades av rasmotsättningar och Vietnamkriget ifrågasattes allt mer.


I oroliga tider finns ett behov av något att enas kring, en riktning att blicka framåt i tillsammans, och många sökte rådvillt efter svar – eller den rätta frågan att ställa.


Woodstockfestivalen kan ses som klimax för en större samhällsrörelse som startade långt tidigare och bara sökte sitt emblem.


Musikfestivaler var vanliga, ofta drivna av en progressiv vilja till samhällsförändring.


I mitten av sextiotalet hade författaren Ken Kesey och hippiekollektivet Merry Pranksters kuskat runt på västkusten i sin tokmålade buss på jakt efter den ultimata trippen, kollektiva LSD-upplevelser till musik av ”husbandet” Grateful Dead. Deras uppseendeväckande livsföring fick allt fler anhängare. En hippierörelse växte fram. Som Tom Wolfe skriver i reportageboken Trippen: ”Tusentals ungdomar drog in i San Francisco för att leva ett liv med LSD och psykedeliska prylar.”


Och så småningom inte bara där, kunde man tillägga. Tripper och förlösande musik var 1969 inte längre en ”pryl” för ett fåtal. Droger hade blivit så utbrett att det i högtalarsystemet på Woodstockfestivalen av omsorg varnades för de dåliga varianter som cirkulerade. ”Men om ni känner för att experimentera, ta bara en halv tablett.”


Protesten och livsstilen hade blivit folklig.


Inte bara hippies utan en hel antikrigsgeneration ville bort från Mad Men-konformismen, kvävande konvenans och könskonservatism. Förra generationens värderingar var inte längre giltiga. Att odla hår och röka marijuana och lustfyllt hänge sig åt sexuella revolutionen lockade mer än att leva ett förlamande förortsliv som det gestaltades i Richard Yates roman Revolutionary Road.


Det är i det här ljuset man måste se festivalen. Den är en milstolpe mer som en happening än som musikalisk höjdpunkt. Att den fått sådan betydelse beror bland annat på att det var första gången en ungdomsrörelse fick massiv medial uppmärksamhet. Alla stora tidningar, radiostationer och nyhetsbyråer var där, och festivalen televiserades.


Men festivalen hölls inte i Woodstock utan på en åker utanför Bethel, någon timmes väg bort i Catskill Mountains. Den var aldrig ens avsedd att hållas i Woodstock, utan i Wallkill. Men med bara en månad kvar ändrade Wallkill-borna sig, av rädsla för att få hippies och droghandlare hängande runt i stan.


Att festivalen med kort varsel hamnade i Bethel berodde på att Elliot Tiber hade tillstånd att årligen arrangera en musikfestival och en vän, bonden Max Yasgur, som gillade musik och kunde tänka sig att upplåta mark.


Namnet fick festivalen efter de fyra arrangörernas företag, Woodstock Ventures.


Idealismen till trots, festivalen var ett gigantiskt, affärsmässigt arrangemang. Den föregicks av nio månaders planering. Två av arrangörerna var affärsmän med Ivy League-examen. Festivalstaben färdades i Porsche, Corvette och helikopter, och understöddes av hundratals frivilligarbetare. Pengar var aldrig ett problem – två miljoner dollar hade dragits in från sponsorer.


Redan flera veckor innan var tusentals människor på plats, campade på Yasgurs åker och drev omkring i Bethel. Och visst blev det en makalös fest, trots hällregn, trängsel och brist på mat. Men inte med förväntade femtio tusen i publiken utan med en halv miljon som dansade och drogade, älskade och lyssnade på musik i tre dygn. En miljon beräknas aldrig ha kommit fram därför att vägarna var igenkorkade.


Ser man konsertfilmen i dag kan man lätt förstå vilken makalös tillställning det var, full av energi och livsbejakelse.


Festivalen har inlemmats i den amerikanska mytologin. Blivit en symbol för de amerikanska kärnvärdena frihet, misstro mot auktoriteter och övertygelsen om att kunna förändra. Yes we can.


Men Bethel är glömt.


I stället är det Woodstock som blivit synonym med festivalen, och som gör vad den kan för att leva upp till det. Få andra orter är så förknippade med musik och en samhällsomdanande era.


Det bedövande vackra Catskill Mountains, ett par timmars bilfärd norrut från New York, är klassisk underhållningsmark. Bergen var för förra generationens komiker vad Second City i Chicago är för dagens. Här sommarjobbade bland andra Woody Allen, Mel Brooks, Danny Kaye och dramatikern Neil Simon vid de judiska och socialistiska semesterbyarna som alla höll sig med egen teater.


Detta är av tradition New York-bornas rekreationsområde. Efter 11/9 har huspriserna och nybyggnationen stigit raketartat, som följd av utflyttningen från Manhattan.


Området har alltid varit en frizon för oliktänkare, konstnärer och dropouts. Här kan man leva eremitliv och ändå ha Manhattan på bekvämt avstånd.


För några år sedan bodde jag i trakten för att skriva klart en roman. Förra året var jag tillbaka för att göra ett reportage.


Över huvudgatan Tinker Street ligger rökelsedoften tung. Gatan kantas av affärer som kränger drömfångare, månadsstenar, sammetsplanscher med solnedgångar och batikmönstrade tröjor med Jimi Hendrix och John Lennon på. Det enda som saknas är, talande nog, en skivaffär.


Slår man sig ner på en uteservering får man på kort tid se representanter för Amerikas alla subkulturer baserade på musik eller motorer. En färggrann gatans karneval.


Allt försiggår som om orten verkligen hade något med festivalen att göra. Till och med en rest av upprorsandan är på plats, i dämpad, ironisk ton. På en offentlig skylt av det slag som vanligtvis informerar om historiska tilldragelser eller sevärdheter står: ”On this site stood a local market bankrupted by the monopolistic, make-it-cheaper-in-China, anti-union bic box store where you shop.”


En späd, sliten man med tovigt skägg cyklar fram till oss på en trehjuling.


”Jag är freak. Det är vad allt handlar om här, att vara freak. Inte pengar, inte politik, inte makt, utan att vara sig själv.”


Han poserar vant framför kameran.


”Jag är konstnär. Den där har jag målat.”


Han pekar på en blå sten på marken. Därefter på några batikmönstrade tröjor utanför en affär.


”Dem också. Jag designar kläder. Jag bor hos mina vänner som har affären. Dave är folkie, hans fru punkie och jag freak. Det går bra.”


Han pratar snabbt, har svar tillhands på alla frågor.


Avslutningsvis frågar jag vad han heter.


”Ricochet 419.”


”Vadå?”


”Det kallar alla mig. Kolla in min MySpace-sida.”


Förmodligen är han den som bäst personifierar dagens Woodstock, som handlar om image och marknadsföring av en livsstil som aldrig går ur tiden. ”Woodstock” finns inte längre, eller snarare: Det existerar i en 00-talsversion.


Runt om i bergen har de som ännu identifierar sig som hippies, trots att de numera tillhör en övre medelklass med karriär på Manhattan, låtit bygga vräkiga poolvillor. De bär Jerry Garcia-slips till kostymen medan de blir stenade och maxar hifi-anläggningen med Grateful Dead.


På trappan till Woodstock Community Center sitter Dave och Kat. Redan på avstånd ropar Kat:


”Känner du energin? Känner du stämningen?”


Dave är folkmusiker. Kat poet och låtskrivare. Båda i sextioårsåldern. De har lyckats bevara sin oskuldsfullhet från the summer of love genom åren. Det är helt naturligt att Dave betraktar världen genom ljusblåa glasögon.


De byter några ord med alla som kommer och går. Centret är viktigt för traktens musiker och konstnärer.


”Här får de mat och kläder”, säger Kat. ”Vi arrangerar konserter för att dra in pengar till verksamheten.”


”Vi kallar det för The Family”, säger Dave om huset.


Stället behövs. Utslagningen är hög, arbetstillfällena få och drogerna en dagligvara.


Två hus bort ligger legendariska Colony Café, där det fortfarande är konsert varje kväll. Det var här Bob Dylan och The Band gjorde sin första spelning tillsammans. Janis Joplin och Jimi Hendrix var flitiga här, ja alla stora har gigat på Colony Café.


Dave berättar drömmande. Mest entusiastisk är han över att Phil Lesh, basisten i Grateful Dead, synts till i stan för någon vecka sedan. Och David Bowie, som har ett hus på andra sidan berget.


Myterna och legenderna hålls vid liv i ett tappert försök att upprätthålla Woodstock som ett musikcentrum som ännu har betydelse. Musiken är magneten, men inte längre som en progressiv samhällsförändrande kraft utan för att konservera en epok.


Innan vi skiljs åt delar Kat ut en kram och ett visdomsord. Det hade lika gärna kunnat vara en devis för Woodstockfestivalen.


”Världen är stor och vacker och fin om vi alla hjälper varandra. That’s what it’s all about.”