John Updike, Terroristen

Recension i Sydsvenskan 4 april 07


John Updike hör till de författare som det räcker att läsa de första raderna av för att man ska få ett formbesked. Så här börjar ”Terroristen”:


”Satan, tänker Ahmad. De djävlarna försöker ta ifrån mig min gud. På Central High School svävar flickorna fram och visar hånleende upp sina smidiga kroppar och förföriska hårsvall.”


Nej, det vill sig inte riktigt. Det är lika bra att konstatera det med detsamma.

Huvudperson i Updikes nya roman ”Terroristen” är Ahmad Mulloy, arton år och son till en irländsk-amerikanska och en egyptisk utbytesstudent som försvann när Ahmad var liten. För att skildra honom har Updike förflyttat sig från sitt Pennsylvania till den fiktiva orten New Prospect i New Jersey.

I Ahmad försöker Updike ge självmordsterrorismen ett ansikte. Men det blir till stora delar ett försök som från första anslaget vilar på förenklingar: att Ahmad i sitt sökande vänt sig till islam beror – unikt nog – på den frånvarande fadern, som i Ahmads tankar är en god muslim och i vars fotspår han vill vandra. Som vägledare har han imamen Shaik Rashid som undervisar honom i Koranen och arabiska.

Imamen är också den som övertalar den studiebegåvade Ahmad att utbilda sig till lastbilschaufför i stället för att läsa vidare efter high school, och han skaffar honom det chaufförsjobb som är förutsättningen för att han ska kunna utföra terrordådet som imamen organiserar.


På spelplanen, som på omisskännligt updikeskt vis har ett underliggande mönster av religion och erotik, ställer Updike också upp en annan centralgestalt, Jack Levy, studievägledare och jude.

Jack Levy är den som sätter sig emot Ahmads yrkesval, så till den milda grad att han avlägger hembesök hos den katolska modern, första gången för Ahmads skull, de påföljande för att stilla sina sexuella lustar i det förhållande han inleder med henne.

På hemmaplan har Jack Levy en hustru som för humorns skull är smällfet och för historiens skull är syster till vice ministern för inrikes säkerhetsfrågor.

Tyvärr blir de och övriga personer mest spelpjäser som flyttas runt, ibland i svårförstådda drag, fram till den pojkboksaktiga upplösningen. Men jag kan gå med på det, och jag kan gå med på en hel del av de lösa konstruktionerna också, om det bara inte vore för hur endimensionellt personerna är tecknade. I en intervju på den amerikanska bokhandelssajten powells.com talar Ian McEwan beundrande om Updikes förmåga att alltid ”do another face just like another rabbit comes out of a hat”, vilket vanligtvis är sant, men i ”Terroristen” har förmågan att skapa nya figurer stannat vid deras kroppar.

Framför allt gäller det Ahmad, som romanen igenom går omkring som ett tomt ark för imamen att skriva sina suror på. Någon annan förklaring till denna hans beredvillighet att ställa sig till förfogande än den frånvarande fadern ges aldrig. Det gör honom förvisso representativ för den schablonbild av värstingar som vi har, men inte nödvändigtvis för extrem islamistisk terrorism, som troligtvis har andra bevekelsegrunder än en ensamstående moder med utsvävande leverne.

Några egna tankar hyser inte den begåvade Ahmad, inte en enda reflektion inför det dåd han ska utföra och som kommer att ta livet av tusentals människor. Han är inte någon hollywoodskt hjärntvättad mördarmaskin, inte psykopat och inte menlöst dum heller. Han avsky för västerländsk dekadens är inte av det slag att han av egen vilja drivs till terrorism. Så vad är han? Ja, den frågar bär man med sig efter läsningen också.

John Updike är ingen plotförfattare. Hans berättelser vilar på hans berättande, på tempo, språk, formuleringsiver, och de kvaliteterna skymtar när han skildrar Jack Levy. Medelålders, medelklass, vit man, det är välkänt territorium. Här är Updike hemma med koderna och kan sänka garden. Hans finstämda ironi och mästerliga formuleringsförmåga påminner bitvis om när han är som bäst.

Det går naturligtvis inte att veta förrän det prövats, men jag misstänker att ”Terroristen” hade mått bra av att slimmas till ett koncentrat av Ahmad och hans tankevärld. Eller ännu hellre ökas i omfång så att täckning och underbyggnad, relevans och logik, kunde radera alla de frågetecken som nu reses därför att kompositionen har tråcklats samman med för stora stygn. Det finns tecken på att Updike, eller snarare texten självt, velat det senare.

Men kanske har författaren hållit igen därför att han inte känt fast mark under fötterna. För när Updike ska övertyga oss om att han behärskar islam och dess värdegrund och amerikanskt tonårsliv på 2000-talet tar han i så att byxorna spricker.


Ja, så här kan man fortsätta att ha invändningar som hindrar en från att komma fram till det väsentliga, ärendet. Men – och det är ett väsentligt men – det finns också ett annat sätt att läsa boken.

John Updike är 75 år. Han har under snart ett halvt sekel varit en av Amerikas främsta författare, den stora skildraren av vitt medelklassliv i förorten, och som sådan ovärderlig, inte minst genom sin svit om Harry ”Haren” Angstrom, fyra romaner publicerade med tio års mellanrum mellan 1960 och 1990, ett sällsynt närvarande porträtt av såväl en människas liv som det amerikanska samhället och dess förändring.

Updike hade kunnat luta sig tillbaka och betrakta en imponerande verkförteckning och ett författarskap som haft avgörande inflytande på åtskilliga andra författare, eller skriva ännu en stilsäker bestseller om en förvirrad amerikansk man i övre medelåldern som bevittnar kulturens, samhällets och den egna kroppens förfall. Han hade inte behövt riskera något. I hans ålder kan varje bok vara den sista, och vilken vill man då runda av med?

Men i stället har han valt att skildra en annan värld än den han är förtrogen med, väl medveten om riskerna.

Till skillnad från andra författare som skrivit böcker om post-11/9 – som t ex Ian McEwan i ”Lördag”, Jay McInerney i ”The Good Life”, Jonathan Safran Foer i ”Extremt högt och otroligt nära” – så väljer Updike inte västerlänningens synvinkel, utan den andres, förövarens. Och han gör det genom ”the boy next door” i stället för att fylla i den tacksamma vanföreställningen om ”den ondskefulle araben”, riden av svartögt hat.

Att påstå att Updike utmanar sig själv vore en överdrift, men i ett USA som är skräckslaget inför allt främmande och där näst intill undantagstillstånd råder flyter han inte med strömmen. Han är djärv nog att åtminstone vilja försöka förstå och ge en bild av självmordsbombarna och klarlägga något om mekanismerna bakom deras attentat.

Sett ur det perspektivet är ”Terroristen” betydligt mer lockande läsning.