Recension i Sydsvenskan 4 april 07
John Updike hör till de författare som det rĂ€cker att lĂ€sa de första raderna av för att man ska fĂ„ ett formbesked. SĂ„ hĂ€r börjar âTerroristenâ:
âSatan, tĂ€nker Ahmad. De djĂ€vlarna försöker ta ifrĂ„n mig min gud. PĂ„ Central High School svĂ€var flickorna fram och visar hĂ„nleende upp sina smidiga kroppar och förföriska hĂ„rsvall.â
Nej, det vill sig inte riktigt. Det Àr lika bra att konstatera det med detsamma.
Huvudperson i Updikes nya roman âTerroristenâ Ă€r Ahmad Mulloy, arton Ă„r och son till en irlĂ€ndsk-amerikanska och en egyptisk utbytesstudent som försvann nĂ€r Ahmad var liten. För att skildra honom har Updike förflyttat sig frĂ„n sitt Pennsylvania till den fiktiva orten New Prospect i New Jersey.
I Ahmad försöker Updike ge sjĂ€lvmordsterrorismen ett ansikte. Men det blir till stora delar ett försök som frĂ„n första anslaget vilar pĂ„ förenklingar: att Ahmad i sitt sökande vĂ€nt sig till islam beror â unikt nog â pĂ„ den frĂ„nvarande fadern, som i Ahmads tankar Ă€r en god muslim och i vars fotspĂ„r han vill vandra. Som vĂ€gledare har han imamen Shaik Rashid som undervisar honom i Koranen och arabiska.
Imamen Àr ocksÄ den som övertalar den studiebegÄvade Ahmad att utbilda sig till lastbilschaufför i stÀllet för att lÀsa vidare efter high school, och han skaffar honom det chaufförsjobb som Àr förutsÀttningen för att han ska kunna utföra terrordÄdet som imamen organiserar.
PÄ spelplanen, som pÄ omisskÀnnligt updikeskt vis har ett underliggande mönster av religion och erotik, stÀller Updike ocksÄ upp en annan centralgestalt, Jack Levy, studievÀgledare och jude.
Jack Levy Àr den som sÀtter sig emot Ahmads yrkesval, sÄ till den milda grad att han avlÀgger hembesök hos den katolska modern, första gÄngen för Ahmads skull, de pÄföljande för att stilla sina sexuella lustar i det förhÄllande han inleder med henne.
PÄ hemmaplan har Jack Levy en hustru som för humorns skull Àr smÀllfet och för historiens skull Àr syster till vice ministern för inrikes sÀkerhetsfrÄgor.
TyvĂ€rr blir de och övriga personer mest spelpjĂ€ser som flyttas runt, ibland i svĂ„rförstĂ„dda drag, fram till den pojkboksaktiga upplösningen. Men jag kan gĂ„ med pĂ„ det, och jag kan gĂ„ med pĂ„ en hel del av de lösa konstruktionerna ocksĂ„, om det bara inte vore för hur endimensionellt personerna Ă€r tecknade. I en intervju pĂ„ den amerikanska bokhandelssajten powells.com talar Ian McEwan beundrande om Updikes förmĂ„ga att alltid âdo another face just like another rabbit comes out of a hatâ, vilket vanligtvis Ă€r sant, men i âTerroristenâ har förmĂ„gan att skapa nya figurer stannat vid deras kroppar.
Framför allt gÀller det Ahmad, som romanen igenom gÄr omkring som ett tomt ark för imamen att skriva sina suror pÄ. NÄgon annan förklaring till denna hans beredvillighet att stÀlla sig till förfogande Àn den frÄnvarande fadern ges aldrig. Det gör honom förvisso representativ för den schablonbild av vÀrstingar som vi har, men inte nödvÀndigtvis för extrem islamistisk terrorism, som troligtvis har andra bevekelsegrunder Àn en ensamstÄende moder med utsvÀvande leverne.
NÄgra egna tankar hyser inte den begÄvade Ahmad, inte en enda reflektion inför det dÄd han ska utföra och som kommer att ta livet av tusentals mÀnniskor. Han Àr inte nÄgon hollywoodskt hjÀrntvÀttad mördarmaskin, inte psykopat och inte menlöst dum heller. Han avsky för vÀsterlÀndsk dekadens Àr inte av det slag att han av egen vilja drivs till terrorism. SÄ vad Àr han? Ja, den frÄgar bÀr man med sig efter lÀsningen ocksÄ.
John Updike Àr ingen plotförfattare. Hans berÀttelser vilar pÄ hans berÀttande, pÄ tempo, sprÄk, formuleringsiver, och de kvaliteterna skymtar nÀr han skildrar Jack Levy. MedelÄlders, medelklass, vit man, det Àr vÀlkÀnt territorium. HÀr Àr Updike hemma med koderna och kan sÀnka garden. Hans finstÀmda ironi och mÀsterliga formuleringsförmÄga pÄminner bitvis om nÀr han Àr som bÀst.
Det gĂ„r naturligtvis inte att veta förrĂ€n det prövats, men jag misstĂ€nker att âTerroristenâ hade mĂ„tt bra av att slimmas till ett koncentrat av Ahmad och hans tankevĂ€rld. Eller Ă€nnu hellre ökas i omfĂ„ng sĂ„ att tĂ€ckning och underbyggnad, relevans och logik, kunde radera alla de frĂ„getecken som nu reses dĂ€rför att kompositionen har trĂ„cklats samman med för stora stygn. Det finns tecken pĂ„ att Updike, eller snarare texten sjĂ€lvt, velat det senare.
Men kanske har författaren hÄllit igen dÀrför att han inte kÀnt fast mark under fötterna. För nÀr Updike ska övertyga oss om att han behÀrskar islam och dess vÀrdegrund och amerikanskt tonÄrsliv pÄ 2000-talet tar han i sÄ att byxorna spricker.
Ja, sĂ„ hĂ€r kan man fortsĂ€tta att ha invĂ€ndningar som hindrar en frĂ„n att komma fram till det vĂ€sentliga, Ă€rendet. Men â och det Ă€r ett vĂ€sentligt men â det finns ocksĂ„ ett annat sĂ€tt att lĂ€sa boken.
John Updike Ă€r 75 Ă„r. Han har under snart ett halvt sekel varit en av Amerikas frĂ€msta författare, den stora skildraren av vitt medelklassliv i förorten, och som sĂ„dan ovĂ€rderlig, inte minst genom sin svit om Harry âHarenâ Angstrom, fyra romaner publicerade med tio Ă„rs mellanrum mellan 1960 och 1990, ett sĂ€llsynt nĂ€rvarande portrĂ€tt av sĂ„vĂ€l en mĂ€nniskas liv som det amerikanska samhĂ€llet och dess förĂ€ndring.
Updike hade kunnat luta sig tillbaka och betrakta en imponerande verkförteckning och ett författarskap som haft avgörande inflytande pÄ Ätskilliga andra författare, eller skriva Ànnu en stilsÀker bestseller om en förvirrad amerikansk man i övre medelÄldern som bevittnar kulturens, samhÀllets och den egna kroppens förfall. Han hade inte behövt riskera nÄgot. I hans Älder kan varje bok vara den sista, och vilken vill man dÄ runda av med?
Men i stÀllet har han valt att skildra en annan vÀrld Àn den han Àr förtrogen med, vÀl medveten om riskerna.
Till skillnad frĂ„n andra författare som skrivit böcker om post-11/9 â som t ex Ian McEwan i âLördagâ, Jay McInerney i âThe Good Lifeâ, Jonathan Safran Foer i âExtremt högt och otroligt nĂ€raâ â sĂ„ vĂ€ljer Updike inte vĂ€sterlĂ€nningens synvinkel, utan den andres, förövarens. Och han gör det genom âthe boy next doorâ i stĂ€llet för att fylla i den tacksamma vanförestĂ€llningen om âden ondskefulle arabenâ, riden av svartögt hat.
Att pÄstÄ att Updike utmanar sig sjÀlv vore en överdrift, men i ett USA som Àr skrÀckslaget inför allt frÀmmande och dÀr nÀst intill undantagstillstÄnd rÄder flyter han inte med strömmen. Han Àr djÀrv nog att Ätminstone vilja försöka förstÄ och ge en bild av sjÀlvmordsbombarna och klarlÀgga nÄgot om mekanismerna bakom deras attentat.
Sett ur det perspektivet Ă€r âTerroristenâ betydligt mer lockande lĂ€sning.
