Hur kunde ni?
HSB-tidningen okt 07


På nätet följer jag Mad Men, en amerikansk teveserie som utspelar sig på en reklambyrå under tidigt 60-tal. Det mest slående är hur mycket alla röker. De första rönen om rökningens skadeverkningar viftas undan, tystas ner, tas inte på allvar. Man fortsätter obekymrat att blossa. Hela tiden. Överallt.


Likadant i den svenska 70-talsspegeln Upp till kamp som gick spårlöst förbi på SVT härförleden. Till maten, i barnkammaren, på sängkanten… överallt en tänd cigg mellan pek och lång.


Precis så som det var då.


För oss födda på sextio- och sjuttiotalen finns det egentligen bara en enda fråga att ställa till föräldragenerationen som lät oss växa upp i ett rökmoln:


Hur kunde ni?


Och vi lovar oss, upplysta som vi är, att aldrig göra om samma misstag. Fast är det inte precis det vi gör? Nej, vi förpestar inte luften för varandra längre – herregud, när såg du en tänd cigarett inomhus senast? Till och med ensamstående skyndar ut på balkongen eller hukar under köksfläkten.


Men hur många gånger har du inte läst en rapport om mobiltelefoners fördärvliga strålning? För att obekymrat fortsätta ringa, och förvara luren nära kroppen. Eller som den senaste forskningsrapporten jag hörde: Strålningen ger inga skadliga verkningar. Sedan kom det finstilta: på kort sikt.


Det stannar inte vid mobiltelefoner. Hemma har vi dec-telefon, trådlöst bredband, trådlös överföring från iTunes på datorn till stereon, larm, mikrovågsugn, fjärrkontroller till stereo, teve, dvd, digitalbox. You name it. Och utomhus: signaler från mobilmaster täcker varenda kvadratmeter av landet.


Våra barn växer upp i ett strålningsfält. Lika osynligt som cancern var 1960.


Jag säger inte att det måste bli likadant nu. Bara att vi gör bäst i att vara beredda på att våra barn om ett par decennier kommer att ställa oss mot väggen och avkräva oss svar på en enda fråga:


Hur kunde ni?