Daniel Kehlmann, Världens mått

Recension i Sydsvenskan 5 oktober 07


För några år sedan fick jag en bok av en för mig okänd tysk författare, ”Jag och Kaminski” av Daniel Kehlmann. En rapp, uppkäftig roman om en samvetslös kulturjournalist som letar upp och tvingar sig på en åldrad konstnär som han ämnar skriva en biografi om i syfte att göra sig själv ett namn. Slumpen gjorde att jag läste den samtidigt med att en Expressenjournalist jagade upp författaren Peter Høeg ur hans självvalda isolering, vilket inte direkt minskade bokens giltighet när det gäller skrupelfri journalistik och vår syn på kändisskap.

Det är en av de böcker jag oftast återvänt till. För slagfärdigheten, för den ilskna humorn. Då var Daniel Kehlmann ung och lovande, ett wunderkind, nu fortfarande ung men en världsförfattare, tack vare uppföljaren ”Världens mått” som nu utkommer på svenska.

Huvudpersonerna är två av Tysklands största vetenskapsmän från 1700-talets senare del och 1800-talets första, geologen och botanikern Alexander von Humboldt och matematikern och astronomen Carl Friedrich Gauss.

Få kan vara så tacksamma att skriva om. Den ene kommer från fattiga förhållanden, är modersbunden, stamgäst på bordellerna, gift två gånger, avskyr att förflytta sig utanför stadsgränsen. Den andre är friherre, hatar sin mor, är oförstående på gränsen till bortom trovärdighet inför det andra könet, familjelös, vill resa så långt bort som möjligt för att upptäcka världen.

Ett klassiskt motsatspar.

Båda dock lika världsfrånvända. Och övertygade om sin storhet.

De möts en gång, vid en vetenskapskongress i Berlin 1828. I boken sker det redan i första kapitlet, innan Kehlmann växelvis redogör för deras levnadsbanor, för att mot slutet återkomma till mötet och dess upplösning.

Gauss håller sig till universitetet i Göttingen, där han redan i tjugoårsåldern skriver sitt magnum opus, Disquisitiones Arithmeticae, och det han därefter upptäcker verkar slumpmässigt, som efter en ballongfärd då han kan vederlägga tanken att två parallella linjer aldrig möter varandra, dvs formulera grunden till teorin om det krökta rummet som Einstein skulle utveckla hundra år senare. Han är ständigt upptagen med sina beräkningar. Bröllopsnatten avbryter han för att nedteckna en matematisk bevisföring, och han registrerar inte när hustrun nedkommer med deras första barn.

Humboldt är den förste att vetenskapligt utforska Syd- och Latinamerika. Han bestiger berg, upptäcker kanalen som förbinder floderna Amazonas och Orinoco, samlar in växter och djur, räknar löss i infödingarnas hår, förstår inte befolkningens avsky när han gräver upp en gravplats för att få med sig indianskelett. Allt mäts, vägs, beräknas, kontoförs, utan att han alltid är klar över nyttan med det.

Deras rationalitet är det lätt att skratta åt och vinna poänger på – om det inte vore för att samma tankesätt vore förhärskande i dag, med den enda skillnaden att vi försöker mäta världen i monetära termer, och vetenskapsmannens lyskraft har ersatts av finansmannens.

Kehlmann spelar på deras egenheter, drar ut och förstärker dem utan att för den skull göra avkall på sanningen. Deras forskning och upptäckter blir aldrig huvudsak, snarare ramlar de ur dem som blanka mynt ur hål i fickan, och Kehlmann bekymrar sig inte om att plocka upp och granska och förklara dem. Det är en historisk roman men inte så som vi lärt känna genren. Kehlmann skriver med pennan doppad i humor och ironi, i korta satser och med roande turneringar. Mellan forskningsresultat och kända biografiska fakta tar han sig författarens rätt att kitta igen sprickorna med fiktion, för att skapa en flödande berättelse och driva den framåt. Till skillnad från sina huvudpersoner som avskydde det narrativa, älskar han att berätta en historia, och han gör det med en ton som klingar av Updike, Nabokov och latinamerikanerna. Det är storslaget.

Som goda entertainers har männen varsin sidekick, på vars bekostnad deras genialitet får framgå. Humboldt har en lika häpen som avundsjuk Aimé Bonpland två steg bakom sig under hela expeditionen. Gauss har först assistenten Bartels, därefter sonen Eugen, vars främsta uppgift är att agera måltavla för faderns ilska över medelmåttigheten.

Som en inventering till den tidens ”Vem är det” har Kehlmann finkammat Tyskland på tidens alla stora inom vetenskap, litteratur, filosofi, och berett dem en plats i texten.

För ”Världens mått” blir också en bok om tyskheten. Den tyska noggrannheten och idealismen hålls upp till beskådan, liksom bristen på humor. Men eftersom Kehlmann är ironiker är det framförallt vanföreställningen om tysken och tyskheten som han får oss att skratta åt.

Kehlmann tar sig friheter med sina huvudpersoner, men låter också dem kommentera honom: Humboldt talar om sin avsmak för konsten, ”därför att författaren häftade sina egna griller vid namn på historiska personer”.

”Avskyvärt”, svarar Gauss.

Humboldt och Gauss viger sina liv åt att mäta och beräkna världen. Ingen av dem förstår den värld som pågår runt dem.

Napoleon invaderar Tyskland.

”Vem?” kommenterar Gauss fransosen, omedveten om kriget.

Den största kränkningen, menar Humboldt, är idén att människorna härstammar från aporna. Samtidigt som han stora arbete om växters geografiska utbredning kom att påverka Darwin.

Under kongressen i Berlin fängslas Eugen för deltagande i ett politiskt möte. Europa står på randen till en politiskt omvälvande tid. Det bekommer inte de två vetenskapsmännen, inte heller att få Eugen frisläppt. De har bråttom vidare, Gauss tillbaka till Göttingen, Humboldt att planera en expedition österut.

Däremot är de medvetna om tidens obönhörliga gång och sin plats i historien. ”Man föds in i en bestämd tid och är fången av den”, säger Gauss. ”Därigenom fick man ju en otillbörlig fördel gentemot det förflutna, samtidigt som man blev framtidens clown.”