Recension i Sydsvenskan 5 oktober 07
För nĂ„gra Ă„r sedan fick jag en bok av en för mig okĂ€nd tysk författare, âJag och Kaminskiâ av Daniel Kehlmann. En rapp, uppkĂ€ftig roman om en samvetslös kulturjournalist som letar upp och tvingar sig pĂ„ en Ă„ldrad konstnĂ€r som han Ă€mnar skriva en biografi om i syfte att göra sig sjĂ€lv ett namn. Slumpen gjorde att jag lĂ€ste den samtidigt med att en Expressenjournalist jagade upp författaren Peter HĂžeg ur hans sjĂ€lvvalda isolering, vilket inte direkt minskade bokens giltighet nĂ€r det gĂ€ller skrupelfri journalistik och vĂ„r syn pĂ„ kĂ€ndisskap.
Det Ă€r en av de böcker jag oftast Ă„tervĂ€nt till. För slagfĂ€rdigheten, för den ilskna humorn. DĂ„ var Daniel Kehlmann ung och lovande, ett wunderkind, nu fortfarande ung men en vĂ€rldsförfattare, tack vare uppföljaren âVĂ€rldens mĂ„ttâ som nu utkommer pĂ„ svenska.
Huvudpersonerna Àr tvÄ av Tysklands största vetenskapsmÀn frÄn 1700-talets senare del och 1800-talets första, geologen och botanikern Alexander von Humboldt och matematikern och astronomen Carl Friedrich Gauss.
FÄ kan vara sÄ tacksamma att skriva om. Den ene kommer frÄn fattiga förhÄllanden, Àr modersbunden, stamgÀst pÄ bordellerna, gift tvÄ gÄnger, avskyr att förflytta sig utanför stadsgrÀnsen. Den andre Àr friherre, hatar sin mor, Àr oförstÄende pÄ grÀnsen till bortom trovÀrdighet inför det andra könet, familjelös, vill resa sÄ lÄngt bort som möjligt för att upptÀcka vÀrlden.
Ett klassiskt motsatspar.
BÄda dock lika vÀrldsfrÄnvÀnda. Och övertygade om sin storhet.
De möts en gÄng, vid en vetenskapskongress i Berlin 1828. I boken sker det redan i första kapitlet, innan Kehlmann vÀxelvis redogör för deras levnadsbanor, för att mot slutet Äterkomma till mötet och dess upplösning.
Gauss hÄller sig till universitetet i Göttingen, dÀr han redan i tjugoÄrsÄldern skriver sitt magnum opus, Disquisitiones Arithmeticae, och det han dÀrefter upptÀcker verkar slumpmÀssigt, som efter en ballongfÀrd dÄ han kan vederlÀgga tanken att tvÄ parallella linjer aldrig möter varandra, dvs formulera grunden till teorin om det krökta rummet som Einstein skulle utveckla hundra Är senare. Han Àr stÀndigt upptagen med sina berÀkningar. Bröllopsnatten avbryter han för att nedteckna en matematisk bevisföring, och han registrerar inte nÀr hustrun nedkommer med deras första barn.
Humboldt Àr den förste att vetenskapligt utforska Syd- och Latinamerika. Han bestiger berg, upptÀcker kanalen som förbinder floderna Amazonas och Orinoco, samlar in vÀxter och djur, rÀknar löss i infödingarnas hÄr, förstÄr inte befolkningens avsky nÀr han grÀver upp en gravplats för att fÄ med sig indianskelett. Allt mÀts, vÀgs, berÀknas, kontoförs, utan att han alltid Àr klar över nyttan med det.
Deras rationalitet Ă€r det lĂ€tt att skratta Ă„t och vinna poĂ€nger pĂ„ â om det inte vore för att samma tankesĂ€tt vore förhĂ€rskande i dag, med den enda skillnaden att vi försöker mĂ€ta vĂ€rlden i monetĂ€ra termer, och vetenskapsmannens lyskraft har ersatts av finansmannens.
Kehlmann spelar pÄ deras egenheter, drar ut och förstÀrker dem utan att för den skull göra avkall pÄ sanningen. Deras forskning och upptÀckter blir aldrig huvudsak, snarare ramlar de ur dem som blanka mynt ur hÄl i fickan, och Kehlmann bekymrar sig inte om att plocka upp och granska och förklara dem. Det Àr en historisk roman men inte sÄ som vi lÀrt kÀnna genren. Kehlmann skriver med pennan doppad i humor och ironi, i korta satser och med roande turneringar. Mellan forskningsresultat och kÀnda biografiska fakta tar han sig författarens rÀtt att kitta igen sprickorna med fiktion, för att skapa en flödande berÀttelse och driva den framÄt. Till skillnad frÄn sina huvudpersoner som avskydde det narrativa, Àlskar han att berÀtta en historia, och han gör det med en ton som klingar av Updike, Nabokov och latinamerikanerna. Det Àr storslaget.
Som goda entertainers har mÀnnen varsin sidekick, pÄ vars bekostnad deras genialitet fÄr framgÄ. Humboldt har en lika hÀpen som avundsjuk Aimé Bonpland tvÄ steg bakom sig under hela expeditionen. Gauss har först assistenten Bartels, dÀrefter sonen Eugen, vars frÀmsta uppgift Àr att agera mÄltavla för faderns ilska över medelmÄttigheten.
Som en inventering till den tidens âVem Ă€r detâ har Kehlmann finkammat Tyskland pĂ„ tidens alla stora inom vetenskap, litteratur, filosofi, och berett dem en plats i texten.
För âVĂ€rldens mĂ„ttâ blir ocksĂ„ en bok om tyskheten. Den tyska noggrannheten och idealismen hĂ„lls upp till beskĂ„dan, liksom bristen pĂ„ humor. Men eftersom Kehlmann Ă€r ironiker Ă€r det framförallt vanförestĂ€llningen om tysken och tyskheten som han fĂ„r oss att skratta Ă„t.
Kehlmann tar sig friheter med sina huvudpersoner, men lĂ„ter ocksĂ„ dem kommentera honom: Humboldt talar om sin avsmak för konsten, âdĂ€rför att författaren hĂ€ftade sina egna griller vid namn pĂ„ historiska personerâ.
âAvskyvĂ€rtâ, svarar Gauss.
Humboldt och Gauss viger sina liv Ät att mÀta och berÀkna vÀrlden. Ingen av dem förstÄr den vÀrld som pÄgÄr runt dem.
Napoleon invaderar Tyskland.
âVem?â kommenterar Gauss fransosen, omedveten om kriget.
Den största krÀnkningen, menar Humboldt, Àr idén att mÀnniskorna hÀrstammar frÄn aporna. Samtidigt som han stora arbete om vÀxters geografiska utbredning kom att pÄverka Darwin.
Under kongressen i Berlin fÀngslas Eugen för deltagande i ett politiskt möte. Europa stÄr pÄ randen till en politiskt omvÀlvande tid. Det bekommer inte de tvÄ vetenskapsmÀnnen, inte heller att fÄ Eugen frislÀppt. De har brÄttom vidare, Gauss tillbaka till Göttingen, Humboldt att planera en expedition österut.
DĂ€remot Ă€r de medvetna om tidens obönhörliga gĂ„ng och sin plats i historien. âMan föds in i en bestĂ€md tid och Ă€r fĂ„ngen av denâ, sĂ€ger Gauss. âDĂ€rigenom fick man ju en otillbörlig fördel gentemot det förflutna, samtidigt som man blev framtidens clown.â
