Steve Sem-Sandberg, De utvalda
Recension i Sydsvenskan, okt 14


Österrike i juli. Vi kör genom ett böljande odlingslandskap för att komma fram till Hartheim, ett vackert renässansslott med anor från 1600-talet. Men det är inte för dess skönhet vi är här, utan för att besöka minnesplatsen för de 19 000 handikappade, påstådda mentalsjuka och oliktänkande som mördades här från maj 1940 till september 1941.


Hartheim var en viktig del av Aktion T4, systematiken bakom den slutgiltiga lösningen, och några av nazismens värsta bödlar tjänstgjorde här innan de gick vidare i karriären. Som t ex Franz Stangl som senare blev lägerkommendant för Sobibor och Treblinka.


Hartheim var ändå bara en mindre del av nazisternas stora, välregisserade eutanasiprojekt. Hur omfattande och utstuderat djävulskt det var framgår med förskräckande tydlighet i Steve Sem-Sandbergs nya roman De utvalda.


Vid Spiegelgrund, en del av Wiens enorma sjukhusområde Steinhof, förlade man handikappade, utvecklingsstörda och s k arvsbiologiskt mindervärdiga barn för att dessa skulle ”behandlas”, observeras, medicineras och slutligen – avlivas. Verksamheten pågick från 1940 ändå tills ryssarna kom 1945.


Nej, någon vård var det naturligtvis aldrig tal om.


Ansvarig var läkaren Heinrich Gross, ”Österrikes Mengele”.


Sem-Sandberg följer framför allt två personer över bokens 550 sidor. Adrian Ziegler är en ung pojke som är intagen på grund av sitt ”tattarutseende” och för att ha stulit en mindre summa pengar. Anna Katschenka är sjuksköterska och har frivilligt sökt sig till Spiegelgrund för att få arbeta med doktor Jekelius som hon är dragen till. Hon är varken övertygad nazist eller okunnig om vad som sker, men medverkar plikttroget och med blind auktoritetstro, utan att någonsin ifrågasätta eutanasiprojektet eller reflektera över sin delaktighet.


Men det vore missledande att kalla dem för egentliga huvudpersoner. Jag ser dem hellre som två ingångar till en roman med kollektiva förtecken. Sem-Sandbergs berättelse har både en bredd och ett djup som är anslående, och det är åtskilliga av hans gestalter som man bär med sig långt efter läsningen. Han porträtterar dem alla med detaljerad skärpa och förståelse, patienter såväl som personal och anstaltsledning. Och inte bara dem förmår han blåsa verkligt liv i, utan lika mycket platsen, tidsandan och stämningen. Läsaren förflyttas till Wien före, under och efter kriget.


Fakta blandas med fiktion, eller snarare har Sem-Sandberg skapat absolut trovärdig fiktion av ett gediget faktamaterial. Anna Katschenka och läkarstaben har de facto tjänstgjort vid Spiegelgrund. Medan Adrian Ziegler och de övriga intagna är fritt skapade utifrån åtskilliga vittnesdokument och –skildringar.


Experimenten som utfördes är väldokumenterade. Det är plågsam läsning. Särskilt den helvetiskt smärtsamma encefalografin, då först ryggmärgsvätskan sugs ut ur patienten innan luft sprutas in, för röntgen av hjärnan. Efteråt följer feberchocker och obeskrivligt illamående, och medicinering till döds.


Med den ohyggliga människosynen, den ”vetenskapliga” framstegsivern och avsaknaden av empati, kan man få för sig att det är medeltiden som skildras. Men detta skedde för bara en generation sedan.


Alla kan två sina händer. För det är så välordnat att inget beslut om avlivande – ”behandling” – fattas på sjukhuset utan i Berlin, på kommissionen dit alla handlingar och ansökningar kring patienterna skickas. Alla har handlat på order av någon annan.


Det finns inte mycket utrymme för tröst och hopp i denna bläcksvärta. Först mot bokens sista sidor anas ett litet ljus. I slutet av sin levnad tycks Adrian ändå ha fått något slags ro med sin sönderslagna existens, berövad alla möjligheter till ett fullvärdigt liv som han blivit.


För Sem-Sandbergs berättelse gör inte halt vid krigsslutet och stängningen av Spiegelgrund utan löper vidare fram till vår tid. Vilket är följdriktigt eftersom mardrömmen för de inblandade inte var över 1945.


Och frågan är om inte tiden efteråt är än mer skrämmande.


Anna Katschenka döms som ansvarig sköterska till fängelse. Doktorerna Türk och Illing till döden. Medan Heinrich Gross, högste ansvarig, kunde fortsätta sin gärning i ett Österrike som aldrig riktigt bearbetat sitt nazistiska förflutna på samma vis som Tyskland. Dels bedrev han forskning och gjorde karriär på det mänskliga material han kommit över på Spiegelgrund, dels var han verksam som rättspsykiatriker under flera årtionden. Så sent som 1975 belönades han med en av Österrikes mest prestigefulla utmärkelser för sin vetenskapliga gärning (vilken han senare fråntogs).


År 1997 – drygt femtio år efter krigsslutet! – hittades hans samling av närmare 800 hjärnor från de mördade barnen, konserverade i glasburkar, i ett låst utrymme under sjukhuset.


Fem år senare begravdes dessa kvarlevor, med flera av dem som överlevde Spiegelgrund närvarande vid ceremonin. Ett slags upprättelse eller erkännande, för de bestialiteter som tusentals barn utsattes för, om än alldeles för sent.


Hartheim. Efter rundvandringen är det svårt att köra vidare. Vi dröjer oss kvar, reflekterar över och pratar om det helvete som utspelade sig här för 70 år sedan. Vi fikar i kaféet, där ungdomar med Downs syndrom serverar. Intill oss på uteplatsen sitter kvinnor och män med olika handikapp, på utflykt från det närliggande samhället. Deras höga röster och skratt slår ut över borden.


Det känns som en evig seger över ondskans vansinne.