Ăsterrike i juli. Vi kör genom ett böljande odlingslandskap för att komma fram till Hartheim, ett vackert renĂ€ssansslott med anor frĂ„n 1600-talet. Men det Ă€r inte för dess skönhet vi Ă€r hĂ€r, utan för att besöka minnesplatsen för de 19 000 handikappade, pĂ„stĂ„dda mentalsjuka och oliktĂ€nkande som mördades hĂ€r frĂ„n maj 1940 till september 1941.
Hartheim var en viktig del av Aktion T4, systematiken bakom den slutgiltiga lösningen, och nÄgra av nazismens vÀrsta bödlar tjÀnstgjorde hÀr innan de gick vidare i karriÀren. Som t ex Franz Stangl som senare blev lÀgerkommendant för Sobibor och Treblinka.
Hartheim var ÀndÄ bara en mindre del av nazisternas stora, vÀlregisserade eutanasiprojekt. Hur omfattande och utstuderat djÀvulskt det var framgÄr med förskrÀckande tydlighet i Steve Sem-Sandbergs nya roman De utvalda.
Vid Spiegelgrund, en del av Wiens enorma sjukhusomrĂ„de Steinhof, förlade man handikappade, utvecklingsstörda och s k arvsbiologiskt mindervĂ€rdiga barn för att dessa skulle âbehandlasâ, observeras, medicineras och slutligen â avlivas. Verksamheten pĂ„gick frĂ„n 1940 Ă€ndĂ„ tills ryssarna kom 1945.
Nej, nÄgon vÄrd var det naturligtvis aldrig tal om.
Ansvarig var lĂ€karen Heinrich Gross, âĂsterrikes Mengeleâ.
Sem-Sandberg följer framför allt tvĂ„ personer över bokens 550 sidor. Adrian Ziegler Ă€r en ung pojke som Ă€r intagen pĂ„ grund av sitt âtattarutseendeâ och för att ha stulit en mindre summa pengar. Anna Katschenka Ă€r sjuksköterska och har frivilligt sökt sig till Spiegelgrund för att fĂ„ arbeta med doktor Jekelius som hon Ă€r dragen till. Hon Ă€r varken övertygad nazist eller okunnig om vad som sker, men medverkar plikttroget och med blind auktoritetstro, utan att nĂ„gonsin ifrĂ„gasĂ€tta eutanasiprojektet eller reflektera över sin delaktighet.
Men det vore missledande att kalla dem för egentliga huvudpersoner. Jag ser dem hellre som tvÄ ingÄngar till en roman med kollektiva förtecken. Sem-Sandbergs berÀttelse har bÄde en bredd och ett djup som Àr anslÄende, och det Àr Ätskilliga av hans gestalter som man bÀr med sig lÄngt efter lÀsningen. Han portrÀtterar dem alla med detaljerad skÀrpa och förstÄelse, patienter sÄvÀl som personal och anstaltsledning. Och inte bara dem förmÄr han blÄsa verkligt liv i, utan lika mycket platsen, tidsandan och stÀmningen. LÀsaren förflyttas till Wien före, under och efter kriget.
Fakta blandas med fiktion, eller snarare har Sem-Sandberg skapat absolut trovĂ€rdig fiktion av ett gediget faktamaterial. Anna Katschenka och lĂ€karstaben har de facto tjĂ€nstgjort vid Spiegelgrund. Medan Adrian Ziegler och de övriga intagna Ă€r fritt skapade utifrĂ„n Ă„tskilliga vittnesdokument och âskildringar.
Experimenten som utfördes Àr vÀldokumenterade. Det Àr plÄgsam lÀsning. SÀrskilt den helvetiskt smÀrtsamma encefalografin, dÄ först ryggmÀrgsvÀtskan sugs ut ur patienten innan luft sprutas in, för röntgen av hjÀrnan. EfterÄt följer feberchocker och obeskrivligt illamÄende, och medicinering till döds.
Med den ohyggliga mĂ€nniskosynen, den âvetenskapligaâ framstegsivern och avsaknaden av empati, kan man fĂ„ för sig att det Ă€r medeltiden som skildras. Men detta skedde för bara en generation sedan.
Alla kan tvĂ„ sina hĂ€nder. För det Ă€r sĂ„ vĂ€lordnat att inget beslut om avlivande â âbehandlingâ â fattas pĂ„ sjukhuset utan i Berlin, pĂ„ kommissionen dit alla handlingar och ansökningar kring patienterna skickas. Alla har handlat pĂ„ order av nĂ„gon annan.
Det finns inte mycket utrymme för tröst och hopp i denna blÀcksvÀrta. Först mot bokens sista sidor anas ett litet ljus. I slutet av sin levnad tycks Adrian ÀndÄ ha fÄtt nÄgot slags ro med sin sönderslagna existens, berövad alla möjligheter till ett fullvÀrdigt liv som han blivit.
För Sem-Sandbergs berÀttelse gör inte halt vid krigsslutet och stÀngningen av Spiegelgrund utan löper vidare fram till vÄr tid. Vilket Àr följdriktigt eftersom mardrömmen för de inblandade inte var över 1945.
Och frÄgan Àr om inte tiden efterÄt Àr Àn mer skrÀmmande.
Anna Katschenka döms som ansvarig sköterska till fĂ€ngelse. Doktorerna TĂŒrk och Illing till döden. Medan Heinrich Gross, högste ansvarig, kunde fortsĂ€tta sin gĂ€rning i ett Ăsterrike som aldrig riktigt bearbetat sitt nazistiska förflutna pĂ„ samma vis som Tyskland. Dels bedrev han forskning och gjorde karriĂ€r pĂ„ det mĂ€nskliga material han kommit över pĂ„ Spiegelgrund, dels var han verksam som rĂ€ttspsykiatriker under flera Ă„rtionden. SĂ„ sent som 1975 belönades han med en av Ăsterrikes mest prestigefulla utmĂ€rkelser för sin vetenskapliga gĂ€rning (vilken han senare frĂ„ntogs).
Ă r 1997 â drygt femtio Ă„r efter krigsslutet! â hittades hans samling av nĂ€rmare 800 hjĂ€rnor frĂ„n de mördade barnen, konserverade i glasburkar, i ett lĂ„st utrymme under sjukhuset.
Fem Är senare begravdes dessa kvarlevor, med flera av dem som överlevde Spiegelgrund nÀrvarande vid ceremonin. Ett slags upprÀttelse eller erkÀnnande, för de bestialiteter som tusentals barn utsattes för, om Àn alldeles för sent.
Hartheim. Efter rundvandringen Àr det svÄrt att köra vidare. Vi dröjer oss kvar, reflekterar över och pratar om det helvete som utspelade sig hÀr för 70 Är sedan. Vi fikar i kaféet, dÀr ungdomar med Downs syndrom serverar. Intill oss pÄ uteplatsen sitter kvinnor och mÀn med olika handikapp, pÄ utflykt frÄn det nÀrliggande samhÀllet. Deras höga röster och skratt slÄr ut över borden.
Det kÀnns som en evig seger över ondskans vansinne.
