Hudson, New York
RES 03/2009


När vi anländer på kvällen sitter det en post it-lapp på dörren: ”Välkomna. Välj själva vilka rum ni vill ha. Vi ses i morgon.”


Roligare än på Hudson City Bed & Breakfast kan man inte bo. Hela huset andas en annan tidsepok, jag kommer genast att tänka på filmen Arsenik och gamla spetsar när vi stiger in. Rummen är alla väldigt olika, med himmelsängar och möbler från lite varstans.


Ägaren Barry Butterfield sätter ytterligare färg på stället. En hjälpsam livsfilosof som gav upp karriären på JP Morgan och flyttade från Brooklyn. Han har lika nära till att formulera ett bevingat ord som att släppa allt han har för händer för att googla information åt oss.


Namnet på frukostmatsalen har han låtit inregistrera. Barry Butterfield Waffle Shack. Men han kan också laga såväl oststinn omelett som banankaka till frukost.


”Eftersom alla inte är sålda på våfflor.”


Det bekymrar honom en aning. Särskilt när han hör att våffla och waffle är nästan samma ord.


”Där hör ni. Det är våfflor som förenar världen.”


Vad kan man invända mot det, när de serveras med bacon, jordgubbar och sirap?


Efter ett slag lär vi oss att den tid vi anger för frukost ser Barry som riktmärke för när han ska åka och handla. Morgnarna tenderar därför att bli sena. Om han ens har tid just då. För varannan morgon skjutsar han yngsta sonen till skolan. Och det är trots allt något sympatiskt med en man som sätter sonens skolgång före sina gäster frukostvanor, så vi väntar snällt.


Barry är en sällsam figur och blir snabbt mer vän än värd. Och han är representativ för det New York-kollektiv som börjat flytta upstate. Köpstarkt, easy going, med vana av att ställa krav på komfort.


Hudson, två timmar norr om New York, är ett stort stycke americana under förändring.


En av de större i städerna i Nordamerika för drygt två hundra år sedan, i dag lantlig småstad. Då var det en viktig landningsplats för valindustrin. Valfångarna bogserade sina fångster uppför Hudsonfloden till Hudson där de bereddes och olja utvanns ur späcket.


Sedan kom elektriciteten och järnvägen och industrin dog ut och orten förtvinade. Bara det vackra odlingslandskapet låg kvar, bördigt, storslaget, med Catskill Mountains på andra sidan floden som sakta flyter söderut mot Manhattan och New Jersey varefter den mynnar ut i Atlanten. Men får du höra att någon varit ”up the river” så innebär inte det en naturskön utflykt, utan en vistelse på någon av de många fängelserna häromkring.


En andra fas inleddes runt förra sekelskiftet och höll i sig in på femtiotalet. Skörlevnad gjorde staden ökänd. Spel, sprit och prostitution lockade folk från hela delstaten New York. Av sjuttiotalet barer återstår egentligen bara två i dag, om man undantar alla nyöppnade restaurangers bardiskar. På Savoia är stämningen hög och en dubbel whisky det samma som ett bräddat glas. På Iron Horse håller en åldrad man den sjömanstatuerade innehavaren sällskap framför teven, och man kan förmoda att de tillsammans minns barens storhetstid som varade ungefär fram till att Paul Newman spelade in Nobody’s Fool här.


Stan förföll i decennier. Arbetena försvann, liksom framtidstron. Fram till för bara några år sedan påminde centrum mest om bakgrunden till en Bruce Springsteen-video.


I dag är det just elektriciteten, i form av den digitala teknik som den transporterar, och järnvägen som gjuter nytt hopp i Hudson. Stan är på uppgång igen, den amerikanska recessionen till trots. Eller kanske tack vare. New York-borna flyttar upp för att få ett billigare boende och en mindre stressad tillvaro på pendlingsavstånd till metropolen. Slår sig ner här eller skaffar feriehus i omgivningarna. Sedan 11/9 har huspriserna i området så gott som fördubblats. Hudsondalen har blivit det nya svarta för den kulturinriktade medelklassen.


”Vi bodde på Manhattan i tjugo år. Det räckte. Här är det lugnare för både oss och barnen”, säger Kathleen som tillsammans med maken Peter låtit bygga en vidunderligt villa strax utanför Hudson.


Från studion intill driver de sin arkitektbyrå. De saknar inte uppdrag. Många som flyttar upp har gott om pengar att bygga spektakulära hus för.


”Det är inte längre än att vi kan köra ner till New York för möten med våra uppdragsgivare. Eller för att ta en helg på Manhattan.”


Mycket av centrala Hudsons ursprungliga bebyggelse är restaurerad till originalskick. Hus med liggande panel och front porch, flagga fladdrande i den loja vinden och välklippta gräsmattor. Inte konstigt att filmbolagen sökt sig hit när amerikanskt småstadsliv ska skildras.


Nya restauranger, kaféer och butiker öppnar i samma takt som inflyttningen ökar, och de vänder sig till en medveten publik. Men stans självkänsla har inte riktigt hunnit med. Hudson måste vara den enda plats jag varit på där det inte säljs vykort med lokala motiv!


Warren Street, den oändligt långa huvudgatan, skär rakt genom stan. På norra sidan är det fattigt och förfallet, på den södra rikt och renoverat. Gourmetkrog och exklusiv heminredning i ena kvarteret, i nästa en skylt i livsmedelsbutikens fönster: ”Food coupons accepted”. Det tar mindre än femton sekunder att förflytta sig mellan Greenwich Village-inspirerade serveringar till droghandel och social misär à la Bronx.


Medan vi kör genom stan lyssnar vi till National Guards radioreklam som vänder sig till tonårsföräldrar: Låt era döttrar ta värvning hos oss, så ger vi dem collegeutbildning.


Inget sägs om att döttrarna kan komma att tjänstgöra i Irak.


Men att vi befinner oss i ett land med väpnade trupper på en annan kontinent märks, eller om det är medvetenheten om den egna sårbarheten som väckts. Det är en känsla som är ogripbar, omöjlig att sätta fingret på. Jag kan inte benämna det på annat vis än som en stämning som skapas av påbud och förbud, vart för sig inte anmärkningsvärt men som helhet skapar det en misstänksamhet som är nedbrytande för ett samhälle.


Ändå är det svårt att inte bli förälskad i den här delen av Amerika. Hudsondalen och bergen på andra sidan floden är förtrollande vackra områden. Catskills är klassisk mark för friluftsliv, med skidåkning på vintern och trekking resten av året.


Vid sidan av livsstilen och naturupplevelserna är det framför allt gallerier och antikviteter som lockar besökare. Längs hela Warren Street ligger antikvitetshandlarna tätt, uppemot ett femtiotal. Fast, ärligt talat, en del möbler är mer begagnade än antika. Det beror kanske på vad man har för tidsperspektiv.


Jag går från butik till butik. Besöker handlare som specialiserat sig på soffor och stolar, förvaringsmöbler, lampor eller glas och porslin. Utbudet spänner över hela skalan både på djupet, med allt från shakermöbler från 1800-talet till sentida danska designklassiker, och på bredden, från butiker där visningar måste förhandsbokas till John Does Books & Records som har öppet veckans alla dagar och vars möbler och prylar inte är värdefullare än att de lämnas ute på gatan över natten.


Antikviteter fraktas hit från hela landet av uppköpare. Handlarna säljer i sin tur vidare till inredare och arkitekter som kommer upp från New York för sina kunders räkning. Och naturligtvis till hitflyttade New Yorkare. Hudson är som en stor hub för antikviteter och vintage design.


”Men ingen från Hudson köper antikviteter”, säger Edward Keegan. ”Här finns ingen lokal handel.”


Sedan trettio år driver han Armory Antique i en märklig byggnad som med bastant stensockel och torn till lika delar påminner om riddarborg och fästning. Taggtrådsstängslet är kvar sedan National Guard använde huset som vapenförråd. Handlarna hyr utrymme och Edward sköter försäljningen mot provision.


Jag går runt i gångarna mellan stånden. Fascineras av blandningen av loppis och kvalitet och funderar länge på hur jag ska kunna transportera hem några välbehållna shakerstolar.


Lustigt nog har Hudson blivit något av en svenskort. Face Stockholm har ett spaciöst showroom på Warren Street och grundarna Gun Nowak och dottern Martina Arfwidson har var sitt hus i stan. I lokalen intill driver Lars Hedström en av de bästa blomster- och inredningsbutikerna. Och längre uppför gatan stiger vi en kväll in på DaBa.


Hudsons mest innovativa restaurang drivs av två barndomskompisar från Nynäshamn. Daniel Nilsson flyttade tidigt till USA – hans pappa är hockeylegenden Ulf ”Lill-Pröjsarn” – men återvände till Sverige på somrarna och lekte med Ola Svedman. Sedan förlorade de kontakten, tills de i vuxen ålder sprang på varann på en bar i Stockholm. Båda var då utbildade kockar. Något år senare ringde Daniel från USA och bad Ola komma över och hjälpa honom starta en krog.


DaBas kök är internationellt med en tydlig norrländsk profil. Råvaror som sill, röding och älg presenteras i nyskapande kompositioner.


”Och vi har alltid en dagens husman”, säger Ola.


”I dag är det köttbullar med mos och lingon”, fortsätter Daniel med lätt brytning.


Till skillnad från många andra krogar som jag hängt i köket på så verkar Ola och Daniel hela tiden ha genuint roligt. Knoll och Tott, Humle och Dumle – två gamla kompisar som munhuggs och skämtar medan de skyndar mellan grytorna.


Daniel supportar och backar upp. Ola lutar sig över varenda tallrik och duttar och justerar och godkänner. Ut bärs rätter med smaker som antingen samspelar eller oväntat bryter mot varandra. Kanske behövdes avståndet hemifrån för att Daniel och Ola skulle återupptäcka smakerna och hitta nya kombinationer.


Det blir i alla fall den krog vi återvänder till. Och äter amerikanskt: den bästa hamburgaren med pommes under hela resan.


När vi checkar ut får vi med oss ett knippe tänkvärdheter. Medan han följer oss ut på verandan berättar Barry entusiastiskt om sina planer att involvera Hudsonborna i nattliga spökvandringar för besökare.


På huset mitt emot har kväkare klistrat en streamer: ”Vänner för fred”. Det får honom att stanna upp och fundera.


”Det är ju rörmokare som får världen att gå runt. Utan dem skulle ingenting fungera. Ska vi starta en internationell rörelse, Vänner för rörmokare?”


Tja, kanske det. Men när vi kör därifrån är vi för vår del helt nöjda med att ha blivit vänner med Barry.