Gaute Heivoll, Över Kinesiska havet
Översättning Lotta Eklund Norstedts


Ett av de upprop som fått störst viral spridning den senaste tiden är ”Rocka sockorna”. Det fick oss att ta på oss olikfärgade strumpor och lägga ut bilder av det på sociala medier på World Down Syndrome Day. Ett välkommet initiativ för att under parollen ”Annorlunda är bra!” uppmärksamma dem som fötts med en kromosomförändring och som annars sällan får något utrymme.


Vi kritar upp allt mindre boxar som en normalitet ska rymmas i. Den normaliteten, som den för stunden definieras, utgör en osynlig gräns. Alla ska in i samma mall – eller sållas bort. Det är oftast obegripligt varför vi distanserar oss så från det avvikande, från det som inte passar in. Jag har en känsla av att det beror lika mycket på en rädsla för det annorlunda som på att det inte stämmer med livsstilsmönster och oviljan att ta sig tid.


Kanske är det just därför så nödvändigt uppfriskande att läsa Gaute Heivolls roman Över kinesiska havet.


Upptakten är tämligen traditionell. Den namnlöse berättaren återvänder som medelålders man till föräldrahemmet för att städa ut dödsboet efter föräldrarna och förflyttas till barndomen med hjälp av de saker han finner. I det här fallet utgörs madeleinekakorna av ett inackorderingskontrakt och en påse med kläder som tillhört hans syster.


Fadern var diakon och hade i elva år – sina elva lyckligaste år – arbetat med psykiskt sjuka vid Dikemark hospital i Oslo. Det var också där han träffade sjuksköterskan Karin.


I början av 1940-talet bygger fadern ett hus på den norska landsbygd som han var bördig ifrån men som modern aldrig sett innan hon flyttade dit.


Huset är stort nog att härbärgera patienter på ovanvåningen och köket dimensionerat för att laga mat åt många. De öppnar helt enkelt en egen anstalt för sinnessjuka och efterblivna, som det genomgående heter i boken. Där kan de fortsätta arbetet som på Dikemark och ”förvalta Kristi kärlek”.


Från Dikemark tar de med sig Karins morbror Josef. Till huset kommer även två före detta amerikafarare. Traumatiserade Matiassen som dagarna i ända sitter och gungar på en pall under asken på gårdsplanen och Christian Jensen, som ung en begåvad student som läste teologi vid Wooster College innan det ”slog över”.


Den sista krigsvintern tar familjen även sig an fem syskon i åldrarna fyra till sjutton år. Pojkarna Nils, Erling och Sverre, flickorna Ingrid och Lilly. Alla efterblivna, möjligen förutom Lilly som kanske bara är obegåvad. De ska komma att stanna i närmare i trettio år.


Alla åtta inackorderingar inhyses i vindsrummen, där de sover och äter sina måltider på blecktallrikar efter att ha sjungit bordsbönen Glädjens Herre.


Under nästan ett halvt sekel får vi följa dem och berättarens familj, huvudsakligen kronologiskt.


Norrmannen Gaute Heivoll slog igenom internationellt för ett par år sedan med den biografiska romanen Innan jag brinner. Även Över kinesiska havet tar avstamp i verkliga händelser och människor.


Heivoll skriver en rak, enkel prosa, omedelbart fångande och med vackra bilder. Översättaren Lotta Eklund har förmedlat den till en väldigt fin och följsam svenska.


En mindre medveten författare skulle haft svårt att avhålla sig från de gratispoänger som går att vinna på den här uppsättningen gestalter. Men Heivoll gör inget nummer av någons egenheter. Han möter alla på exakt samma villkor. Som människa. Alla är individer, inte diagnoser.


Tidigt i berättelsen drabbas familjen av en katastrof, när lillasyster Tone förolyckas. Men efterspelet till den och vad som verkligen hände mellan föräldrarna står klart för berättaren först åtskilliga år senare. Den sista pusselbiten får han i handen när han hittar några foton under husröjningen.


Jag kan under läsningen irritera mig på att det aldrig bränner till ordentligt, på hur livet sakta framlevs med texten som ett lugnt flöde av erinringar även när det handlar om avgörande händelser, liksom på att jag aldrig lär känna dem fem syskonen på riktigt. Jag kan till exempel inte skilja de tre bröderna från varandra när jag lägger ifrån mig boken. Ändå sträckläser jag, för under ytan är detta ett stort ödesdrama, berättat så lågmält att det nästan inte märks.


Det blir tydligt inte minst på de sista sidorna. Moderns insikt om på vilket annat sätt hennes liv hade kunnat gestalta sig följer en ut som en mollstämd hymn när man lämnar familjen efter en kyrkokonsert.


Jag vet mig inte på mycket länge ha läst en roman som rymmer så mycket varm medmänsklighet. Det är rent av ett slags kärleksroman, till det annorlunda.


Sydsvenskan, juni 15