Ett av de upprop som fĂ„tt störst viral spridning den senaste tiden Ă€r âRocka sockornaâ. Det fick oss att ta pĂ„ oss olikfĂ€rgade strumpor och lĂ€gga ut bilder av det pĂ„ sociala medier pĂ„ World Down Syndrome Day. Ett vĂ€lkommet initiativ för att under parollen âAnnorlunda Ă€r bra!â uppmĂ€rksamma dem som fötts med en kromosomförĂ€ndring och som annars sĂ€llan fĂ„r nĂ„got utrymme.
Vi kritar upp allt mindre boxar som en normalitet ska rymmas i. Den normaliteten, som den för stunden definieras, utgör en osynlig grĂ€ns. Alla ska in i samma mall â eller sĂ„llas bort. Det Ă€r oftast obegripligt varför vi distanserar oss sĂ„ frĂ„n det avvikande, frĂ„n det som inte passar in. Jag har en kĂ€nsla av att det beror lika mycket pĂ„ en rĂ€dsla för det annorlunda som pĂ„ att det inte stĂ€mmer med livsstilsmönster och oviljan att ta sig tid.
Kanske Ă€r det just dĂ€rför sĂ„ nödvĂ€ndigt uppfriskande att lĂ€sa Gaute Heivolls roman Ăver kinesiska havet.
Upptakten Àr tÀmligen traditionell. Den namnlöse berÀttaren ÄtervÀnder som medelÄlders man till förÀldrahemmet för att stÀda ut dödsboet efter förÀldrarna och förflyttas till barndomen med hjÀlp av de saker han finner. I det hÀr fallet utgörs madeleinekakorna av ett inackorderingskontrakt och en pÄse med klÀder som tillhört hans syster.
Fadern var diakon och hade i elva Ă„r â sina elva lyckligaste Ă„r â arbetat med psykiskt sjuka vid Dikemark hospital i Oslo. Det var ocksĂ„ dĂ€r han trĂ€ffade sjuksköterskan Karin.
I början av 1940-talet bygger fadern ett hus pÄ den norska landsbygd som han var bördig ifrÄn men som modern aldrig sett innan hon flyttade dit.
Huset Ă€r stort nog att hĂ€rbĂ€rgera patienter pĂ„ ovanvĂ„ningen och köket dimensionerat för att laga mat Ă„t mĂ„nga. De öppnar helt enkelt en egen anstalt för sinnessjuka och efterblivna, som det genomgĂ„ende heter i boken. DĂ€r kan de fortsĂ€tta arbetet som pĂ„ Dikemark och âförvalta Kristi kĂ€rlekâ.
FrĂ„n Dikemark tar de med sig Karins morbror Josef. Till huset kommer Ă€ven tvĂ„ före detta amerikafarare. Traumatiserade Matiassen som dagarna i Ă€nda sitter och gungar pĂ„ en pall under asken pĂ„ gĂ„rdsplanen och Christian Jensen, som ung en begĂ„vad student som lĂ€ste teologi vid Wooster College innan det âslog överâ.
Den sista krigsvintern tar familjen Àven sig an fem syskon i Äldrarna fyra till sjutton Är. Pojkarna Nils, Erling och Sverre, flickorna Ingrid och Lilly. Alla efterblivna, möjligen förutom Lilly som kanske bara Àr obegÄvad. De ska komma att stanna i nÀrmare i trettio Är.
Alla Ätta inackorderingar inhyses i vindsrummen, dÀr de sover och Àter sina mÄltider pÄ blecktallrikar efter att ha sjungit bordsbönen GlÀdjens Herre.
Under nÀstan ett halvt sekel fÄr vi följa dem och berÀttarens familj, huvudsakligen kronologiskt.
Norrmannen Gaute Heivoll slog igenom internationellt för ett par Ă„r sedan med den biografiska romanen Innan jag brinner. Ăven Ăver kinesiska havet tar avstamp i verkliga hĂ€ndelser och mĂ€nniskor.
Heivoll skriver en rak, enkel prosa, omedelbart fĂ„ngande och med vackra bilder. ĂversĂ€ttaren Lotta Eklund har förmedlat den till en vĂ€ldigt fin och följsam svenska.
En mindre medveten författare skulle haft svÄrt att avhÄlla sig frÄn de gratispoÀnger som gÄr att vinna pÄ den hÀr uppsÀttningen gestalter. Men Heivoll gör inget nummer av nÄgons egenheter. Han möter alla pÄ exakt samma villkor. Som mÀnniska. Alla Àr individer, inte diagnoser.
Tidigt i berÀttelsen drabbas familjen av en katastrof, nÀr lillasyster Tone förolyckas. Men efterspelet till den och vad som verkligen hÀnde mellan förÀldrarna stÄr klart för berÀttaren först Ätskilliga Är senare. Den sista pusselbiten fÄr han i handen nÀr han hittar nÄgra foton under husröjningen.
Jag kan under lĂ€sningen irritera mig pĂ„ att det aldrig brĂ€nner till ordentligt, pĂ„ hur livet sakta framlevs med texten som ett lugnt flöde av erinringar Ă€ven nĂ€r det handlar om avgörande hĂ€ndelser, liksom pĂ„ att jag aldrig lĂ€r kĂ€nna dem fem syskonen pĂ„ riktigt. Jag kan till exempel inte skilja de tre bröderna frĂ„n varandra nĂ€r jag lĂ€gger ifrĂ„n mig boken. ĂndĂ„ strĂ€cklĂ€ser jag, för under ytan Ă€r detta ett stort ödesdrama, berĂ€ttat sĂ„ lĂ„gmĂ€lt att det nĂ€stan inte mĂ€rks.
Det blir tydligt inte minst pÄ de sista sidorna. Moderns insikt om pÄ vilket annat sÀtt hennes liv hade kunnat gestalta sig följer en ut som en mollstÀmd hymn nÀr man lÀmnar familjen efter en kyrkokonsert.
Jag vet mig inte pÄ mycket lÀnge ha lÀst en roman som rymmer sÄ mycket varm medmÀnsklighet. Det Àr rent av ett slags kÀrleksroman, till det annorlunda.
Sydsvenskan, juni 15
