Richard Yates har lÀnge varit framför allt en författarnas författare. Det gÄr att spÄra influenser frÄn honom i en mÀngd litteratur. I exempelvis Richard Fords hyllade trilogi om Frank Bascombe Àr det svÄrt att tÀnka sig skildringen av huvudpersonens melankoliska livslÀge utan Yates inflytande.
Att författarna inte slutat lÀsa Yates Àr en del av förklaringen till att han nu ÄterupptÀcks. Tiden har hunnit ikapp honom, och han börjar allt mer ocksÄ bli lÀsarnas författare.
För tvÄ Är sedan översattes Revolutionary Road frÄn 1961 till svenska, lagom till att den filmatiserades med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet i huvudrollerna. Nu utkommer hans andra mÀsterverk, Easter Parade, skriven femton Är senare.
Yatesologerna â för det finns sĂ„dana â Ă€ltar stĂ€ndigt vilken av de tvĂ„ som Ă€r han frĂ€msta roman.
Easter Parade följer systrarna Sarah och Emily Grimes under nÀstan fem decennier.
Den vackra Sarah gifter sig som ung med en man frÄn en familj med anor men utan större talanger. De flyttar in i ett nedgÄnget hus pÄ hans förÀldrars bedagade egendom pÄ Long Island, fÄr tre barn och lever ett destruktivt liv. Vid fyrtio Àr Sarah en plufsig, sherrypimplande kvinna med dÄliga tÀnder och söndertrasat sjÀlvförtroende, som hennes syster vill ha allt mindre att göra med.
Emily lĂ€ser engelsk litteratur pĂ„ universitetet med föresatsen att bli en intellektuell â för som intellektuell kan man betrakta sitt liv och dess motgĂ„ngar och pinsamheter med upphöjd distans. Hon arbetar pĂ„ olika tidskrifter och reklambyrĂ„er, gifter sig, skiljer sig, trĂ€ffar nya mĂ€n, och lĂ€mnar dem. Ăr till det yttre en modern, frigjord kvinna.
De tvÄ moln som livet igenom skuggar systrarnas tillvaro Àr den frÄnvarande fadern, eller snarare bilden av fadern, och mamman, som vill kallas Pookie, försupen, snacksalig och med stÀndiga ekonomiska bekymmer som gör att hon och döttrarna flyttar gÄng pÄ gÄng.
Redan romanens första mening slĂ„r an tonen: âIngen av systrarna Grimes skulle fĂ„ ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med förĂ€ldrarnas skilsmĂ€ssa.â
Det Àr en historia förvillande lik Yates eget liv, som under hela sin uppvÀxt flyttade frÄn ort till ort med sin alkoholiserade mamma och storasyster, vars Àktenskap pÄminde om Sarahs. Men, som Mats Kempe skriver i sitt inkÀnnande förord, man ska akta sig för att sÀtta likhetstecken mellan liv och roman. Yates anvÀnde sig av sina erfarenheter, belyste dem frÄn olika hÄll, för att se sig sjÀlv men ocksÄ för att vi ska kunna se hans personer fullt ut, och oss sjÀlva.
I en tid nerlusad av mediehypade författare som skriver svagplottade, illa researchade och ofta stilistiskt undermÄliga deckare, Àr Easter Parade naturligtvis otidsenlig. HÀr finns ingen omvÀlvande dramatik, ingen hemlighet, inget överraskande slut.
Inte heller flörtar Yates i onödan med publikfriande konster. DĂ€r en samtida som John Updike tar ett steg fram och markerar sina turneringar med flaggviftningar och höga rop för att ingen ska missa dem, tar Richard Yates i stĂ€llet ett steg tillbaka, förlitar sig pĂ„ sina karaktĂ€rer â och pĂ„ lĂ€sarnas förmĂ„ga att förstĂ„ dem och att uppfatta detaljerna. Som inledningsmeningens âalltidâ â lĂ€tt att missa pĂ„ första trappsteget in i texten, meningens minst behövliga ord, men centralt för romanens helhet.
Yates mÀsterskap bestÄr i hans förmÄga att skapa liv, med enkla medel och en beundransvÀrd stilistisk lÀtthet. Han skriver inte om personerna, han skriver genom dem, fÄngar dem med humor och vÀrme i deras nederlag. Och han skapar scener med en ohygglig skÀrpa.
Det Àr i skildringen av amerikansk medelklass som lever ett strÀvsamt, stillsamt efterkrigsliv Yates har sin hemvist.
ĂndĂ„ finns det inget daterat över vare sig miljöer eller personer, aldrig uppstĂ„r kĂ€nslan av dammigt femtiotal, kladdigt sextiotal â allt Ă€r lika mycket hĂ€r och nu.
Easter Parade Ă€r genomgĂ„ende befolkad av typiska Yates-figurer, mĂ€nniskor med drömmar, förhoppningar, illusioner â som alla krossas eller kommer av sig, och vad de griper efter Ă€r inte ett sista halmstrĂ„, utan Ă€nnu en drink.
Yates stora förebild var F Scott Fitzgeralds The Great Gatsby, troligtvis den roman som flest amerikanska författare velat mÀta sig med, försök som de flesta stupat pÄ.
Richard Yates levde som en av sina egna litterĂ€ra skapelser â alkoholiserad och utan att nĂ„ de litterĂ€ra framgĂ„ngar han drömde om. Han dog 1992, enligt myten bitter över att ha fallit i glömska.
Men han skrev den stora amerikanska romanen â tvĂ„ gĂ„nger â utan att den var stor. DĂ€rför att livet för de flesta inte Ă€r storslaget.
