Richard Yates, Easter Parade
Recension i Sydsvenskan 26 april 10


Richard Yates har länge varit framför allt en författarnas författare. Det går att spåra influenser från honom i en mängd litteratur. I exempelvis Richard Fords hyllade trilogi om Frank Bascombe är det svårt att tänka sig skildringen av huvudpersonens melankoliska livsläge utan Yates inflytande.


Att författarna inte slutat läsa Yates är en del av förklaringen till att han nu återupptäcks. Tiden har hunnit ikapp honom, och han börjar allt mer också bli läsarnas författare.


För två år sedan översattes Revolutionary Road från 1961 till svenska, lagom till att den filmatiserades med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet i huvudrollerna. Nu utkommer hans andra mästerverk, Easter Parade, skriven femton år senare.


Yatesologerna – för det finns sådana – ältar ständigt vilken av de två som är han främsta roman.


Easter Parade följer systrarna Sarah och Emily Grimes under nästan fem decennier.


Den vackra Sarah gifter sig som ung med en man från en familj med anor men utan större talanger. De flyttar in i ett nedgånget hus på hans föräldrars bedagade egendom på Long Island, får tre barn och lever ett destruktivt liv. Vid fyrtio är Sarah en plufsig, sherrypimplande kvinna med dåliga tänder och söndertrasat självförtroende, som hennes syster vill ha allt mindre att göra med.


Emily läser engelsk litteratur på universitetet med föresatsen att bli en intellektuell – för som intellektuell kan man betrakta sitt liv och dess motgångar och pinsamheter med upphöjd distans. Hon arbetar på olika tidskrifter och reklambyråer, gifter sig, skiljer sig, träffar nya män, och lämnar dem. Är till det yttre en modern, frigjord kvinna.


De två moln som livet igenom skuggar systrarnas tillvaro är den frånvarande fadern, eller snarare bilden av fadern, och mamman, som vill kallas Pookie, försupen, snacksalig och med ständiga ekonomiska bekymmer som gör att hon och döttrarna flyttar gång på gång.


Redan romanens första mening slår an tonen: ”Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa.”


Det är en historia förvillande lik Yates eget liv, som under hela sin uppväxt flyttade från ort till ort med sin alkoholiserade mamma och storasyster, vars äktenskap påminde om Sarahs. Men, som Mats Kempe skriver i sitt inkännande förord, man ska akta sig för att sätta likhetstecken mellan liv och roman. Yates använde sig av sina erfarenheter, belyste dem från olika håll, för att se sig själv men också för att vi ska kunna se hans personer fullt ut, och oss själva.


I en tid nerlusad av mediehypade författare som skriver svagplottade, illa researchade och ofta stilistiskt undermåliga deckare, är Easter Parade naturligtvis otidsenlig. Här finns ingen omvälvande dramatik, ingen hemlighet, inget överraskande slut.


Inte heller flörtar Yates i onödan med publikfriande konster. Där en samtida som John Updike tar ett steg fram och markerar sina turneringar med flaggviftningar och höga rop för att ingen ska missa dem, tar Richard Yates i stället ett steg tillbaka, förlitar sig på sina karaktärer – och på läsarnas förmåga att förstå dem och att uppfatta detaljerna. Som inledningsmeningens ”alltid” – lätt att missa på första trappsteget in i texten, meningens minst behövliga ord, men centralt för romanens helhet.


Yates mästerskap består i hans förmåga att skapa liv, med enkla medel och en beundransvärd stilistisk lätthet. Han skriver inte om personerna, han skriver genom dem, fångar dem med humor och värme i deras nederlag. Och han skapar scener med en ohygglig skärpa.


Det är i skildringen av amerikansk medelklass som lever ett strävsamt, stillsamt efterkrigsliv Yates har sin hemvist.


Ändå finns det inget daterat över vare sig miljöer eller personer, aldrig uppstår känslan av dammigt femtiotal, kladdigt sextiotal – allt är lika mycket här och nu.


Easter Parade är genomgående befolkad av typiska Yates-figurer, människor med drömmar, förhoppningar, illusioner – som alla krossas eller kommer av sig, och vad de griper efter är inte ett sista halmstrå, utan ännu en drink.


Yates stora förebild var F Scott Fitzgeralds The Great Gatsby, troligtvis den roman som flest amerikanska författare velat mäta sig med, försök som de flesta stupat på.


Richard Yates levde som en av sina egna litterära skapelser – alkoholiserad och utan att nå de litterära framgångar han drömde om. Han dog 1992, enligt myten bitter över att ha fallit i glömska.


Men han skrev den stora amerikanska romanen – två gånger – utan att den var stor. Därför att livet för de flesta inte är storslaget.