Richard Ford, Kan jag vara Frank med dig?
Recension i Sydsvenskan, nov 14


Frank Bascombe är tillbaka. Tack.


Den amerikanske författaren Richard Fords antihjälte lärde vi känna i Sportjournalisten (1988) och därefter, med nästan ett decenniums mellanrum, i Självständighetsdagen (1996) och Som landet ligger (2007). En storslagen trilogi som fångade in ett Amerika kring millennieslutet och gav Ford välförtjänta framgångar, både vad avser litterära priser och en stor, hängiven publik.


Därutöver har Ford skrivit en räcka lovprisade novellsamlingar och romaner. Inte minst den senaste romanen Kanada drog ner stående ovationer.


Frank Bascombe gestaltar en modfälld vit medelklass och har blivit en välkänd referens på samma vis som John Updikes Haren Angstrom var för generationen före.


Men där Haren ofta var ett löjeväckande rö för vinden att hånle åt, har Frank en kärna av uppriktighet och rakryggad välvilja, som gör det lättare att känna med honom.


När vi först mötte Frank var han, som titeln säger, sportjournalist, och bodde i Haddam, New Jersey. Han hade skilt sig från Ann efter att deras yngste son Ralph dött, nio år gammal. Hans liv var vält över ända.


I de två efterföljande romanerna hade Frank sadlat om till fastighetsmäklare och sökte en grund att stå på.


Frank Bascombe är nu 68 år och pensionerad, ”det tomma skrivbordets åldersgrupp, fri att göra enbart gott om jag så skulle vilja” – vilket är vad han gör, med ett par ideella uppdrag som enda fasta punkter i veckoschemat. Han har rört sig från det han kallade den ”Permanenta Perioden” till ”Nästa Nivå”.


Kan jag vara Frank med dig? utspelar sig under efterverkningarna av stormen Sandy som drabbade USAs östkust hösten 2012 och består av fyra längre berättelser. Frank möter fyra olika människor som har olika, egna skäl att vilja träffa honom. Hustrun Sally är i väg och hjälper sörjande orkanoffer. Frank har tid, och behov av, att träffa andra.


Frank rör sig i de områden av New Jersey där Sandy svept bort stora delar av bebyggelse och infrastruktur. Det är också en bild av hans inre förändring. Han håller på att ”skala av”. Göra sig kvitt gammal barlast som tynger, känslor, vänner, ord och uttryck, för att nå en mer avklarnad, förenklad tillvaro. Även förhoppningar vill han befrias från, för ”vid min ålder sätter det press på framtiden”.


Han närmar sig så klart inte döden med snabbare steg än någon annan, han är ju trots allt inte lastgammal, men den är allt mer närvarande i hans tankar.


Mötena får honom att reflektera över sitt liv och sin plats i världen. Mästerstycket är den tredje berättelsen, Det nya normala, där Frank besöker första hustrun Ann som drabbats av Parkinsons och flyttat till en exklusiv vårdinrättning i närheten. Han är där för att överlämna en kudde, men hon ansätter honom med tankar kring deras kraschade äktenskap och deras framtida begravningar.


Det händer inte så mycket i form av rafflande handling över sidorna. Ändå är detta draman som är omöjliga att göra sig fri ifrån. Som bäst är det när handlingen inte rör sig framåt alls.


Jag vet mig inte på åtskilliga år ha läst en bok som påverkat mig lika djupt och försatt mig i en sådan inåtblickande, självprövande sinnesstämning även flera dagar efter att ha läst ut den.


Att kliva in i Frank Bascombes universum av tankar, resonemang och detaljerade observationer är att sätta igång omvälvande processer inom sig själv. Han avlossar den ena ovärderliga tänkvärdheten efter den andra, som får läsaren att fundera över sitt liv och den verklighet vi vistas i. Tack vare den långsamma, återhållna berättarstilen gör man samtidigt ett slags parallelläsning av sig själv. Det är omöjligt att värja sig, och man gör klokt i att dra ner på lästempot. Fords innerliga prosa blir både sorgligare och roligare ju mer man fördjupar sig i den.


Trots temat är Fords berättande fullt av humor. För mig utgör den ryggraden i hela hans författarkonst. En humor som byggs upp av formuleringar, halsbrytande tankar och turneringar parat med Frank Bascombes konstant undertryckta ilska.


Men det jag framför allt blir plågsamt medveten om är hur grundackordet för hela Franks tillvaro fyra böcker igenom slagits an i moll av Ralphs död. Sorgen över att som förälder överleva sitt barn går naturligtvis inte att föreställa sig. Ralph skulle ha varit 43 år nu. Frank säger sig knappt minnas hans utseende, ändå är han mer närvarande än någonsin. När allt ovidkommande skalats av, återstår saknaden efter Ralph och medvetenheten om hur annorlunda hans liv blivit om sonen överlevt sjukdomen.


På omslaget till Sportjournalisten står ett recensionscitat: ”Richard Ford är en av Amerikas bästa författare. Han kan komma att bli den allra bästa.”


Ja, skulle man vilja tillfoga så här tre decennier och lika många Frank Bascombe-böcker senare, nu är han den allra bästa.