António Lobo Antunes, Tårkommissionen
Översättning Örjan Sjögren, Forum


Angola under 60-talet och 70-talets första hälft: Ett land som stred för sin självständighet mot kolonialmakten Portugal, som längre än något annat land höll fast vid sina afrikanska kolonier.


Först efter nejlikerevolutionen 1974, då militärdiktaturen i Portugal störtades och ersattes av ett demokratiskt statsskick med Mário Soares som första folkvalda premiärminister, blev Angola självständigt.


Men självständigheten följdes av ett blodigt, utdraget inbördeskrig där tre rebellgrupper slogs mot varandra. Människor torterades och mördades godtyckligt. Han som var din granne och vän ena dagen kunde nästa dag ange dig som förrädare, av ren rädsla för att du annars skulle ange honom. Bevis fabricerades. Bättre att fälla än att fria. Ingen gick säker.


Utrensningar som fortsatte också efter det att marxistiskt-leninistiska MPLA tagit makten.


I António Lobo Antunes roman ”Tårkommissionen” ligger Cristina knappt 35 år senare på en psykiatrisk klinik i Lissabon. Hon hör röster inom sig, röster från barndomen i Angola som väcker minnen. Röster och minnen flätas samman med hennes mors och fars berättelser från kolonialtiden och krigen.


Modern är en vit portugisiska, nattklubbsdansös och prostituerad. Fadern – som troligtvis inte är Cristinas riktiga far – svart angolan och präst. Under kolonialkriget blir han frihetskämpe, för att efter inbördeskriget agera som ”kommissarie” i Tårkommissionen, den kommission som urskiljningslöst tar in misstänkta för förhör, torterar och har ihjäl dem på bestialiska vis.


Men i det mardrömslika tillstånd som landet befinner sig i förvandlas han plötsligt till fiende, och måste tillsammans med familjen fly för sitt liv.


De är alla tre naturligtvis märkta för livet av de outhärdliga upplevelserna. Inte bara Cristina bär på trauman som det omöjligt går att befria sig ifrån. Rösterna och berättelserna är inte bara deras, utan ett kollektivs gemensamma historia.


Kolonialkriget i Angola har varit ett av Lobo Antunes två ständigt återkommande teman (det andra är revolutionen 1974). Han deltog själv under ett par år som fältläkare i kriget, en erfarenhet som han skildrat mästerligt i den tidiga romanen ”De förrådda”.


Lobo Antunes debuterade som 37-åring och har parallellt med sitt författarskap arbetat som psykiatriker vid ett sjukhus i Lissabon.


Han har under lång tid varit ett namn som nämnts i nobelprissammanhang, en spekulation som mattades rejält när landsmannen José Saramago fick priset 1988. Men glädjande nog har utgivningen av honom fortsatt i Sverige.


Språklig virtuos är ett uttjatat epitet, men för just Lobo Antunes är det fullt giltigt. Han har en egen stark ton som genomsyrar alla hans verk.


I en snart tjugo år gammal intervju i Sydsvenskan förklarar han: ”Jag tror att varje konstart vetter mot musiken, och musiken vetter mot tystnaden. Jag försöker få fram ord som inte står på raderna men som ändå är där.”


”Tårkommissionen” är närmast som hallucinogen i sitt sätt att förflytta perspektiv och röster och att gång på gång återvända till repliker och skeenden för att utveckla och borra djupare i dem. En rikedom av idéer och infall och associationer leder iväg berättelsen på oväntade håll.


Någon vägledning för när texten sömlöst skiftar från en person till en annan eller växlar mellan tid och rum ges inte. Allt sker i ett aldrig sinande flöde, så strömmande att det kommer som en överraskning att boken är indelad i kapitel.


Översättaren Örjan Sjögren ska ha en särskild eloge för på vilket elegant sätt han överfört texten till svenska.


Modernism, ja visst. Och en krävande läsning som fordrar koncentration, inget lättsmält ackompanjemang till ett glas vin i bersån. Men vill man unna sig en upplevelse bortom det bekväma och ger sig tid så är det en ren glädje.


Det är sinnesvidgande att läsa hur stor och omfattande prosa kan vara, att påminnas om att den inte känner några gränser eller måste ha fasta mallar att hålla sig inom.


Särskilt i en tid då den seriösa litteraturen kippar efter syre och allt mer trängs undan till förmån för snabbkonsumerad genrelitteratur är det uppmuntrande med en författare som oförtrutet ställer höga krav på läsaren och belönar hen därefter, en författare som har förmågan att förvandla ett komplicerat historiskt skeende till en konstnärlig form som inte genast måste räta ut och förenkla.


Får António Lobo Antunes ändå Nobelpriset till slut? Ja, om det inte vore för att han skulle vara ytterligare en man och europé. Eller kanske just därför.


Sydsvenskan, våren 15