Jay McInerney, A Hedonist in the cellar

Artikel i Sydsvenskan november 07


Jay McInerneys karriär har åkt bergochdalbana allt sedan den famösa debuten 1984 med Neon (Bright lights, big city). Romanen inkarnerade det glada 80-talet i universums centrum, New York, och gjorde McInerney till wonderboy.

Skriv din egen myt, sa Dylan. Och det har McInerney gjort, och myten han skrivit har förmodligen varit skälet till att han aldrig riktigt tagits på allvar, setts som en seriös författare. De kokainsnortande unga bratsen i Neon förväxlades med premiärbilderna av den partyögda författaren som klubbade och la ut sina bolivianska linjer över Manhattan tillsammans med kollegan Bret Easton Ellis. Och man vill ju ogärna erkänna att ett författarskap kan vara åtskilligt bättre än författarens rykte.

McInerney, tio år äldre än sina trofasta läsare, hangaroundsen som identifierade sig med romankaraktärerna, blev förebilden, en förbindlig storebror som Gjort Det, Varit Där, Träffat Dem, och kom hem och berättade det för storögda syskon som drömde om att en dag…

Sju romaner, en novellsamling och två inbundna knippen krönikor visar att det måste ha funnits nyktra stunder också.

Med sin senaste roman, A good life, inleder han en andra, mognare och på många vis intressantare fas i sitt författarskap. En kärleksroman som utspelar sig i New York tiden alldeles efter 9/11 som är bland det mest minnesvärda jag läste förra året. Det var den första bok som lyckades förmedla den stämning som vidlådde staden efter dådet och som känslomässigt förflyttade mig dit, till under de dagar då vi alla var amerikanare.

Sedan drygt ett decennium skriver McInerney regelbundet om vin i amerikanska House & Garden, krönikor som alltså nu för andra gången samlats mellan hårda pärmar, A hedonist in the cellar.

Jodå, McInerney är med oss in i medelåldern också. Det är bara logiskt, för vad annat har vi för oss, vi som blev vuxna med Neon och äntrade medelåldern med ett bättre liv, en medelklasstillvaro att söka balanspunkterna i, om vi inte freakat ut helt och travar runt på golfbanan eller kvällspromenerar med jycken och ciggen? Jo, vi dricker vin.

Handen på hjärtat, hur många har du inte i bekantskapskretsen som på senare år plötsligt blivit ”vinintresserade” och brådstörtat kastar sig iväg på vinresor till Toscana och Champagne eller pådyvlar familjen att det är nödvändigt att svänga inom en producent i ropet i Rheingau för att lasta kombin full på väg ner mot semestermålet.

Efter filmen Sideways sågs det inte som konstigt att börja prata om skillnaden mellan pinot noir och merlot i vilken vardagskonversation som helst. Numera kan man köpa den engelska high brow-tidningen Decanter på Malmborgs. Snart rinner det ord som skalmaceration, kontrollerad jäsning, sur lie, ur en mun nära dig.


Om vi undantar de värsta avarterna av ett slikt ”intresse” (som inte är något intresse alls utan fingret i luften, i samma anda som ”cocooning” för några år sedan, efter det att ”spinning” och ”matlagning” fått sitt), så bygger verkligt intresse och kunnande huvudsakligen på två faktorer: nördighet och, låt oss erkänna det, alkohol. Nördighet är en typisk manlig domän. Ofta alkohol också. Men det fina i det här sammanhanget är att nördigheten vanligtvis står i omvänd proportion till traktan efter alkohol. Ju mer initierad, desto mer uppskattar man vin med låg alkoholhalt.

Hellre en moselriesling än en överextraherad australiensisk chardonnay.

Fast, för att nu göra ett hopp, om man vill göra en historieskrivning över det breda vinintresset, kan man börja just där. Minns det sena åttiotalets ekflisiga vita vin från down under – i dess mest brutala versioner var det som att dricka buteljerad bräda – som fick hela nationen att göra vågen och gå med nosring till systemet.

Nästa hopp: Ungefär samtidigt förändrade en amerikansk advokat med känslig näsa, Robert Parker, på egen hand vinvärlden genom att sitt vinbrev haussa ”fel” årgång av Bordeaux – och få rätt.

Det har givit honom en unik maktposition. Hans betyg, på hans kontroversiella 100-poängsskala, kan betyda allt för en producent. Många beskylls därför för att göra viner som i första hand ska tilltala Parker.

Viner som är lättare att förstå sig på, kan man kanske välvilligt förenklat kalla dem, viner som tilltalar en bredare publik. Men som också riskerar att bli identitetslösa. Förmodligen hade vi fått se den här utvecklingen ändå, men Parker har avsevärt skyndat på den.

Det är talande att den engelske vinskribenten Hugh Johnson, den främste av dem alla och ständig kritiker till Parkers siffertrillande, i sina memoarer, Wine – a life uncorked, skriver att två saker har överraskat honom mer än allt annat under hans långa karriär. Det ena är att vin har blivit en så utbredd dryck bland allmänheten. (Det andra är tillbakagången för riesling. Det märkliga är att han inte ser sambandet.)


Det finns en vinindustri som pumpar in pengar för att påverka oss, tro inget annat. Men den gör det inte på egen hand. Det finns en hel statsunderstödd apparat som agerar krycka. Vinbönderna har det nämligen kärvt. Vindrickandet minskar. I t ex Italien har konsumtionen per capita minskat med två tredjedelar under de senaste trettio åren. Utvecklingen i de andra stora vinproducerande länderna är inte muntrare.

Europa står för 65% av världens vinproduktion. Jordbruksstödet är en av de tyngsta kostnadsposterna i EU:s budget, och största enskilda bidragstagare är vinsektorn. Produktion och marknadsföring. Vinbönderna tillhör alltså EU:s absolut största bidragstagare. Det tål att ha i minnet för det är gris och grädde som vi tänker på när franska bönder protesterar i Paris eller när fransmännen inte visar något entusiasm inför att omförhandla sitt mycket fördelaktiga jordbruksstöd.

Men om vindrickandet sjunker, minskas då den vinodlande arealen i motsvarande utsträckning? Tvärtom. Bidrag ges för nedläggning men samtidigt beviljas nyplanteringsrättigheter alltför frikostigt. Ett gigantiskt vinberg tornar upp sig i Europa.

Men vad som däremot sker är att vinbönderna minskar uttaget, dvs beskär vinstockarna hårdare. Färre druvor innebär högre kvalitet (och säkert bidrag för att ställa om produktionen). EU producerar nu lika mycket kvalitetsvin som bordsvin. Lågt skördeuttag är ett mantra i vingårdarna. Läs en intervju med vilken vinproducent som helst. Mindre vin med högre kvalitet innebär att man kan kompensera sig med att ta bättre betalt. Ungefär så ser modellen ut.

Tack och lov då att det finns en medelklass som lärt sig uppskatta bra vin! Alla ska med!

Bildningsresan går vidare. För dem som följt vinpress och –kritiker ett tag är det inte svårt att se den förändring som nu är vid handen, i Sverige såväl som internationellt. De fruktpackade druvmuster som fick massan att få upp smaken för vin är nu väldigt nittonhundra, snudd på vulgärt. Nu ska vi tillbaka till ursprunget i detta nördarnas steeple chase. För plötsligt kommer alla vinskribenter ut samtidigt som rieslinglovers och hyllar druvan som det inte är lika omedelbart enkelt att lära sig uppskatta, och högst av allt dyrkar de för stunden österrikisk riesling. Alla.

Terroir är ordet för dagen. Den unika identitet som klimat, jordmån, antal soltimmar etc ger vinet. Tack och lov, och jag menar det både för vinets skull och för den här artikelns. För det för oss tillbaka till McInerney. Om man ska hitta ett genomgående tema i hans krönikesamling så är det just hur de viner han skriver om präglas av terroir och det är vad vinmakarna han besöker strävar efter att pressa ur druvorna.

Naturligtvis är McInerney storebror hela veckan nu också, han vet bäst, kan mest, har druckit det mesta och träffat de flesta, och bjuder flott på både kunskaper och name dropping. Som läsning är det ren njutning. Lärorikt utan att det gör ont. McInerney är amerikanskt fördomsfri och rättfram, på en engagerad prosa som är brittiskt elegant och välformulerad. Han använder vår tids bilder, hämtade från musik, modeller och filmstjärnor. En barolo skulle han ha närmare till att karakterisera med Guns ’N Roses än traditionella tjära och rosor.

Man behöver inte hålla med honom om allt, men det är ju också grejen med vin, att flaskan på bordet är en conversation piece. Men jäklar vad jag kan sakna svenska vinskribenter som har samma stilistiska finess och förmåga att väcka lust. McInerney gör det till ett nöje och inte ett arbetspass att skölja ner middagen med ett glas vin eller två. Faktiskt finns det inget mer lockande jag kan tänka mig efter läsningen.